Avslappningsmusik...

Varg

Varg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över en stor del av världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. En fullvuxen varg väger 30 till 50 kg.[3] På grund av vargens stora utbredningsområde finns stora skillnader i djurets storlek. De största vargar som förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa är ungefär 160 centimeter långa och vid skuldran 80 centimeter höga. En ca 50 centimeter lång svans tillkommer. Deras vikt kan gå upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt. Pälsens färg är mycket variabel. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos. Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10-12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är faktiskt inte större än en grå- eller jämthunds. Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna. Rimligen torde förvildade hundar med tiden bli mer "lugna" (mindre lekfulla) i beteendet och därmed svårare att skilja från varg på spår. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar. Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit. Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens. Men det finns en stor skillnad i alla fall. Hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme (hundtikar urinerar hukande). roza_hrefReplace("48052134d6e8f96f8771707b4e245f37"); // -->

torsdag 1 april 2010

Ludvika.

Ludvika är en tätort (stad enligt SCB:s definition) i Västerbergslagen och södra Dalarna. Orten är huvudsakligen belägen i Ludvika kommun. Den östligaste delen ligger dock i Smedjebackens kommun. Ludvika är centralort i Ludvika kommun. Ludvika har 14018 invånare (2005) och är den 83:e största staden i Sverige. Vid Ludvika ström lät Gustav Vasa anlägga Ludvika kronobruk omkring 1550. Detta var Sveriges första bruk för stångjärnssmide i kronans regi. 1726 såldes bruket till familjen Cedercreutz. Familjen Roth, som var brukets sista ägare, utökade bruket med ett sågverk och ett vattenkraftverk. Ludvika bruk lade ner produktionen 1920.
Ludvika fick stadsprivilegier år 1919. 1981 blev Karin Värmefjord den första kvinnliga polismästaren i Ludvika och i Sverige. Tolkningen av namnet Ludvika är långt ifrån säker. Namnet är tidigast belagt 1539 och bars ursprungligen av en by i den nuvarande tätortens södra del. Byn har sannolikt fått sitt namn av den intilliggande Lyviken i sjön Väsman. Vikens namn kan möjligtvis i sin tur kopplas till det i källorna obelagda namnet Lydhia på det vattendrag som mynnar där. Detta namn är i så fall bildat till ett ord som är besläktat med ludd och luden och som syftar på förekomsten av bladvass. Enligt en annan tolkning skulle förleden i vikens namn istället komma av det fornsvenska ordet ly som betyder lä, alltså läviken. Den nuvarande formen Ludvika är troligen en "uppsnyggad" form från 1700-talet, eventuellt påverkad av mansnamnet Ludvig. Kyrkans och församlingens namn Ludvika Ulrika instiftades år 1752 för att hedra den nytillträdda svenska drottningen Lovisa Ulrika. Orten var länge också en viktig järnvägsknut. 1859 knöts Ludvika samman med Smedjebacken och Strömsholms kanal, som var förbindelselänk för gods och resande, genom Väsman-Barkens Järnväg, nedlagd 1903. 1873 anslöt Frövi-Ludvika Järnväg (FLJ), 1876 Bergslagernas Järnvägar (BJ) och 1900 Stockholm-Västerås-Bergslagens Järnväg (SWB). Nu fanns järnvägslinjer i fem olika riktningar. Under sextio- och sjuttiotalet minskade trafiken och Borlänge tog alltmer över som järnvägsknut. SWB-linjen mot Björbo är i dag uppriven, liksom f d FLJ mot Blötberget. Banvallarna på dessa sträckor har delvis asfalterats och används som gång- och cykelvägar. Den 18 augusti 2003 upphörde Ludvika station att officiellt bemannas av tågklarerare. Hösten 2004 var sista gången en tågklarerare bemannade tågexpeditionen i Ludvika, detta skedde i samband med införandet av Automatic Train Control genom bangården på Ludvika station. Kort därefter flyttades manöverapparaten som styr ställverket till ett utrymme under ställverket. Fastigheten ägs numera av Ludvika kommun och genomgick 2009 en total ombyggnad för att från september samma år inhysa turistbyrån.

Inga kommentarer: