Avslappningsmusik...

Varg

Varg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över en stor del av världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. En fullvuxen varg väger 30 till 50 kg.[3] På grund av vargens stora utbredningsområde finns stora skillnader i djurets storlek. De största vargar som förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa är ungefär 160 centimeter långa och vid skuldran 80 centimeter höga. En ca 50 centimeter lång svans tillkommer. Deras vikt kan gå upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt. Pälsens färg är mycket variabel. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos. Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10-12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är faktiskt inte större än en grå- eller jämthunds. Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna. Rimligen torde förvildade hundar med tiden bli mer "lugna" (mindre lekfulla) i beteendet och därmed svårare att skilja från varg på spår. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar. Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit. Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens. Men det finns en stor skillnad i alla fall. Hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme (hundtikar urinerar hukande). roza_hrefReplace("48052134d6e8f96f8771707b4e245f37"); // -->

tisdag 13 april 2010

Mariannelund.

Mariannelund är en tätort i Hässleby socken i Eksjö kommun i Jönköpings län i Småland.
Mariannelund ligger på småländska höglandet, en del av sydsvenska höglandet, 39 km öster om Eksjö och genomkorsas av järnvägen Nässjö-Oskarshamn och riksväg 40. Bruzaån rinner genom Mariannelund. Näringslivet domineras av trä- och byggindusri, till exempel Söderhamn Eriksson AB (sågverksmaskiner) och LEIAB Industri AB (fönstertillverkning).
I Mariannelund finns Furulundsskolan som är en f-9-skola. Det finns också en folkhögskola på orten som drivs av Pingströrelsen.
Mariannelund är antagligen mest känt via Astrid Lindgren och hennes böcker om Emil i Lönneberga; det är i Mariannelund som doktorn, som folket i Katthult ibland måste besöka, bor. Filmerna om Emil i Lönneberga spelades in i Mariannelund med omnejd i början av 1970-talet.
Naturen kring Mariannelund är kuperad och skogrik. Inlandsisen har skapat flera märkliga och storslagna naturfenomen, bland annat Runkesten, ett stort klippblock som står på sin spets och troligtvis är världens största sten som går att rubba för hand. När brukssamhället växte fram tillhörde området Hässleby landskommun. Någon bildning av municipalsamhälle skedde ej, men 1928 bröts ett område ut ur Hässleby för att bilda Mariannelunds köping. Vid kommunreformen 1952 utökades köpingen genom återförening med Hässleby och sammanläggning med tidigare Kråkshults landskommun. Mariannelund kvarstod som egen kommun fram till 1971, då området gick upp i Eksjö kommun. Namnet Mariannelund (ursprungligen Marianalund) skapades av generallöjtnant Gustaf Adolf von Siegroth när han 1755 köpte gården Strömstorp och uppkallade gården efter sin fru Mariana Makleer. Han anlade även en allé från sitt herresäte, där han uppförde två flygelbyggnader, till landsvägen. Innan huvudbyggnaden till hans herresäte hade lämnat ritbordet befordrades han dock och flyttade från orten. Under det närmaste seklet innehades Marianalund av flera olika släkter innan brukspatronen F.W. Sjögreen 1860 köpte Marianelund, som det då kallades. Under hans tid byggdes en tändsticksfabrik vilken kom att bli betydelsefull för samhället. Stavningen med två n tillkom först 1913.
På Marianalund föddes väg- och vattenbyggaren Axel Erik von Sydow (1791-1857), från 1841 överdirektör för "Kongliga styrelsen för allmänna wäg- och wattenbyggnader".
Mariannelund växte fram i början av 1900-talet främst som en industriort. Länge var pappersbruket dominerande men efter att bruket lades ner i slutet av 1970-talet har Mariannelund mer och mer blivit en turistort. Särskilt många tyskar, holländare och danskar semestrar i området och flera väljer senare att bosätta sig kring Mariannelund.

Inga kommentarer: