Avslappningsmusik...

Varg

Varg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över en stor del av världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. En fullvuxen varg väger 30 till 50 kg.[3] På grund av vargens stora utbredningsområde finns stora skillnader i djurets storlek. De största vargar som förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa är ungefär 160 centimeter långa och vid skuldran 80 centimeter höga. En ca 50 centimeter lång svans tillkommer. Deras vikt kan gå upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt. Pälsens färg är mycket variabel. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos. Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10-12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är faktiskt inte större än en grå- eller jämthunds. Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna. Rimligen torde förvildade hundar med tiden bli mer "lugna" (mindre lekfulla) i beteendet och därmed svårare att skilja från varg på spår. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar. Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit. Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens. Men det finns en stor skillnad i alla fall. Hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme (hundtikar urinerar hukande). roza_hrefReplace("48052134d6e8f96f8771707b4e245f37"); // -->

måndag 5 april 2010

Rugby.

Rugby är en variant av fotboll som fått sitt namn efter den engelska internatskolan Rugby School där spelet på 1800-talet enligt legenden uppfanns genom att den alltför ivrige eleven William Webb Ellis under en fotbollsmatch tog upp bollen och började springa med denna i famnen. Nedskrivna rugbyregler kan spåras ända tillbaka till 1845. Men rugbyns egentliga födelse brukar sättas till när Blackheath FC från sydöstra London, 1863 lämnade FA, det engelska fotbollförbundet och den vanliga fotbollens "uppfinnare". Samt 1871 då Rugby Football Union (RFU) bildades. Vid tidpunkten kallades spelet enbart "rugby" eller "rugby football".
Denna ursprungliga rugby blev snabbt populär dels bland rika "gentlemen" i London, men också i ett större område i norra England med staden Hull som dess där starkaste fäste. På 1880-talet hade den vanliga fotbollen drabbats av problem med skadade spelare från arbetarklassen, som inte kunde arbeta på grund av sina skador. FA löste detta genom att skrota de första amatörreglerna, och därifrån blev fotbollen snabbt en sport där de bästa spelarna blev professionella.
Omkring tio år senare fick rugbyn samma problem. Men på RFU i London ansåg de rika "gentlemännen" att spelet skulle fortsätta som ett rent amatörspel och att arbetare som deltog i "deras spel" blev skadade emellanåt ansågs oviktigt. Inga ersättningar fick betalas ut till arbetare som skadat sig på träning eller match. Dessutom fanns problemet med arbetare som stundom tvingades arbeta under matcher. Men RFU gjorde sålunda precis tvärtom mot vad FA hade gjort ca 10 år tidigare och fortsatte som amatörsport vilket gick bra i Londons societet däremot inte i Yorkshire och andra counties i norr. 29 augusti 1895 samlades ett 20-tal rugbyklubbar från bland annat Yorkshire, Lancashire och Cheshire (ett område från Hull till Liverpool) på George Hotel i Huddersfield. Resultatet av mötet blev att samtliga klubbar som deltagit i mötet lämnade RFU och bildade istället Northern Rugby Football League som sedan 1922 är känd som Rugby Football League (RFL), som snabbt utvecklades till en professionell liga.
För detta krävdes mer pengar och ett mer attraktivt spel. Regelverket inom Rugby League var från början ekvivalent med Rugby Union, men med början 1906 började spelets regler skilja från "originalet". Redan under mellankrigstiden var Rugby League och Rugby Union i princip två olika spel. Rugby League ville få bollen i spel mer, snarare än de klungor som ofta bildas i Rugby Union. En spelare kunde dock "konvertera" och professionalismen lockade över många Rugby Union-spelare. Men en spelare som spelat en enda match inom Rugby League fick ursprungligen inte någonsin spela Rugby Union – och detta gällde även om spelaren spelar Rugby League på amatörnivå. (RFL bara tillät professionalism, man påbjöd det inte). Rugby League spred sig efterhand också utanför sitt ursprungsområde, även till London.
Liknande splittringar i Australien och Nya Zeeland har i dessa länder skapat andra former av professionell rugby. I England började RFU känna sig pressat, då folk tycktes föredra utbrytarsporten från norr. Men Rugby Union har den fördelen att sporten är internationell (med ett gemensamt internationellt regelverk). Detta tillsammans med att amatörreglerna avskaffats och att RFL-spelare numera kan få spela RFU har utnyttjats med framgång.
Även om det finns ett världsmästerskap i Rugby League är lagen få och turneringarna likaså. Med begreppet Rugby-VM avser Rugby Union, en tävling som liksom Fotbolls-VM bara hålls vart fjärde år, och har de senaste 20 åren snabbt vuxit till världens tredje största idrottsevenemang. Endast Fotbolls-VM och Sommar-OS är större. En viktig skillnad är att antalet spelare på plan är 13 i Rugby League, jämfört med 15 i Rugby Union. Rugby League har en plan som liknar den för amerikansk fotboll (gällande linjer men är större). Klungor förekommer mycket sällan och bollen är i spel mer än i Rugby Union. Rugby League har också ett något annat poängsystem. Mätningar har visat att bollen är i spel i genomsnitt 50 av de 80 minuter en Rugby League-match varar, för Rugby Union är motsvarande siffra bara 40 av de 80 minuterna. Och eftersom färre man skall täcka en lika stor yta brukar Rugby League anses vara ett lite tuffare spel än Rugby Union. Men de stora VM-turneringarna med Rugby Union-regler i kombination med att RFU numera också infört professionalism har gjort att Rugby Union åtminstone kommit i kapp Rugby League även i England.


Inga kommentarer: