Avslappningsmusik...

Varg

Varg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över en stor del av världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. En fullvuxen varg väger 30 till 50 kg.[3] På grund av vargens stora utbredningsområde finns stora skillnader i djurets storlek. De största vargar som förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa är ungefär 160 centimeter långa och vid skuldran 80 centimeter höga. En ca 50 centimeter lång svans tillkommer. Deras vikt kan gå upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt. Pälsens färg är mycket variabel. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos. Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10-12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är faktiskt inte större än en grå- eller jämthunds. Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna. Rimligen torde förvildade hundar med tiden bli mer "lugna" (mindre lekfulla) i beteendet och därmed svårare att skilja från varg på spår. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar. Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit. Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens. Men det finns en stor skillnad i alla fall. Hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme (hundtikar urinerar hukande). roza_hrefReplace("48052134d6e8f96f8771707b4e245f37"); // -->

söndag 4 april 2010

Storsjöodjuret.

Storsjöodjuret är ett folkloristiskt eller möjligen kryptozoologiskt fenomen i Storsjön i centrala Jämtland.
Odjuret omnämndes i skrift första gången år 1635 i sägnen om trollen Jata och Kata, nedtecknad av kyrkoherden Mogens Pedersen. Här associeras odjuret med Frösö runsten, som liksom många andra runstenar visar en ormfigur med drakslingor.
För länge, länge sedan stod två troll, Jata och Kata, på Storsjöns strand och kokade något i var sin kittel. De kokade och spädde, dagar, veckor och år. De visste inte vad som skulle bli av brygden utan undrade mycket. En afton hördes ett underligt läte ur den enas kittel. Det kved, stönade och skrek och sedan kom en stark knall. Ett underligt djur med svart ormkropp och katthuvud hoppade ur kitteln och försvann i sjön. Odjuret trivdes i sjön, växte oerhört och väckte fasa bland människor då det visade sig. Till sist nådde det runt Frösön och kunde bita sig själv i svansen. Ketil Runske band det väldiga odjuret med en stark trollformel, vilken inhöggs i en sten, som restes på Frösön. Ormen avbildades på stenen. Så skall trollet ligga bundet ända tills någon kan läsa och förstå inskriften på stenen. Talrika anspråk om observationer av fenomenet har gjorts sedan 1800-talet och framåt, främst under sommaren och särskilt under rötmånaden, mestadels i södra och östra delen av sjön. 1894 skapades ett särskilt bolag för att fånga odjuret. Dåvarande kung, Oscar II, bidrog med pengar till bolaget och även Östersunds stad var med och satsade kapital till en specialkonstruerad fångstsax som i dag finns att beskåda på Jämtlands Läns Museum. Denna skulle enligt uppgift agnas med en spädgris, men man fick aldrig något napp.
1986 förbjöd länsstyrelsen i Jämtlands län att "döda, skada, fånga levande djur av arten Storsjöodjuret" och att "borttaga eller skada Storsjöodjurets ägg, rom eller bo". 2000 anlades speciella utsiktsplatser runt Storsjön. 2002 ansökte en privatperson om dispens från förbudet mot att plocka Storsjöodjurets ägg, men Miljödomstolen yttrade att länsstyrelsens fridlysningsbeslut stred mot regeringsformens krav på saklighet, i och med att en "vetenskapligt icke verifierad djurart" fridlysts. 2005 meddelade JO att denne delade miljödomstolens bedömning, och ansåg föreskriften om Storsjöodjuret inte kunde tillämpas. Länstyrelsen valde i början av 2006 att ompröva, och därefter upphäva, beslutet från 1986.
I juni 2008 placerades fyra webbkameror och en värmesökande kamera ut på holmen Nysvehälla i Storsjön, i syfte att upptäcka odjuret. Projektet finansieras av företagarföreningen i Svenstavik, samt av Bergs kommun och EU-medel som länsstyrelsen förfogar över. I augusti 2008 fångades odjuret på film, enligt filmteamet. Videoklippet visades i media och lades ut på Youtube.

Inga kommentarer: