Avslappningsmusik...

Varg

Varg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över en stor del av världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. En fullvuxen varg väger 30 till 50 kg.[3] På grund av vargens stora utbredningsområde finns stora skillnader i djurets storlek. De största vargar som förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa är ungefär 160 centimeter långa och vid skuldran 80 centimeter höga. En ca 50 centimeter lång svans tillkommer. Deras vikt kan gå upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt. Pälsens färg är mycket variabel. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos. Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10-12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är faktiskt inte större än en grå- eller jämthunds. Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna. Rimligen torde förvildade hundar med tiden bli mer "lugna" (mindre lekfulla) i beteendet och därmed svårare att skilja från varg på spår. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar. Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit. Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens. Men det finns en stor skillnad i alla fall. Hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme (hundtikar urinerar hukande). roza_hrefReplace("48052134d6e8f96f8771707b4e245f37"); // -->

tisdag 1 februari 2011

Fenrisulven.


Enligt legenden kommer den här jättestora vargen att svälja solen.

En del av myterna från vikingatiden handlar om några av de mest fruktansvärda bestar som förekommer i berättelser om gudar och monster i Europa. Ett av de allra mest skrämmande var Fenrisulven. Den här enormt stora och blodtörstiga vargen var son till den svekfulle Loke. Till och med gudarna fruktade vargen och tänkte ut en smart plan för att hålla den bunden till tidens slut.

Fenrisulven var son till Loke, en svekfull figur som ofta ställde till problem för asagudarna i fornnordiska myter. Loke hoppades att Fenrisulven skulle härja bland folken på jorden tillsammans med hans andre son, den jättestora Midgårdsormen.

Gudarna tog Fenrisulven från Loke när vargen bara var valp. De höll vargen inspärrad, men djuret växte snabbt och blev jättestort. Gudarna började bli rädda för Fenrisulven och bestämde sig för att kedja fast honom.

Eftersom Fenrisulven var stark men inte så smart försökte asagudarna lura honom. De utmanade vargen att pröva sin styrka för att se om han kunde slita sig loss från deras starkaste kedjor, men gudarnas plan var att binda honom för alltid. Fenrisulven accepterade utmaningen, men till gudarnas fasa slet han sönder kedjorna som om de var av papper. Då bad gudarna några dvärgar att göra ett magiskt band som kallades Gleipner. Det var tunt men omöjligt att bryta sönder. Fenrisulven kunde inte ta sig loss från Gleipner och kedjades fast vid en klipppa i underjorden.

Märkliga material
Kopplet som höll fast Fenrisulven var gjort av sex märkliga saker: dånet av kattsteg, kvinnors skägg, ett bergs rötter, fiskars andedräkt, spott från fåglar och en björns rädsla.

Vid tidens slut
Om legenden har rätt kommer Fenrisulven att bryta sig loss från Gleipner vid Ragnarök, alltså när världen går under. Då kommer han att sluka både gudar och människor och till slut svälja solen.


Namn
Kommer från ett fornnordiskt ord för "träsklevande varg".

Kropp
Enormt stor vargkropp som enligt myten skulle växa sig större än jorden.

Var?
Norge, Danmark, Island och Sverige.

Ursprung
Fornnordiska myter

Visste du?
Varulven som heter Fenrir Grårygg i böckerna om Harry Potter har fått sitt namn efter det här mytiska monstret.

Fast i fällan
När gudarna utmanade Fenrisulven att bryta sig loss från Gleipner vägrade vargen eftersom han tyckte att det var för lätt att dra sönder det tunna bandet. När gudarna fortsatte att be honom anade vargen en fälla och tvingade guden Tyr att hålla sin hand i hans mun under provet. När Fenrisulven inte kunde komma loss och gudarna inte befriade honom bet han av Tyrs hand.

Upplagd av Bengt kl. tisdag, februari 01, 2011

Etiketter:

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)