Avslappningsmusik...

Varg

Varg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över en stor del av världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. En fullvuxen varg väger 30 till 50 kg.[3] På grund av vargens stora utbredningsområde finns stora skillnader i djurets storlek. De största vargar som förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa är ungefär 160 centimeter långa och vid skuldran 80 centimeter höga. En ca 50 centimeter lång svans tillkommer. Deras vikt kan gå upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt. Pälsens färg är mycket variabel. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos. Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10-12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är faktiskt inte större än en grå- eller jämthunds. Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna. Rimligen torde förvildade hundar med tiden bli mer "lugna" (mindre lekfulla) i beteendet och därmed svårare att skilja från varg på spår. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar. Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit. Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens. Men det finns en stor skillnad i alla fall. Hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme (hundtikar urinerar hukande). roza_hrefReplace("48052134d6e8f96f8771707b4e245f37"); // -->

onsdag 27 april 2011

Vi har alla en favorithand.

En gång trodde forskarna att människan var den enda art som föredrar att använda den ena sidan av kroppen. De senaste åren har dock avslöjat talrika exempel på djur som gör detsamma. Nu är den ­stora frågan när och inte minst hur en sådan specialisering har uppstått.

Länge har forskarna trott att vi människor är ensamma om att ha en utpräglad preferens för att använda höger hand och en asymmetrisk hjärna med olika arbetsuppgifter för höger och vänster hjärnhalva. Då både vårt språk och högerhandens finmotorik är säregna för oss, och då båda styrs av vänster hjärnhalva, har forskarna dessutom kopplat uppdelningen av hjärnan till människosläktet, Homo.


På senare år har forskarna dock samlat en imponerande katalog över djur, som i sitt dagliga beteende föredrar den ena sidan, och allt tyder på att en asymmetrisk hjärna är utbredd i djurriket. ­

Egenskap från urgammalt ryggradsdjur.

Exemplen omfattar djur från alla grupper av ryggradsdjur, och enligt forskare som neuropsykologen Giorgio Vallortigara vid University of Trento i Italien och beteendebiologen Lesley Rogers vid University of New England i Australien kan denna egenskap härröra från en gemensam förfader till ryggradsdjuren för omkring en halv miljard år sedan.

”Det är mycket sannolikt att det började i ett urgammalt ryggradsdjur, så att vi i dag ser en asymmetrisk hjärna hos kräldjur, groddjur, fåglar och däggdjur. Det verkar dessutom som om uppdelningen av funktionerna är likartad”, säger Giorgio Vallortigara.
Snarare än att ha uppstått plötsligt i människans utveckling visar fynden att ryggradsdjurshjärnan sannolikt mycket tidigt specialiserades i två delar. I ett ännu bredare perspektiv visar den stora utbredningen av en asymmetrisk hjärna att hjärnan troligen fungerar bäst om den är lite asymmet­risk – med andra ord är det en evolutionär fördel att ha hjärnan organiserad så.

Varje sida har eget styrcentrum
Hjärnan är liksom kroppen organiserad i två halvor, som behandlar sinnesintryck från höger respektive vänster sida av kroppen. Emellertid korsar nervbanorna kroppens mittlinje på sin väg, så att väns­ter hjärnhalva hanterar höger sida, medan höger hjärnhalva tar sig an väns­ter sida. På senare år har forskarna observerat talrika exempel på djur som när de utför vissa saker helst gör det med antingen höger eller vänster sida av kroppen.

Många av exemplen gäller det dagliga sökandet efter föda. Forskarna har hos fiskar, kräldjur och groddjur observerat en preferens för att snappa mat på höger sida, det vill säga i höger synfält och under kontroll av vänster hjärnhalva. Även många fåglar letar framför allt efter maten med höger öga och pickar företrädesvis efter maten på sin högra sida. Lesley Rogers upptäckte faktiskt redan på 1970-talet att man kan injicera ett ämne i vänster sida av hjärnan på kycklingar, som gör att de inte kan skilja sädeskorn från småsten. När samma ämne injiceras i höger hjärnhalva, uteblir effekten.

Hos de flesta papegojarter ser man en stark preferens (ända upp till 90 procent av individerna) för att använda vänster fot att plocka upp en sak med och hålla fast den, medan de använder näbben för att bearbeta den. För papegojorna är näbben det viktigaste organet för att manipulera föremål och kan jämföras med vår högra hand, medan den vänstra foten är som vår vänstra hand.

Intressant nog finner man denna preferens för den ena foten enbart hos fåglar som använder fötterna för att söka föda. Man har till exempel jämfört duvor, som ”bara” använder fötterna till att gå med, med höns, som krafsar efter mat med fötterna, och testat vilken fot de använder för att avlägsna en bit tejp från näbben. ­Duvorna använde båda fötterna lika mycket, medan höns tydligt föredrog att använda höger fot.

Inga kommentarer: