Sveriges flagga.

Sveriges flagga har blå bakgrund med ett gult kors av liknande utformning som återfinns i de övriga nordiska ländernas flaggor. Modellen tros vara inspirerad av den danska Dannebrogen och färgerna kommer troligen från lilla riksvapnets tre gyllene kronor i blått fält samt det stora riksvapnets utböjda kors i guld.

Enligt lagen (1982:269) om Sveriges flagga skall den svenska flaggan vara i proportionerna 10 i höjd till 16 i längd. De inre blå fälten närmast flaggstången skall vara i proportionerna 4 till 5 och de yttre fälten 4 till 9. Korsarmarnas bredd (tjocklek) skall vara hälften av de blå fältens höjd.
Svenska flaggans färger definieras närmare i förordningen (1983:826) med riktlinjer för färgnyanserna i Sveriges flagga.

Färgerna definieras enligt olika färgsystemen på följande sätt:
NCS-färgsystemet: Gult: NCS 0580-Y10R, Blått: NCS 4055-R95B.
Pantone: Gult: PMS 116 C (bestruket papper) och 109 U (obestruket papper), Blått: PMS 301 C eller U (bestruket och obestruket papper).
CMYK: Gult: Ec 100 % gul, 20 % magenta (Ec. X200), Blått: Ec 10 % gul, 50 % magenta, 100 % cyan (Ec. 15X0).

Enligt en legend om Sveriges flagga såg Erik den helige det gula korset på den blå himlen när han landsteg i Finland under det första svenska korståget år 1157. Han såg detta som ett tecken från Gud och gjorde det till sin fana. Problemet med den legenden är dels att det saknas samtida belägg för detta korståg, dels att det inte finns några bilder eller beskrivningar av den blå-gula fanan förrän på mitten av 1500-talet, det vill säga 400 år senare. De blå-gula färgerna hade däremot under lång tid använts som svenska färger, bland annat i folkungaättens vapen som blev Magnus Ladulås kungavapen 1275, samt i tre kronor-vapnet.

Den svenska flaggan har sitt ursprung i de medeltida korsbaneren, som på kontinenten började användas i samband med det tredje korståget i slutet av 1100-talet. Korsbaneren fördes parallellt med de så kallade vapenbaneren, med den skillnaden att vapenbaneren endast fick användas av härskaren själv, medan korsbaneren även kunde användas av dem som stod i härskarens tjänst. Det är dock okänt när den svenska flaggan (korsbaneret) började användas och när den fick sin nuvarande utformning. Flaggan finns inte belagd förrän på 1500-talet.
Historikern Alf Åberg har framlagt teorin att den svenska flaggan uppkom som en motståndsflagga mot den danska unionen vid mitten av 1400-talet, det vill säga man ändrade färgerna på den korsflagga som danskarna hade haft sedan 1219.

Enligt Åberg var det upprorsmakaren Karl Knutsson (Bonde) som låg bakom detta. Han skapade 1448 Stora riksvapnet, som var en kombination av det vapen som Albrekt av Mecklenburg antog 1364 och folkungaättens kungavapen från 1275. Vapnets fyra blå fält åtskiljdes av ett gult kors, och detta kan ha varit förlagan till flaggan.

En annan teori, som historikern Carl-Gustav Liljenberg framfört, är att Erik XIV anammade staden Rigas blågula korsvapen år 1562 för att inkorporera Rigas betydelsefulla handelssystem i det svenska, det vill säga samma år som den första officiella beskrivningen av flaggan dök upp

.
De första bilderna av en blå duk med gult kors som en svensk flagga är ett landskapsvapen för södra Finland från 1550-talet och ett för Gotland i Gustav Vasas liktåg från 1562. Två blågula flaggor finns fortfarande i Egentliga Finlands landskapsvapen, från tiden då Johan III var hertig i Åbo 1556-1569. Den första officiella beskrivningen av Sveriges nationsflagga finns i ett kungligt brev från 19 april 1562, där det sägs att den skall ha "gult udi korssvijs fördeelt påå blott". Denna flagga verkar huvudsakligen ha använts som "kungsflagga", "kronoflagga" eller "fälttecken till sjöss", det vill säga som örlogsflagga, och var som sådan till en början försedd med två "tungor" eller "spetsar".

Stormaktstiden.
I och med att sjöfartens betydelse och omfattning ökade växte ett behov av kännetecken till sjöss fram. Handelsskeppen började föra en särskild handelsflagga ("kofferdiflagg") som på långt håll visade var skeppet hörde hemma. Till en början användes den tvåtungade flaggan som handelsflagg, men under 1600-talet fick örlogsflaggan sitt nuvarande utseende med tre tungor. Däremot saknades en enhetlig flaggsed, och på målningar från 1600-talets första decennier för krigsfartygen både tretungade flaggor och fyrkantiga, tvärskurna flaggor.

Enligt kungligt plakat av 6 november 1663 fick enskilda inte föra den tretungade kronoflaggan, men det stod dem fritt att föra flaggor efter varje stads i Sverige och därunder lydande provinsers färger på sina fartyg, som de fann bäst skicka sig med själva stadens vapen och kännemärke; de fick också bruka flaggor med gult kors uti, men inte "med tre spitzer", utan "fyrekantige och jämnt afskurne". Ett flertal liknande förordningar publicerades med jämna mellanrum, vilket kan peka på att reglerna ofta överträddes.

1700-talet.

1730 heter det (i Rajalins "Nödig underrättelse om skiepsbyggeriet"), att "coupvardieflaggan har samma proportion som kungzflaggan, men inga spetsar utan jämnt afskuren".
Genom kungligt brev av 18 augusti 1761 erhöll Arméns flotta en helblå flagga med tre spetsar, men den av "örlogsflottan" (segelflottan i motsats till roddflottan) förda blågula flaggan fick dock begagnas, när chefen för arméns flotta så prövade lämpligt. Denna helblå flagga upphörde att användas 1813.

Unionen med Norge.
Den 7 mars 1815 fastställdes en för Sverige och Norge gemensam örlogsflagga, som var alldeles lik den dittills brukade svenska örlogsflaggan, utom att det övre hörnet närmast stången var rött med ett diagonalt vitt kors. Såsom handelsflagga fördes i början av unionstiden i Norge den danska flaggan med norska riksvapen i övre hörnet närmast stången. Emellertid bestämdes genom kunglig kungörelse den 17 juli 1821, att "som den förenade svenska och norska flaggan (likadan som örlogsflaggan, men tvärskuren) är av alla sjömakterna känd och erkänd", så kunde endast de svenska och norska handelsfartyg, som förde denna flagga, bortom kap Finisterre påräkna skydd av svenska örlogsfartyg och bistånd av de förenade rikenas konsuler. Hitom nämnda udde fick handelsfartygen föra vare sig "den förenade" flaggan eller "vartdera rikets särskilda flagga", det vill säga svenska fartyg den helt blågula och norska fartyg "den flagga, som vi särskildt för Norrige i nåder fastställt".

Detta förhållande rådde till 1844, då genom kungligt brev 20 juni båda länderna erhöll sina särskilda örlogsflaggor och handelsflaggor, som i översta inre fältet var försedd med ett unionstecken som bildades genom en symmetrisk sammanställning av de till båda rikenas flaggor hörande färgerna - den så kallade "sillsalladen". Unionstecknet togs bort från den norska flaggan 1899 och från den svenska flaggan 1905, efter unionsupplösningen.
Enligt tid efter annan utfärdade bestämmelser skulle örlogsflagga föras även på vissa fartyg och byggnader, tillhörande lots-, tull- och postverken, dock med förändringen att i mitten av det gula korset skulle finnas ett vitt fält, på vilket i guld- eller bronsfärg var anbragt: för lotsverket (från 1881) ett ankare med stjärna över, för tullverket (från 1844) ett T med kunglig krona och för postverket (från 1844) ett posthorn med kunglig krona. Beträffande enskilda personer tillhöriga fartyg, som kontrakterats att för postverkets räkning transportera post, bestämde kungliga brevet 1 augusti 1838, att de fick föra svensk flagga med två tungor (en så kallad kluven flagga, utan gul tunga).

Unionsupplösningen.
Redan sex år före unionsupplösningen (kungligt brev 11 oktober 1899) beslöt man i Norge att ur statsflaggan och handelsflaggan, vilken småningom blivit nationsflagga, avlägsna unionstecknet (se flaggfrågan). I Sverige försvann detta först efter unionsupplösningen, i det att en kunglig förordning den 27 oktober 1905 bestämde, att från och med 1 november samma år skulle i såväl handels- som örlogsflaggan i unionstecknets ställe införas ett blått fält. Sistnämnda dag kl. 9 på förmiddagen hissades den nya flaggan under kanonsalut på fästningar och kastell. Samtidigt hissades den på ett stort antal enskilda fartyg och byggnader, särskilt i Stockholm, under det att det där ringdes från kyrktornen och ångvisslorna ljöd från åtskilliga ångfartyg på Strömmen och från en mängd fabriker.

I privilegier av 31 oktober 1786 erhöll Västindiska kompaniet rätt att föra kronans flagga i Västindiska farvattnen, då inte något örlogsskepp där var för handen. Eljest var det 27 februari 1832 som i Sverige för första gången lämnades tillåtelse att på enskilda farkoster föra den tretungade flaggan, i det att Svenska segelsällskapet då erhöll tillstånd att föra örlogsflagga med en vit ruta i det gula korset samt i den vita rutan ett förgyllt O med furstlig krona, vilken senare 1878 ändrades till kunglig. Den 7 juni 1893 fick även Göteborgs segelsällskap tillåtelse att föra svensk örlogsflagga med vit ruta i det gula korset samt i den vita rutan bokstäverna G S S, förgyllda och med en förgylld femuddig stjärna över. Rättigheten för dessa segelsällskap att föra tretungad flagga bortföll emellertid genom flagglagen.

Den 7 maj 1897 hade åtskilliga nya bestämmelser angående svenska flaggans förande på statens fartyg och byggnader utfärdats, varigenom bl.a. stadgades att det vid sidan av örlogsflaggan skulle finnas en annan statsflagga, utan gul tunga, vilken skulle hissas på sådana statens fartyg och byggnader som inte borde föra örlogsflagga. Dessa bestämmelser upphävdes genom den "Lag angående rikets flagga", som efter riksdagens hörande utfärdades 22 juni 1906. Denna lag, som innefattade noggranna bestämmelser om flaggans form och färg m.m., innehöll visserligen inte något uttryck om "Sveriges nationsflagga", men stadgade, att svenska flaggan skulle vara "blå med gult kors". Korset skulle dela flaggan i fyra rätvinkliga, lika höga fält. Färgen på flaggans sidofält skulle vara "ljust mellanblå" och på korset "guldgul". Flaggan skulle vara tvärskuren, utom då den användes såsom örlogsflagga, i vilket fall den skulle vara tretungad. Örlogsflagga skulle föras på flottans fartyg, båtar och byggnader; på rikets fästningar; på härens kasernbyggnader, läger och övningsplatser, så också på hären tillhörande fartyg och båtar, när de fördes av militär befälhavare; och på byggnad, som i sin helhet var upplåten till stab, truppförband eller militär utbildningsskola.

Kungen och med hans tillstånd medlem av kungliga huset fick föra tretungad flagga, med eller utan rikets vapen på vitt fält i korsets mitt, så ock använda sådant tecken i den tvärskurna flaggan.
Enligt bestämmelser, som kungen meddelade, kunde i tretungad flagga, för utmärkande av befäl, föras visst tecken, anbragt i det övre inre fältet. I övrigt fick inte flaggan förses med märken, bokstäver eller andra tecken.
Den, som orättmätigt brukade tretungad flagga eller flagga med obehöriga märken etc. eller höll till salu flagga, som skilde sig från vad som föreskrevs eller som inte höll de bestämda inbördes måtten, skulle böta från 10 till 100 kr.
Flagglagen trädde i kraft den 1 juli 1906. Dock fick "hittills brukliga flaggor" föras intill utgången av 1908.