Khmerrikets heliga stad var - oerhört avancerad. Varför slutade den plötsligt att existera?
Från planet som vi flyger i tonar det månghundraåriga templet fram bara för att försvinna igen, som en hägring. Först syns bara en umbrafärgad fläck genom norra - Kambodjas trädkronor.
Under oss ligger ruinerna av den förlorade staden Angkor, som numera mest befolkas av ris bönder. Små byar med hus som står på långa, smala pålar för att klara av sommarmonsunens översvämningar ligger utspridda över landskapet mellan Sydostasiens stora sjö Tonle Sap, drygt tre mil söderut, och Phnom Kulen, bergen som tornar upp sig från flodslätten ungefär lika långt norrut. Medan Donald Cooney styr planet ovanför trädtopparna framträder det storslagna templet igen.
Banteay Samre, ett tempel helgat åt den hinduiska guden Vishnu som uppfördes på 1100-talet och restaurerades på 1940-talet, visar vilken prakt som Khmerrikets storhetstid kännetecknades av. Templet omges av två koncentriska kvadratiska murar. Kanske har de en gång i tiden i sin tur omgivits av en vallgrav som symboliserade haven kring berget Meru, de hinduiska gudarnas mytiska boning. Banteay Samre är bara en av tusentals helgedomar som khmererna uppförde i staden Angkor under en byggboom vars omfång och ambitionsnivå är jämförbar med bygget av Egyptens pyramider. När vi passerat sträcker jag på halsen för att få en sista skymt av det, men det döljs av skogen.
Angkor var skådeplatsen för ett av historiens allra största borttrollningstrick. Khmerriket existerade från 800- till 1400-talet och under rikets höjdpunkt härskade khmererna över en stor del av Sydostasien från Burma i väster till Vietnam i öster. Huvudstaden Angkor hade så många som 750000 invånare och var med sin cirka tusen kvadratkilometer stora yta den förindustriella världens största stadskomplex, större än våra dagars Berlin. När portugisiska missionärer i slutet av 1500-talet såg de lotusformiga tornen på Angkor Vat, det mest fulländade av stadens tempel och världens störs-ta religiösa monument, höll rikets en gång så storslagna huvudstad på att förfalla.
Forskarna har lagt fram flera olika teorier om orsakerna till detta: giriga erövrare, en religiös omsvängning och en övergång till maritim handel som blev dödsstöten för en stad i inlandet. Det mesta är gissningar: cirka 1300 inskriptioner på templens dörr poster och på stelar finns bevarade, men Angkors folk har inte lämnat efter sig ett enda ord som förklarar rikets fall.
Nya utgrävningar, inte av templen, utan av den infrastruktur som är en förutsättning för en så stor stad, ger en ny förklaring. Angkor tycks ha gått under till följd av just den uppfinningsrikedom genom vilken ett antal mindre län blev till ett stort rike. Man lärde sig nämligen att tämja Sydostasiens årstidsbetingade översvämningar. Riket gick dock sakta men säkert under när dess makt över den viktigaste resursen av alla, vattnet, gled ingenjörerna ur händerna.
En fascinerande ögonvittnes skildring tecknar en levande bild av staden när den stod på sin höjdpunkt. I slutet av 1200-talet tillbringade den kinesisk diplomaten Zhou Daguan nästan ett år i huvudstaden. Han levde enkelt som gäst hos en medelklass familj som åt ris med skedar av kokosnötskal och drack vin gjort av honung, blad eller ris. Han beskrev en hemsk sedvänja som khmererna slutat med strax före hans ankomst. Den innebar att man tappade galla från levande människor och drack den som ett stärkande medel för att ingjuta mod. Vid religiösa fester hade man fyrverkerier och hetsade vild svin mot varandra. De mest imponerande skådespelen var när kungen visade sig för sitt folk. De kungliga processionerna bjöd på elefanter och hästar smyckade med guld och hundratals palats kvinnor prydda med blommor.
Vardagslivet i Angkor skildras också av skulpturer som motstått århundraden av förfall och senare tiders krig. På tempel fasadernas reliefer återges vardagliga scener, till exempel två män böjda över ett brädspel och en kvinna som föder barn under ett tält. På relieferna hyllas även den andliga världen, bebodd av väsen som apsaraserna, de förföriska himmelska dansöserna och budbärarna mellan människor och gudar.
Relieferna avslöjar också en orm i paradiset: Avbildningar av jordisk harmoni och sublima insikter varvas med krigsscener. På en relief står spjutförsedda krigare från grannriket Champa på en båt på väg över Tonle Sap. Anledningen till att scenen har förevigats i sten är naturligtvis att khmererna gick segrande ur striden.
Just det slaget vann Angkor, men staden var splittrad av rivalitet, vilket gjorde den sårbar för angrepp från Champariket i öster och det respektingivande kungariket Ayutthaya i väster. Khmerkungarna tog sig flera fruar, vilket gjorde successionen oklar och ledde till intriger mellan prinsar som ville åt makten. ”Khmerstaten var ofta instabil”, säger arkeologen Roland Fletcher vid University of Sydney, en av ledarna för forskningsprojektet Greater Angkor Project.
Vissa forskare tror att Angkor dog som det levde: med svärdet i hand. I Ayutthayarikets annaler står att läsa att dess krigare ”tog” Angkor år 1431. Den välmående khmerstaden var utan tvivel en imponerande trofé: i inskriptionerna skryter man med att tempeltornen var täckta av guld, vilket också bekräftas av Zhou Daguans skildringar. För att få berättelserna om Angkors välstånd att harmoniera med de förfallna ruiner som resenärerna från väst möttes av slöt sig franska historiker för hundra år sedan till att Angkor plundrades av Ayutthayariket.
Det tror dock inte Roland Fletcher, som är närmast besatt av ”att ta reda på vad som får samhällen att växa och gå under”. Den bild av Angkor som förmedlats av en del av de tidiga lärde är färgad av Europas historia med alla sina belägringar och erövringar, menar arkeologen. ”Ayutthayarikets regent påstår sig ha tagit Angkor, och han kan mycket väl ha fört med sig några formella regalier tillbaka till Ayutthaya”, fortsätter han. Efter det att Angkor intogs installerade emellertid Ayutthayas regent sin egen son på tronen. ”Han lär knappast ha lagt staden i ruiner innan han överlämnade den till sin son.”
Troligen var det inte särskilt många av Angkors invånare som bekymrade sig om intrigerna vid hovet. Däremot spelade tron en stor roll i vardagen. Kungarna påstod sig vara hinduismens legendariska världskejsare och lät uppföra tempel till sin egen ära. När theravadabuddhismen under 1200- och 1300-talet började ställa hinduismen i skuggan kan dock den nya religionens trossatser om social jämlikhet ha utgjort ett hot mot Angkors elit. ”Den var lika samhällsomstörtande som kristendomen var för romerska riket”, menar Roland Fletcher. ”Den var troligen väldigt svårstoppad.”
En religiös omvälvning av detta slag bör ha försvagat kungens auktoritet. I den gudomliga kungens stad fanns inga pengar. De ekonomiska drivkrafterna utgjordes i stället av tribut och beskattning. Kungarikets faktiska valuta var ris, basvaran för tvångsarbetarna som byggde templen och alla de tusentals personer som sedan drev dem. Enligt en inskription på Ta Prohm sköttes bara det templet av 12640 personer. Enligt inskriptionen producerade över 66000 bönder varje år omkring 2500 ton ris för att livnära prästerna, dansarna och tempelarbetarna. Lägger man till det bara tre stora tempel – Preah Khan och de något större komplexen Angkor Vat och Bayon – växer den uppskattade arbetsstyrkan av bönder till 300000. Det är nästan hälften av hela Angkorregionens beräknade invånarantal. En ny egalitär religion som theravadabuddhismen kan ha lett till uppror.
Eller så vände hovet helt enkelt Angkor ryggen. Tillträdande khmerregenter hade för vana att resa nya tempel och låta de gamla förfalla. Kanske var det denna tradition av att börja om på ny kula som dömde staden till undergång när den transmarina handeln mellan Sydostasien och Kina kom i gång. Eller så var det ren ekonomisk opportunism som fick khmererna att i början av 1500-talet flytta sitt maktcentrum närmare Mekongfloden, inte långt från Kambodjas nuvarande huvudstad Phnom Penh, vilket gjorde det lättare att nå Sydkinesiska havet.
Ekonomiska och religiösa omvälvningar kan ha påskyndat Angkors fall, men det verkliga skälet till regenternas fall var en helt annan. Att Angkor blev medeltidens maktcentrum berodde på ettavancerat system av kanaler och reservoarer som gjorde det möjligt att kompensera för de små vattenmängderna under årets torra del och fördela överskottsvattnet under regnperioderna. Krafter bortom Angkors kontroll kastade dock grus i detta känsliga maskineri.
Angkors fantastiska bevattningssystem.
En av Angkors heligaste platser ligger högt uppe bland bergen i Phnom Kulen, där floderna Puok och Siem Reap har sina källor. På botten av en långsamt flytande flod ser man rad efter rad av cirka 15 centimeter breda runda förhöjningar som huggits ut ur flodbäddens mörka sandsten. Det är nedslitna linga, cylindriska stenskulpturer som symboliserar essensen av den hinduiska guden Shiva. Raderna av linga leder vidare till en annan skulptur på flodbädden: en meterbred kub med tjocka väggar och smal öppning. Det är en yoni, en symbol för hinduernas livskälla.
Det var hit Angkors överstepräster kom för att tacka gudarna för att de försåg riket med sitt hjärteblod. Efter en kort vandring uppåt längs floden kommer man till en naturlig sandstensbro som gett namn åt denna heliga plats, Kbal Spean, khmer för ”brohuvud”.
Vattnet forsar genom en klyfta och stänker upp på motstående klippvägg, där Vishnu sitter med korsade ben och mediterar på ett stormigt hav. Ur hans navel växer en lotusbärande Brahma. Här uppe bland bergen får de gamla gudarna oändliga dryckesoffer i form av det rinnande vattnet.
Angkor blomstrade för att dess härskare förmådde utnyttja vattenmassorna som rann ner från Phnom Kulen under monsunen. Ända sedan Jayavarman II lade grunden till riket i början av 800-talet hade det varit beroende av stora risskördar för sin tillväxt. I hela Sydasien var det kanske bara de gamla städerna Anuradhapura och Polonnaruwa på Sri Lanka och deras berömda reservoarer som kunde mäta sig med Angkors förmåga att garantera en stabil vattentillgång.
Denna tillförlitlighet förutsatte unika ingenjörsmässiga bedrifter, bland annat den 8 kilometer långa och 2,2 kilometer breda reservoar som kallas Västra barayen. När man för tusen år sedan anlade denna tredje och mest avancerade av Angkors stora reservoarer krävdes kanske så många som 200000 khmerarbetare för att gräva de tolv miljoner kubikmeter jord som behövdes för de 90 meter breda och tre våningar höga vallarna. Än i dag fylls den rektangulära barayen av vatten från floden Siem Reap.
Den förste som insåg omfattningen av Angkors vattenregleringssystem var arkeologen Bernard-Philippe Groslier vid det franska institutet för Asienstudier (EFEO). I en avhandling från 1979, som blev en milstolpe, beskrev han Angkor som en ”hydraulisk stad” vars stora barayer hade två funktioner: Dels symboliserade de urhavet i den hinduiska skapelsemyten, dels försåg de risfälten med vatten. Groslier fick dock aldrig möjlighet att följa upp sin studie. Inbördeskriget i Kambodja, röda khmerernas brutala välde och Vietnams fördrivning av regimen 1979 innebar att Angkor var stängt för omvärlden i två decennier. När de vietnamesiska styrkorna dragit sig tillbaka intog plundrare Angkor, där de stal statyer och högg loss reliefer.
När arkitekten och arkeologen Christophe Pottier år 1992 återigen öppnade EFEO:s forskningsstation i Angkor var prioritet nummer ett att hjälpa Kambodja att restaurera de förfallna och plundrade templen. Den vilda naturen utanför murarna drog dock i Christophe Pottier. I månader i sträck genomkorsade han Angkorområdets södra hälft och kartlade dittills dolda upphöjningar – spår efter hus och helgedomar – intill konstgjorda dammar, så kallade vattentankar. (Fortsatt laglöshet gjorde det omöjligt att kartlägga områdets norra delar.) År 2000 fick Ronald Fletcher och hans kollega Damian Evans se NASA:s radarbilder av Angkor. Det var en uppenbarelse: I samarbete med EFEO och APSARA, den kambodjanska myndighet som förvaltar Angkor, fann forskarlaget från University of Sydney spår av ett stort antal samhällen, kanaler och vattentankar, i synnerhet i mer oländiga delar av Angkor. Donald Cooneys ultralätta flygplan har underlättat för Fletcher och Pottier, som numera är medansvarig för Greater Angkor Project, att studera dessa på närmare håll. Det mest avgörande var att man fann inlopp till och utlopp från barayerna. Därmed kunde man sätta punkt för en diskussion som utlösts av Bernard-Philippe Grosliers avhandling om huruvida de stora reservoarerna användes för religiösa ritualer eller för konstbevattning. Det entydiga svaret är: båda delar.
Forskarna förbluffades över den höga ambitionsnivå som Angkors ingenjörer visade prov på. ”Vi insåg att hela Angkorområdets landskap är konstgjort”, säger Ronald Fletcher. Under århundraden anlade arbetare tiotals mil av kanaler och diken som utnyttjade terrängens små nivåskillnader för att avleda vatten från floderna Puok, Roluos och Siem Reap till barayerna. Under sommarmonsunen ledde överloppskanaler undan överskjutande vatten. När regnen tog slut i oktober eller november återfördes magasinerat vatten till fälten via kanaler. Barayerna kan också ha bidragit till att bevara jordens fuktighet genom att låta vattnet långsamt sippra ner i marken. På de omgivande fälten innebar avdunstningen från ytan att grundvatten drogs upp till grödorna. ”Det var ett ytterst sinnrikt system”, säger Roland Fletcher.
Vattenregleringssystemet kan ha varit den avgörande skillnaden mellan medelmåttighet och storhet. I kungariket odlade man till övervägande del sitt ris på invallade fält som annars hade varit beroende av monsunen eller av Tonle Saps flodslätts årstidsbetingade ebb och flod. Konstbevattningen gav större skördar. Under ett dåligt monsunår kan systemet även ha försett invånarna med nödransoner av vatten, berättar Ronald Fletcher. Förmågan att avleda och magasinera vatten bör också ha gett ett visst skydd mot översvämningar. Andra kungariken i Sydostasien brottades med problem med alltför mycket eller alltför lite vatten, så Angkors vattensystem måste ha gett ”en oerhört värdefull strategisk fördel”, säger han.
Följaktligen blev Ronald Fletcher väldigt förbryllad när hans forskargrupp fann en ovanlig struktur, ett stort byggnadsverk i bevattningsanläggningen, och insåg att det hade rivits, antagligen av Angkors egna ingenjörer.
Angkors fall
Det är middagstid en junidag och vi befinner oss cirka 16 kilometer norr om Angkor Vat. Inte ens där vi står i det leriga, fyra meter långa diket har vi något skydd mot solen. Roland Fletcher verkar vara i färd med att inleda ett längre föredrag om de rödgrå stenblocken som forskarna har grävt fram, men i stället suckar han och säger: ”Det här är helt fantastiskt!”
Stenblocken, som passar perfekt med varandra, är huggna ur laterit, en formbar och järnrik jordmån som stelnar när den utsätts för luft. När Ronald Fletcher och Christophe Pottier för ett par år sedan fann byggnadsverkets första del trodde de att det var resterna av en dammlucka.
”Det visade sig vara en riktig koloss”, säger han. Blocken är rester av ett dammavlopp tvärs över en sluttande damm som kan ha varit lång som en fotbollsplan. På slutet av 800-talet, under Angkors blomstringstid, grävde ingenjörer en lång kanal som förändrade Siem Reaps lopp och ledde vattnet söderut till den nyligen anlagda Östra barayen, en reservoar som var nästan lika stor som den senare Västra barayen. Från dammen som anlades i floden leddes vattnet till kanalen. En del av den stora konstruktionen kan också ha fungerat som avlopp under kraftiga skyfall, då vattnet rann över den låga konstruktionen och ner i den tidigare flodbädden.
Ruinerna efter dammavloppet är ett viktigt vittnesbörd om den ständiga kamp mot naturen som utspelade sig när generationer av khmeringenjörer försökte hantera ett alltmer komplicerat och bångstyrigt vattenregleringssystem. ”De ägnade troligen en stor del av sina liv åt att reparera det”, säger Ronald Fletcher. En del dammblock ligger huller om buller och hela partier av murverket saknas. ”Den logiska förklaringen är att dammen brast”, säger Ronald Fletcher. Kanske åt sig floden in i dammen så att den blev allt svagare. Kanske spolades den bort av en ovanligt stor flodvåg, en sådan som vi upplever en gång vart hundrade eller vart femhundrade år. Därpå rev khmererna det mesta av murverket och använde stenarna till andra konstruktioner.
Ett annat tecken på att systemet var på väg att svikta hittar vi i en damm vid templet Västra Mebon, som ligger på en ö i Västra barayen. Pollenkorn i leran visar att det fram till i början av 1200-talet växte lotusar och andra vattenväxter i barayen. Sedan dyker det upp pollen från arter som ormbunkar, som föredrar mossmark eller torr jord. Mitt under Angkors storhetstid verkar det som om en av reservoarerna under en period helt torkade ut. ”Något gick snett betydligt tidigare än vi trott”, säger Greater Angkor Projects pollenexpert Daniel Penny.
Alla försämringar av vattenregleringssystemet måste ha gjort Angkor sårbart för ett naturfenomen som ingen av dåtidens ingenjörer hade kunnat förutse. Med början på 1300-talet upplevde Europa ett antal sekel av oförutsägbart väder som kännetecknades av stränga vintrar och kalla somrar. Tills nyligen hade vi ytterst lite information om hur det förhöll sig i andra delar av världen under denna period, som kallas lilla istiden. Nu verkar det som om även Sydostasien upplevde klimatförändringarna.
Runt Angkor varar sommarmonsunen i regel från maj till oktober och ger cirka 90 procent av områdets årsnederbörd. Monsunens tillförlitlighet är avgörande för allt liv i området, även för människorna. För att kartlägga äldre monsunmönster begav sig Brendan Buckley från Lamont-Doherty Earth Observatory i New York in i Sydostasiens skogar på jakt efter träd med årsringar. Han och hans kollegor var medvetna om att det inte var någon lätt uppgift: de flesta av regionens trädarter saknar tydliga årsringar, eller så bildas de inte år för år. Flera expeditioner gav utdelning i form av ett antal långlivade trädarter, bland andra teak och den sällsynta cypressarten Fokienia hodginsii. En del av cypresserna som registrerades är 900 år gamla och har överlevt både Angkors glansdagar och fall.
Cypresserna berättade en förbluffande historia. Ett antal tunna ringar visade att träden hade utsatts för en rad kraftiga torkperioder mellan åren 1362 och 1392 och återigen mellan åren 1415 och 1440. Under dessa perioder var monsunen antingen svag eller försenad, under några år kan den ha uteblivit helt och hållet. Vissa år drog extra kraftiga monsuner fram över området. Dessa extrema väderförhållanden kan ha blivit nådastöten för det redan vacklande riket. Att döma av den uttorkade Västra barayen hade Angkors bevattningssystem börjat fallera flera årtionden tidigare. ”Vi vet inte varför systemet inte fungerade ordentligt.
Det är en gåta”, säger Daniel Penny. ”Men det innebär att Angkor saknade marginaler. Staden var mer sårbar för torka än någonsin tidigare i sin historia.” Långvariga och stränga torkperioder varvade med skyfallsliknande regn ”förstörde troligen vattenregleringssystemet”, säger Ronald Fletcher.
Trots allt, säger Daniel Penny, ”var det inte så att området blev till en öken”. Människorna på Tonle Saps flodslätt söder om huvudtemplen klarade sig troligen undan de värsta effekterna. Tonle Sap får sitt vatten från Mekongfloden, som i sin tur har sina källor i de tibetanska glaciärområdena. Dessa bör inte ha påverkats nämnvärt av de förändrade monsunmönstren. Oavsett hur skickliga khmeringenjörerna var kunde de dock inte motverka torkan i norr genom att avleda vatten från den lägre belägna Tonle Sap. Tyngdkraften var deras enda pump.
Om människorna i norra Angkor svälte medan man i andra delar av staden samlade ris på hög utgjorde det en grogrund för social oro. ”När befolkningen överstiger jordens produktionskapacitet uppstår allvarliga problem”, säger antropologen Michael Coe vid Yale University. ”Det leder ofrånkomligen till en kulturell kollaps.” En undernärd armé upptagen av inre stridigheter gjorde staden sårbar för angrepp. Det var också mycket riktigt mot slutet av den andra ihållande torkperioden som Ayutthayariket invaderade Angkor och avsatte khmerkungen.
Om man till de nya politiska och religiösa strömningar som redan förekom i kungariket lägger de kaotiska klimatförhållandena var Angkors öde beseglat, menar Ronald Fletcher. ”Världen utanför Angkor förändrades. Samhällsutvecklingen gick framåt. Det hade varit förvånande om Angkor bestått.”
Khmerriket var inte den första civilisationen som föll offer för klimatförändringar. Flera århundraden tidigare, medan Angkor var på väg uppåt, underminerades mayafolkens stadsstater i Mexiko och Centralamerika på andra sidan jordklotet av motsvarande klimatförändringar. I dag tror många forskare att mayafolken dukade under för överbefolkning och miljöpåverkan efter tre allvarliga torkperioder under 800-talet. ”Det var i grund och botten samma sak som hände Angkor”, säger Michael Coe.
Kanske måste vår tids samhällen förbereda sig inför liknande utmaningar i klimatförändringens spår. Enligt Brendan Buckley var det sannolikt det meteorologisk-oceanografiska fenomenet El Niños kraftiga och ihållande uppvärmning av ytvattnet i det tropiska Stilla havets centrala och östra delar som orsakade de svåra torkperioderna i Angkor. Forskarna diskuterar nu om mänskligt orsakade klimatförändringar kommer att ge upphov till en ännu kraftigare El Niño. De vietnamesiska trädens årsringar visar emellertid att till och med Stilla havets naturliga variationer kan orsaka katastrofer.
Angkors fall är en lektion i den mänskliga uppfinningsrikedomens begränsningar. Khmererna hade omvandlat sin värld, en monumental investering som kungarikets regenter ogärna ville ge upp. ”Angkors hydrauliska system var ett enastående maskineri, en vidunderlig mekanism med vilken världen kunde regleras”, säger Ronald Fletcher. I 600 år lyckades ingenjörerna hålla civilisationens flaggskepp flytande innan de slutligen besegrades av starkare krafter.
Bülach ( tyska uttal: [bylɑχ] ) är en kommun i Schweiz i kantonen i Zürich ligger i distriktet med samma namn , och tillhör Glatt Valley (tyska: Glattal ).
