Avslappningsmusik...

Varg

Varg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över en stor del av världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. En fullvuxen varg väger 30 till 50 kg.[3] På grund av vargens stora utbredningsområde finns stora skillnader i djurets storlek. De största vargar som förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa är ungefär 160 centimeter långa och vid skuldran 80 centimeter höga. En ca 50 centimeter lång svans tillkommer. Deras vikt kan gå upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt. Pälsens färg är mycket variabel. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos. Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10-12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är faktiskt inte större än en grå- eller jämthunds. Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna. Rimligen torde förvildade hundar med tiden bli mer "lugna" (mindre lekfulla) i beteendet och därmed svårare att skilja från varg på spår. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar. Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit. Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens. Men det finns en stor skillnad i alla fall. Hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme (hundtikar urinerar hukande). roza_hrefReplace("48052134d6e8f96f8771707b4e245f37"); // -->

tisdag 10 april 2012

Stenstaden.


Stenstaden är en benämning på Sundsvalls centrala delar.
Måndagen den 25 juni 1888, dagen efter midsommarhelgen, brann stora delar av Sundsvall ner (Sundsvallsbranden) och efter den stora branden fördes långa diskussioner om hur stadsnätet skulle byggas upp igen. De styrande enades så måningom att i stället för att strukturera om stadsplanen i ett nät av breda (brand-)gator i stort sett behålla tidigare upprättad stadsplan, men med det förbehållet att samtliga byggnader skulle uppföras i sten och att man mitt genom staden upprättade en bred esplanad, tillika brandgata. Sundsvallsbranden var den största branden i Sveriges historia och den kostade försäkringsbolagen stora belopp.

Beslutet togs att endast stenhus fick byggas i stadens centrum, därför kallas Sundsvalls stadskärna för Stenstaden. Det då nybyggda Allmänna Läroverket, idag Hedbergska Skolan, klarade sig undan branden och fick tjänstgöra som säte för stadens förvaltning till dess att Stadshuset, som skades svårt vid branden, var återuppbyggt. Stenstaden byggdes inom ett område avgränsat av järnvägen, Skolhusallén, Selångersån och Strandgatan.

Att bygga stadens byggnader i sten gjorde att många som hade förlorat sina hem i branden inte hade råd att bygga upp husen igen. Om de byggde i trä så blev de bestraffade med dryga böter. Detta gjorde, trots nödhjälp från hela Europa, att endast stadens träpatroner hade råd att investera i stenbyggnaderna.

En av de som anlitades var affärsmannen Isaak Hirsch från Stockholm. Hirsch köpte själv aldrig någon fastighet i Sundsvall men han lät uppföra en av de ståtligaste byggnaderna, Hirschska huset, som står längs Stora torgets västra sida. Högst upp i ett av tornen på taket placerades en eldsprutande drake i mässing som symboliskt brandskydd, vilken 100 år senare blev Sundsvalls kommunsymbol. Hirsch var väldigt stolt över den vackra byggnaden, och den fick senare vara modell för de hus som uppfördes på Strandvägen i Stockholm.

Längs den södra flygeln av Stora torget fanns redan Stadshuset, som var byggt av sten och vars grundstruktur överlevt den stora branden. Längs med torgets norra sida byggdes Granska och Holmströmska huset samt i hörnet mot öster det Rahmska huset och efter den östra sidan anlades den 44 meter breda Esplanaden.

Inne i Stenstaden byggdes tre parker, Hedbergska parken, Vängåvan och Stadshusparken.

Upplagd av Bengt kl. tisdag, april 10, 2012

Etiketter:

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)