Avslappningsmusik...

Varg

Varg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över en stor del av världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. En fullvuxen varg väger 30 till 50 kg.[3] På grund av vargens stora utbredningsområde finns stora skillnader i djurets storlek. De största vargar som förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa är ungefär 160 centimeter långa och vid skuldran 80 centimeter höga. En ca 50 centimeter lång svans tillkommer. Deras vikt kan gå upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt. Pälsens färg är mycket variabel. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos. Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10-12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är faktiskt inte större än en grå- eller jämthunds. Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna. Rimligen torde förvildade hundar med tiden bli mer "lugna" (mindre lekfulla) i beteendet och därmed svårare att skilja från varg på spår. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar. Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit. Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens. Men det finns en stor skillnad i alla fall. Hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme (hundtikar urinerar hukande). roza_hrefReplace("48052134d6e8f96f8771707b4e245f37"); // -->

fredag 31 oktober 2014

lördag 25 oktober 2014

Skådespelaren Kim Anderzon har avlidit efter en tids sjukdom. Hon stod på scenen så sent som för en vecka sedan. "Det gick inte längre och publiken märkte att hon var sjuk och döende", säger kollegan Helge Skoog.
Kim Anderzon fick besked under påsken förra året att hon drabbats av cancer. Trots sjukdomen fortsatte hon att arbeta och spelade senast i pjäsen "Den skalliga primadonnan" på Boulevardteatern i Stockholm. Hon blev 71 år.
Skådespelarkollegan Helge Skoog gjorde i höst sin femte säsong av "Den skalliga primadonnan" tillsammans med Kim Anderzon.
– Det är första gången jag har spelat mot henne och det har varit väldigt roligt. Hon var en energirik skådespelare, uppfödd i källarteater och i fria grupper. Hon har inte varit på någon traditionell teaterscen utan alltid haft behovet av att ha en direkt publikkontakt, säger Helge Skoog.
De stod på scenen tillsammans för sista gången i fredags i förra veckan och han minns henne som en mycket färgstark person som var full av energi, mod och kraft.
– Jag vill också minnas hur hon kämpade mot den här sjukdomen och ställde upp trots att hon hade plågor. Till slut gick hon med käpp men hon fortsatte och gav allt.
– Vi hoppades alla att hon skulle besegra den här cancern men det gick inte.
Janne "Loffe" Carlsson, som lärde känna Kim Anderzon i slutet av 60-talet. Tillsammans har det bland annat spelat i filmen "Göta kanal".
– Vi hade en fin vänskap i många år och det är en sorgens dag. Hon var en fantastiskt tjej som var förfärligt kul och det var alltid roligt att arbeta med henne, säger han till TT.
Teaterkritikern Ingegärd Waaranperä beskriver Kim Anderzon som en stark feministisk skådespelerska.
– Hon var Sveriges största feministiska stjärna. Men också en politisk skådespelerska.
– Hon var aldrig rädd för att chocka, utan ville verkligen skaka om och säga saker som behövdes sägas, framförallt i kvinnofrågor.
TT: Vad är det viktigaste som Kim Anderzon har tillfört den svenska teatern?
– Hon var en av de första kvinnorna som verkligen tog plats. Hon visade att det inte var fult.
Kim Anderzon kom i slutet av 60-talet till Pistolteatern i Stockholm där hon inledde sin teaterkarriär. Hon debuterade på scen i "Direktör Ubu". Hon är också känd för sina framträdanden i flera filmer. Däribland komedier som "Sällskapsresan" och "Göta kanal" och dramat "Andra dansen", för vilket hon belönades med en Guldbagge i kategorin "bästa skådespelerska".
Anderzon utnämndes 2012 till hedersdoktor vid Mittuniversitetet.