Avslappningsmusik...

Varg

Varg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över en stor del av världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. En fullvuxen varg väger 30 till 50 kg.[3] På grund av vargens stora utbredningsområde finns stora skillnader i djurets storlek. De största vargar som förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa är ungefär 160 centimeter långa och vid skuldran 80 centimeter höga. En ca 50 centimeter lång svans tillkommer. Deras vikt kan gå upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt. Pälsens färg är mycket variabel. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos. Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10-12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är faktiskt inte större än en grå- eller jämthunds. Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna. Rimligen torde förvildade hundar med tiden bli mer "lugna" (mindre lekfulla) i beteendet och därmed svårare att skilja från varg på spår. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar. Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit. Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens. Men det finns en stor skillnad i alla fall. Hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme (hundtikar urinerar hukande). roza_hrefReplace("48052134d6e8f96f8771707b4e245f37"); // -->

fredag 4 februari 2011

Ny teknik skall få dig att lyfta.


Drömmen om att flyga är lika gammal som ­mänskligheten. I sekler har vi experimenterat med halsbrytande uthopp och hemmabyggda vingar av trä och siden. I dag kan avancerade ”jetpacks” och ”wingsuits” föra oss närmare ett förverkligande av den ultimata drömmen. Och i framtiden? Enligt experter kommer avancerad batteriteknik och nya, personliga flygplan inom kort att äntligen kunna göra oss fria som fågeln.

Den amerikanska flygplanstillverkaren Bell Aerosystems visade 1961 upp en specialkonstruerad ryggsäck med inbyggt raketsystem. Det så kallade Bell Rocket Belt skulle långt om länge demonstreras på en gräsplan utanför USA:s försvarsdepartement.
Runt Pentagons gräsplan stod 3000 anställda vid departementet och tittade mot försökspersonen Hal Graham, som var på väg över gräset med sin vita hjälm under armen. Han gick bort till ett litet bord på planen.


På bordet stod den avancerade ryggsäcken med två tankar innehållande koncentrerad väteperoxid och en med kväve under högt tryck. Han drog de polstrade stropparna över axlarna. En tekniker hjälpte honom att efterspänna några stroppar på bröstet och remmen under den vita hjälmen. Så tog Graham på sig ett par motorglasögon och gick ut mitt på gräsplanen, tog tag om jetpackens två handtag, vred på gashandtaget och steg snabbt och bullrande till väders.

Från slutet av 1950-talet och in på 1960-talet investerade det amerikanska försvaret miljontals dollar i utvecklingen av Bell Rocket Belt. Då Hal Graham 1961 spände på sig raketbältet och steg till ­väders över gräsplanen framför publiken utanför försvarsdepartementets byggnad, var det inte bara en höjdpunkt i utvecklingen av raketbältet utan även en höjdpunkt i en flera hundra år lång historia om människans försök att flyga.

Redan i början av 1000-talet experimenterade de första våghalsarna med hemmabyggda vingar av trä och uthopp från höga byggnader – utan framgång och med en hel del brutna ben. Sedermera började man experimentera med helikopterryggsäckar och mer avancerade vingar gjorda av siden.

I dag lever drömmen om att flyga on-demand (när man har behov av det) fortfarande, och enligt flera experter är den närmare att bli verklighet än någonsin tidigare: ”Med dagens batteriteknik och elektriska motorer är femtio års arbete omsider på väg att lyckas”, säger Brien Seeley, chef för den amerikanska flyg­test­agenturen Comparative Aircraft Flight Efficiency (CAFE).

Upplagd av Bengt kl. fredag, februari 04, 2011

Etiketter:

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)