Avslappningsmusik...

Varg

Varg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över en stor del av världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. En fullvuxen varg väger 30 till 50 kg.[3] På grund av vargens stora utbredningsområde finns stora skillnader i djurets storlek. De största vargar som förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa är ungefär 160 centimeter långa och vid skuldran 80 centimeter höga. En ca 50 centimeter lång svans tillkommer. Deras vikt kan gå upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt. Pälsens färg är mycket variabel. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos. Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10-12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är faktiskt inte större än en grå- eller jämthunds. Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna. Rimligen torde förvildade hundar med tiden bli mer "lugna" (mindre lekfulla) i beteendet och därmed svårare att skilja från varg på spår. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar. Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit. Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens. Men det finns en stor skillnad i alla fall. Hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme (hundtikar urinerar hukande). roza_hrefReplace("48052134d6e8f96f8771707b4e245f37"); // -->

tisdag 8 mars 2011

Galdácano. (Spanien)

Den församlingskyrka av Galdácano (i Euskera och officiellt Galdakao ) är en kommun i Baskien , Spanien . Som hör till provinsen Vizcaya . Den har en befolkning på 29.226 invånare ( INE 2009 ) och täcker en yta på 31,66 km 2 . Den ligger i regionen Gran Bilbao .

Galdácano hör till serien av baskiska ortnamn som slutar på ändelsen -ano . Forskare som Julio Caro Baroja eller LM Mujika arbete hypotesen att både detta suffix som suffixet -Ain , mycket vanligt i namnen baskiska-Navarra, var ett resultat av utvecklingen av den latinska ändelsen -Amun på baskiska mark.


I många regioner i den forna romerska riket , ackusativ ändelsen -Amun bifogas ett personligt namn var namnet rustika ägodelar som kallas fundus . Det namn som används vara den ursprungliga ägaren av fundus, och sedan om jag ändrade namnet på innehavaren fundus undantagslöst används för att hålla för sig själva. Efter denna hypotes baskiska befolkningen med suffixet -Ain eller -ano spåras tillbaka sitt ursprung på landsbygden bosättningar på romartiden eller senantiken och medeltiden , som hade kvar namnet mönster egendom som ärvts från den romerska eran.

Caro Baroja analyserade baskiska ortnamn som slutar på -ano försöker fastställa det korrekta namnet att gömma sig bakom var och en av dem. För Galdácano vidhöll att det kan resultera i att egennamn Galdus . Medgav att man hade funnit det namnet, om han fann en ganska likartad, Galdinus . 1 Utvecklingen av namnet skulle ha varit Galdacanum -> Galdacano -> Galdacao .
Galdácano sattes under medeltiden som en skriftlig form av namnet, men i Euskera namn fortsatt att utveckla oralt och resulterade Galdacao förlusten av n INTERVOKALISK, ett vanligt fenomen i Euskera under de senaste århundradena. Det nuvarande namnet på orten i Euskera: Galdakao är resultatet av denna utveckling Galdácano-> Galdacao och anpassning till den samtida stavningen av Euskera har ingen mening c Galdacao -> Galdakao . I kastilianska är den äldsta bevarade Galdácano som formella namnet på staden.

I 1982 , beslutade rådet att ändra det officiella namnet på kommunen Galdácano till Galdakao , anta den baskiska namnet på staden.
Adjektivet i kastilianska är Galdácano. I Euskera sägs galdakoztarra , 2 galdakaotarra och galdakarra , 3 används också för att tala i kastilianska .

Upplagd av Bengt kl. tisdag, mars 08, 2011

Etiketter:

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)