Avslappningsmusik...

Varg

Varg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över en stor del av världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. En fullvuxen varg väger 30 till 50 kg.[3] På grund av vargens stora utbredningsområde finns stora skillnader i djurets storlek. De största vargar som förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa är ungefär 160 centimeter långa och vid skuldran 80 centimeter höga. En ca 50 centimeter lång svans tillkommer. Deras vikt kan gå upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt. Pälsens färg är mycket variabel. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos. Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10-12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är faktiskt inte större än en grå- eller jämthunds. Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna. Rimligen torde förvildade hundar med tiden bli mer "lugna" (mindre lekfulla) i beteendet och därmed svårare att skilja från varg på spår. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar. Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit. Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens. Men det finns en stor skillnad i alla fall. Hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme (hundtikar urinerar hukande). roza_hrefReplace("48052134d6e8f96f8771707b4e245f37"); // -->

tisdag 26 maj 2009

Duvhök.

Duvhök (Accipiter gentilis) är en rovfågel inom underfamiljen hökar. Honan är betydligt större än hanen: 60 cm kroppslängd jämfört med 50 hos hanen, 120 cm vingbredd jämfört med omkring 100 cm. De väger 700-1200 gram.
Färgtecknigen är grå ryggsida och hjässa, ljus undersida med talrika grå tvärvattringar. En ljus rand likt ett ögonbryn ovanför ögat, näbben gul, tarserna saknar fjädrar på nedre delen. Vingarna är kraftfulla och rundade.
Ungfåglar är tecknade i brunt och har glesare, huvudsakligen vertikal vattring på bröstet. Duvhöken finns på hela norra delen av norra halvklotet. Som sydligast i Marocko och Mexiko. Den brukar delas upp i åtta underarter. Den föredrar skogsmiljö, helst med inslag av gamla barrträd. Den är främst en stannfågel även om ungfåglar ofta drar sig något söderut under vintern.

Duvhöken är en av Sveriges typiska större rovfåglar. Stammen minskade kraftig från 1800-talet till mitten på 1900-talet på grund av jakt. På 1950-talet var det istället miljögifterna som gick hårt åt stammen men efter förbud mot vissa miljögifter har stammen återhämtat sig. Idag finns det en livskraftig population i Sverige på mellan 5000 till 10.000 häckande par som dock minskar. Den förekommer i hela landet upp till trädgränsen men inte i fjällen.
Två underarter av duvhök finns i Sverige: Nominatformen Accipiter gentilis gentilis och den ljusare Accipiter gentilis buteoides som har sin främsta utbredning österut. Den senare ses främst på vintern när ungfåglarna drar omkring men i norra Sverige förekommer det också att den häckar.
I Sverige är duvhöken fredad från jakt.

Upplagd av Bengt kl. tisdag, maj 26, 2009

Etiketter:

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)