Avslappningsmusik...

Varg

Varg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över en stor del av världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. En fullvuxen varg väger 30 till 50 kg.[3] På grund av vargens stora utbredningsområde finns stora skillnader i djurets storlek. De största vargar som förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa är ungefär 160 centimeter långa och vid skuldran 80 centimeter höga. En ca 50 centimeter lång svans tillkommer. Deras vikt kan gå upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt. Pälsens färg är mycket variabel. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos. Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10-12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är faktiskt inte större än en grå- eller jämthunds. Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna. Rimligen torde förvildade hundar med tiden bli mer "lugna" (mindre lekfulla) i beteendet och därmed svårare att skilja från varg på spår. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar. Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit. Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens. Men det finns en stor skillnad i alla fall. Hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme (hundtikar urinerar hukande). roza_hrefReplace("48052134d6e8f96f8771707b4e245f37"); // -->

lördag 22 januari 2011

Vikmanshyttan.

Vikmanshyttan är en tätort i Hedemora kommun, Dalarna (Dalarnas län). Vikmanshyttan ligger ca 10 km väster om Hedemora och hade år 2005 897 invånare.

Vikmanshyttan är en gammal bruksort, redan 1538 nämns en hytta och under åren 1693-1716 fanns här också ett kopparverk. Vikmanshytte bruk köptes 1675 av Johan Angerstein och tillhörde släkten Angerstein till 1828 då den övergick till släkten Ulff. Brukspatron Carl Reinhold Ulff sålde 1875 bruket till Larsbo-Norns AB. Den tillverkning av degelgjutstål, som länge kom att vara Vikmanshyttans specialitet, inleddes redan 1860. Degelstålverket lades dock ned under första världskriget (då det rådde brist på deglar) och ersattes då med en martinugn samt en elektrisk ugn för stålsmältning. 1922 bildades Wikmanshytte Bruks AB som tog över driften av järnverket. I mitten av 1960-talet stod Wikmanshytte Bruk på topp med ca. 1000 anställda. Stora Kopparbergs Bergslags AB förvärvade Wikmanshytte Bruks AB 1966 och 1968 fusionerades verksamheten med Stora Kopparbergs i Söderfors. 1977 avvecklades större delen av verksamheten i samband med omstruktureringen av svensk stålindustri och 400 blev arbetslösa. Delar av snabbstålstillverkningen övertogs emellertid Fagersta AB, som 1982 i sin tur lät avyttra denna till det då nybildade Kloster Speedsteel AB.


Vikmanshyttan har sedan 1970-talet utvecklat ett alltmer differentierat näringsliv. Det gamla bruksområdet inhyser numera ett 15-tal företag, bl.a. Erasteel Kloster AB (f.d. Kloster Speedsteel) med ca. 80 anställda som tillverkar kallvalsade band i snabbstål.

En del av den äldre bruksbebyggelsen finns fortfarande kvar, bl.a. Angersteinska smedjan (uppförd 1798) och bruksherrgården av timmer i en våning under brutet tak. Herrgården uppfördes troligen på 1750-talet, men har senare om- och tillbyggts. Den Angersteinska smedjan är numera utställningslokal ingående i Vikmanshyttans bruksmuseum. Till bruksmuseet hör även bl.a. en f.d. snickarverkstad (uppförd 1799), ett sädesmagasin och en f.d. olje- och redskapsbod (nu iordningställda för att visa hur en arbetarebostad kunde se ut på 1910–20-talen). Av gamla industribyggnader märks främst en rostugn vilken hörde till brukets näst sista hytta som blåstes ned 1904. Dn sista hyttan, som tagits ur bruk 1954, revs emellertid 1970.

Upplagd av Bengt kl. lördag, januari 22, 2011

Etiketter:

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)