Avslappningsmusik...

Varg

Varg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över en stor del av världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. En fullvuxen varg väger 30 till 50 kg.[3] På grund av vargens stora utbredningsområde finns stora skillnader i djurets storlek. De största vargar som förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa är ungefär 160 centimeter långa och vid skuldran 80 centimeter höga. En ca 50 centimeter lång svans tillkommer. Deras vikt kan gå upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt. Pälsens färg är mycket variabel. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos. Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10-12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är faktiskt inte större än en grå- eller jämthunds. Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna. Rimligen torde förvildade hundar med tiden bli mer "lugna" (mindre lekfulla) i beteendet och därmed svårare att skilja från varg på spår. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar. Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit. Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens. Men det finns en stor skillnad i alla fall. Hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme (hundtikar urinerar hukande). roza_hrefReplace("48052134d6e8f96f8771707b4e245f37"); // -->

fredag 24 december 2010

Julminne.

En yster boll likt bomull hoppade runt i magen på mig; det var mycket spring i benen, så skulle det nog vara inombords på en förväntansfull åttaåring - det var ju julafton!

Inne i köket stod grytor puttrande, mamma hade fullt upp att göra in i det sista, lukten från den nyfernissade korkmattan, stack i våra näsor. På radion hade farbror Svens program; dans kring granen just påbörjats, julaftonens korta dagsljus tonade ner i vintrig skymning, barnkören sjöng ”Nu tändas tusen juleljus”, medan vi ungar smög iväg till julklapparna, som packats ner i en stor jutevävssäck ute i den ouppvärmda förstugan.

Mormor och morfar kom med sina julpaket, dessa lades under granen. Pappas ”mästerverk” änglaspelet däremot - stod stilla. Flera kvällar hade han jobbat med byggsatsen, inköpt via Åhléns postorderkatalog, bockat och böjt den lövtunna förgyllda plåtsnurran, som via ljuslågan skulle sättas igång och snurra med hängande kläppen, som i sin tur, skulle slå mot fyra stycken klockor; varvid ljuvt klockspel skulle kunna avnjutas. Men icke så; änglaspelet lyste förvisso vackert med levande ljus - ljuva klocktoner fick vi aldrig uppleva!


Under de kulörta girlanderna som satts upp i kökstaket, stod julbordet med de traditionella rätterna, från lutfisk till risgrynsgröt. Måltiden var för oss ungar snabbt avklarad med skinka, havrekex och sillsallad i första hand, men visst smakade julgröten gott den också. Däremot hade vi svårt att förstå; hur de vuxna kunde äta så sakta och så mycket - när jultomten kunde dyka upp vilket ögonblick som helst?

Morfar kom plötsligt på att han måste gå hem för att fylla på mera ved i kaminen, de bodde några hundra meter därifrån, så han skulle straxt vara tillbaka. Mormor manade på honom, för att inte missa jultomten! Det magiska ordet var sagt; nu rusade vi ungar mot fönsterrutorna, spanade ner mot grindhålet. I mörkret skymtade vi en figur som kom gående med krumpen rygg, det var tomten! Han vinkade mot oss genom fönstret, det vita skägget hängde ner över en stor pälsrock, i ena handen hade han en knotig käpp av något slag. Bankandet på ytterdörren ekade i hela huset, stunden var inne - hade vi några snälla barn här?

Lillasyster och lillebror hade ängsligt placerat sig hos mamma och pappa, själv satt jag tryggt intill mormor i soffhörnet. Var han inte större, lika kort som morfar; och rösten - tänk så lika morfar!

Julglädjen blev fullständig när alla klappar öppnats. Leksaker och mjukisdjur till oss små, nyttigheter i all enkelhet till de vuxna. När julkvällen led mot sitt slut, följde jag med pappa ut till vedboden, med mig hade jag en stor tallrik risgrynsgröt. Vi lämnade den på uthusbron, jag hade inte riktigt kläm på varför tomten envisas med att äta den ute, det smakade väl bättre att äta den inne vid julbordet? ”Du skall få se;” sa pappa, med den välfyllda vedkorgen under armen - ”han tycker om att få en nattallrik på hemvägen, i morgonbitti kommer det att inte finnas någonting kvar.”

Pappa hade rätt, tallriken var tom - tomten hade slickat i sig alltsammans, precis lika rent och fint som våra kattor brukade göra!

Inga kommentarer: