Baggetorp.

Baggetorp är en tätort i Södermanland. Orten är huvudsakligen belägen i Vingåkers kommun.

Den ostligaste delen ligger dock i Katrineholms kommun. Hela Baggetorp har dock Katrineholm som postadress och Katrineholmsriktnummer.

Orten är belägen längs den Västra stambanan och riksväg 52, mitt emellan de tre sjöarna Kolsnaren, Viren och Näsnaren.

Ringarum.

Ringarum är en tätort i Valdemarsviks kommun i Östergötlands län och kyrkby i Ringarums socken.

Ringarum är beläget vid E22:an mellan Söderköping och Valdemarsvik i sydöstra delen av Östergötland. En äldre medeltida kyrka ersattes 1777 med nuvarande Ringarums kyrka. Då järnväg drogs mellan från Söderköping till Valdemarsvik 1906 växte ett samhälle upp runt Ringarums järnvägsstation i närheten av kyrkan.

Samhällets kommers blomstade i mitten av 1900-talet, liksom i andra små svenska orter. Men urbaniseringen har satt sina djupa spår. Järnvägen lades ned 1966.

Nossebro.

Nossebro är en tätort i Västergötland och centralort i Essunga kommun, Västra Götalands län.

Nossebro ligger ca 16 km väst-sydväst om Vara och ca 7 mil nordost om Göteborg. Som samhälle är Nossebro förhållandevis ungt. Så sent som i mitten av 1800-talet finns Nossebro på kartor bara utmärkt som bro över ån Nossan.

På den mark, där Nossebro ligger idag, hittar man istället Stallaholm eller Stora Stall. Det var namnet på ett säteri och en mindre by med anor från 1500-talet. Det som kom att få avgörande betydelse för Nossebro var Västgötabanan mellan Göteborg och Gårdsjö. Denna invigdes 1900.

Orten var då en liten by med omkring 150 invånare. Med järnvägen kom handlare och hus byggdes.

Företag startades, post och bank öppnade. Mer fart på utvecklingen blev det när Nossebro också fick järnvägsförbindelse med Trollhättan via Trollhättan-Nossebro Järnväg, vilket skedde 1916. Från Trollhättan kom Gustav Neck, som startade galvaniseringsfabriken Necks Verkstäder och som mest hade mellan 300 och 400 anställda. Necks var stora leverantörer av galvaniserade smidesprodukter till Vattenfall och Televerket. 1994 flyttades dock större delen av verksamheten i företaget till Polen.

Till de första årtiondena på 1900-talet hörde också Nossebro Mejeri, Nossebro Bryggeri, Centralföreningen och Sollebrunns Spannmålshandel. Av dessa finns endast det sistnämnda kvar nu under namnet Svenska Foder. År 1925 hade befolkningsantalet ökat till 475 personer.

Mellan 1918 och 1963 var Nossebro ett municipalsamhälle, vars fullmäktige kunde besluta om bebyggelse, gator, vatten och avlopp, belysning, brandväsende och egen beskattningsrätt. När kommunsammanslagningen ägde rum 1952 – 53 blev Nossebro den givna centralorten. Här bodde då omkring 1500 invånare. På 1960-talet beslutade statsmakterna att den nioåriga grundskolan skulle införas i landet, vilket medförde att en ny skola för elever i årskurs 7 – 9 uppfördes 1964 i Nossebro.

Dit kom så småningom även elever från närliggande Bjärke (Alingsås) kommun. Samtidigt drogs de gamla byskolorna in i de olika socknarna. Idag finns skolor i Bredöl, Jonslund och Nossebro, alla byggda i mitten av 1960-talet.

I dagens Nossebro bor knappt 2000 invånare. Här finns skolor, vårdcentral, bank, systembolag, bibliotek och kommunhus. Kyrkan i Nossebro är från 1927 och kom till genom insamlade medel av samhällets syförening. Intressanta sevärdheter är även världens största sax på Stureplan, noterad i Guinness Rekordbok samt på Gustavsplatsen industriminnet från Necks Verkstäder ”Hejaren”, som användes till smidesarbeten. Intill skolan finns konstnären Algot Galles konstverk, som heter ”Det är bättre med stimmet utanför”.

Det finns flera andra sevärda konstverk i samhället. Värt att nämnas är även ”Vattentrappa” vid Fontäntorget. Konstverket uppfördes 1975 på uppdrag av Lions Club. Konstnären heter Roland Andersson.
Ån Nossan rinner rätt igenom tätorten, vilket ger stora möjligheter till fiske i en av norra Europas artrikaste åar.

Sedan augusti 1903 har det även varit marknad i Nossebro, Nossebro Marknad, den sista onsdagen i varje månad, utom i december. Utbudet är stort, bland annat kläder, skor, blommor, godis och hemslöjd. Kvällen innan marknaden under månaderna maj, juni,juli och augusti arrangerar Nossebro Köpmannaförening en marknadsafton.

På torget (Stureplan) bredvid ICA-butiken står världens största fungerande sax (6,44 m lång och 280 kg tung) som användes till att inviga renoveringen av Storgatan i Nossebro den 27 maj 1994.

Nossebro har även gjort sig känd som retroorten i länet. Genom EU-medel (Leader Västra Skaraborg) och Västra Götalandsregionen samt Sparbanksstiftelsen har man fått resurser (2010-2012) för att utveckla och förstärka retrokänslan. Här finns åtskilliga miljöer, byggnader, arrangemang och aktiviteter från 1950 till 1970-talet.

Exempel på detta är retrolägenheten "Andra Våningen", Veteranmarknad, Power Meet och mycket annat. Se mer på Essunga kommun.

Eringsboda.

Eringsboda är en tätort i Ronneby kommun, Eringsboda socken i Blekinge län.

Eringsboda, som ligger vid gränsen till Småland, har viss träindustri och jordbruk. Blomstergården i Eringsboda är en känd turistattraktion.

Vid Blomstergården finns även en campingplats. Strax utanför Eringsboda ligger den klassiska dansbanan Eringsboda brunn, som under 1960- till 1980-talet drevs av av nöjeslegenden Ulrik Wittman. Eringsboda har också ett fotbollslag.

Många Eringsbodabor pendlar till Ronneby och Karlskrona.
Eringsboda är omgivet av ett större antal sjöar, däribland Svarthövden, Flaksjön, Kopparsjön, Svartgölen, Ljusterhövden och Blanken.

Lysekil.

Lysekil är en tätort i Bohuslän och centralort i Lysekils kommun i Västra Götalands län.

Samhället ligger vid Gullmarsfjorden och är sedan mitten av 1800-talet en populär badort. Förutom den viktiga turismen omfattas näringslivet också av bland annat fiskindustri, marin forskning (havsfiskelabratorium) och petrokemisk industri i form av Preemraff.

Historia:

Platsen där Lysekil ligger är ett gammalt samhälle, med den tidigaste bebyggelsen vid det som idag är Norra hamnen. Redan under 1500-talets stora sillperiod hade den egen kyrka och präst, och under 1600- och 1700-talen var den en av de fem västkusthamnar i vilka sillpackning och sillvrakning tilläts. Orten präglades tidigt av livlig sjöfart och ägde vid mitten av 1800-talet en betydande egen segelflotta.

Platsen var ursprungligen en lägenhet under Lyse gård. Efter 1658 upptogs Lysekil inte i jordeböckerna förrän 1685, då det blev kronofiskeläge. 1715 inköptes lägenheten av amiral Strömstierna och 1778 av ett 40-tal åbor, vilkas arvingar ännu i slutet av 1800-talet var Lysekils dominerande jordägare.

Tack vare av god tillgång på sill under mitten av 1700-talet, sillperioden, fick orten ett uppsving och många salterier och trankokerier etablerades. Befolkningen uppgick 1790 till 536 invånare vilket var en fördubbling på kort tid.
Vid 1834-35 års riksdag väcktes förslag att anlägga en stad vid Lysekil, men ständerna ansåg köpingsrättigheter tillräckliga för det blomstrande fiskeläget, som erhöll sådana 1836. 1863 blev samhället Lysekils köping.

Den 1 april 1903 blev Lysekil stad och fick stadsrättigheter, vilket var av stor betydelse för köpingen Lysekil. Lysekil blev en så kallad stapelstad vilket innebar att man fick tillåtelse att idka handel med utlandet. Hundra år senare firades detta på många olika sätt. Stadsvapnet är en blå- och silverfärgad sköld med tre silverstjärnor och två stående fiskar, vilket vittnar om fiskets betydelse för Lysekils utveckling. Två av stjärnorna symboliserar Henrik Gyllenstierna respektive Olof Strömstierna och den tredje stjärnan är Lysekils egen.

Under andra världskriget var Lysekil inblandat i export av kullager till England i "The ball bearing run". Med hjälp av snabbgående kanonbåtar, "Blockade runners", kunde man nattetid bryta igenom den tyska Skagerackspärren under hösten och vintern 1943-44, och bland annat frakta kullager från de norska kvarstadsbåtar som blivit inspärrade i Sverige, över till Hull i England.

Trafiken återupptogs under hösten och vintern 1944-45 men då med inriktning att ge förnödenheter och ammunition från England via Lysekil till danska motståndsrörelsen.

Nyhamnsläge.

Nyhamnsläge ligger vid kusten norr om Höganäs och har cirka 1 800 invånare. Nyhamsläge är numer en del av tätorten Höganäs.

Historia:

Nyhamnsläge växte fram under 1700-talet. I början av 1800-talet fanns endast tre hus, men i samband med utvecklingen av fiske, fraktfart och framför allt skeppsbyggeri ökade samhällets omfattning från mitten av seklet och framåt.

Med tiden blev Nyhamnsläge ett eget samhälle. I norra delen av Nyhamnsläge finns en småbåtshamn.

Företag i Nyhamnsläge:

I byn har det funnits allt från bank och bryggeri till två affärer. Idag finns bibliotek, skola, pizzeria, ICA-butik, VVS-butik och en bensinstation i byns centrala del. Nyhamnsläge har även två frisörer och tre dagis. Strax nordväst om Nyhamnsläge ligger Kullahalvöns vingård.

Gimo.

Gimo är en tätort i Östhammars kommun ca 50 km nordost om Uppsala. Namnet kommer från det gamla ordet Gimmu.

Gimo är en gammal bruksort som än idag domineras av en hårdmetallindustri i form av Sandvik Coromant. Cirka 700 av Gimos invånare jobbar på Sandvik som har c.a 1700 anställda.

Järnbruket grundades av kronan och bedrevs 1615-1945, med familjen Reuterskiöld som ägare, ombildat till AB vid seklets början och i konkurs runt 1920. Skogen hamnade då i Korsnäs AB:s ägo. [4]. Den storslagna Gimo herrgård används som hotell- och konferensanläggning.
Efter att Migrationsverkets förläggning lades ner (omkring år 2004) sjönk antalet invånare med c.a 300 personer och kommunala bostadsbolaget rev c.a 100 lägenheter.

Samhällsservice och fritidsverksamheter:

I Gimo finns två dagis, förskola, särskola, resurskola och tre gymnasieskolor. Det finns tre grundskolor, Vretaskolan (åk F-2, 5), Hammarskolan (åk 1-5) och Vallonskolan (åk 6-9).

Samhället har även bemannad öppen förskola med familjecentral, simhall, ishall, idrottshall, eljusspår med möjlighet till skidåkning vintertid, ett gym, fotbollsplaner varav en konstgräsplan (invigd 2010) samt en mindre friidrottsplats. Två pizzerior, två bensinstationer.

Kyrkan i Gimo, Skäfthammars kyrka, ligger intill länsväg 288.

Kommunikationer:

Bussförbindelserna med Upplands Lokaltrafik är goda både till och från Gimo. Bussarna till Uppsala och Östhammar går varje halvtimme fram till ca 22.00.[8] Det går också bussar till Tierp (på länsväg 292).

Traditioner:

På tjugondag knut, den 13 januari varje år är det knutmasso. Det är en traditionsenlig maskeradkarneval som äger rum på Bruksgatan i Gimo. Festligheterna fortsätter senare på kvällen i ladan vid idrottsarenan med dansande maskerade människor. Bästa kostym vinner en symbolisk summa pengar som ofta är mindre än vad masken i sig har kostat att tillverka. Det finns ett museum som ligger på samma gata där karnevalen har ägt rum, där de visar upp gamla masker som burits under åren.

Gärsnäs.

Gärsnäs är en tätort i Simrishamns kommun i Skåne län, på Österlen.
Gärsnäs är främst känd som järnvägsknut och för sin saftstation samt möbelindustrin Gärsnäs AB.

Kommunikationer:

Buss och bil:

Gärsnäs är belägen vid riksväg 11. På orten finns tre busshållplatser där det stannar flera bussar, bland annat SkåneExpressens femte linje.

Järnväg:

Gärsnäs fick sin första tågförbindelse när Malmö-Simrishamns järnväg (MSJ) öppnades 1882. Senare tillkom Ystad-Gärsnäs-S:t Olofs järnväg (YGS:tOJ), främst för att betjäna sockerindustrin. Sträckan Köpingebro-Gärsnäs öppnades 1894 medan Gärsnäs-S:t Olof öppnades 1902.

Från Gärsnäs går sedan augusti 2003 pågatåg från och till Simrishamn och Malmö då samhället utgör hållplats på Österlenbanan.
Den första stationen i Gärsnäs invigdes 1882 när järnvägen mellan Simrishamn och Tomelilla öppnade och var byggd i trä. 1894 drogs en ny linje från Ystad och Köpingebro. Då ersatte man den tidigare byggnaden med en ny tegelbyggnad. Trästationen flyttades till Gärsnäs Gård, och blev sedermera ett bostadshus för gårdens anställda.

Sevärdheter:

Här finns Gärsnäs slott, känt sedan mitten av 1300-talet.
Strax utanför Gärsnäs vid Ulriksbergs gård ligger Stenhed, en 52 meter lång skeppssättning.

Harlösa.

Harlösa är en tätort i Eslövs kommun, Harlösa socken i Skåne län, belägen ett par kilometer från Vombsjön.

I Harlösa finns cementindustri och livsmedelsindustri. Harlösa kyrka ligger en liten bit utanför orten. Byn har en låg- och mellanstadieskola såväl som två stycken dagis.

1938 bildades Harlösa försköningsförening. Parken som ligger mellan Gårdstångavägen och Stationsvägen anlades av föreningen 1951.

Harlösa Prästgård, ett imponerande corps-de-logi med park och ekonomibyggnader, är högt belägen med utsikt över Vombsjön och Krankesjön. Prästgården ansluter till Harlösa kyrka och kyrkogården. Mitt emot prästgården och kyrkan finns Harlösa Donationshus, ett ålderdomshem från 1824 som byggnadsminnesförklarades 1993.

2008 invigdes Harlösas nya idrottshall som kostat skattebetalarna 30 miljoner kronor. Byns barn glädjes oerhört över denna stora arkitekturiska bedrift. [2]
Numera finns även ett så kallat "Byalag", vars uppgift är att förbättra saker och ting i byn.

Järnvägar:

Förr utgick fem järnvägslinjer på tre banor från Harlösa. Banorna var några av landets mest olönsamma. Numera är järnvägen uppriven,sista persontåget gick 9 juni 1955.

Följande järnvägsbolag trafikerade Harlösa station:
Landskrona-Kävlinge-Sjöbo järnväg (LKSJ). Invigning skedde 17 februari 1906 av arvfursten Gustav Adolf, senare Gustaf VI Adolf. Dock gjorde inte invigningståget något stopp i Harlösa. Lades ner 1953.

Malmö-Simrishamns järnväg (MSJ) med sidolinjen Dalby-Harlösa-Bjärsjölagård järnväg, vilken lades ner 1955.
Bjärred-Lund-Harlösa järnväg (BLHJ). Delen Lund – Revinge – Harlösa lades ner 1939.

Det sista tåget, en rälsbuss, skulle inkomma 9 juni 1955 kl. 20.07 men var av förklarliga skäl försenat. Drygt 500 personer hade mött upp och I7s musikkår under ledning av musikdirektör Gullstrand spelade. Efteråt blev det gravöl på Harlösa hotell med dans i hotellträdgården till dragspelsmusik. Kvällen till ära hade någon författat en visa till minnet av järnvägens tid i Harlösa.

Nyss sista tåget ånga' ifrån vår station
vi aldrig mer får höra dess kära visselton,
vår storhetstid med järnväg en saga blivit blott
och Harlösa tillbaka till ödeby har gått.
Med vemodsfyllda blickar tillbaka vi kan se
på tiden då vi ännu hade järnvägarna tre,
nu av den allra sista i kväll vi avsked tar,
sen blir det bara minnet och rälsen som finns kvar.

Harlösa Station:
Det gula stationshuset började byggas i maj 1905 och stod färdigt i december 1906. Det är byggt i jugendstil och uppfördes av Rönnberg & Gustavsson i Båstad för en kostnad av 17 800 kronor. Även posten var inrymd här. Efter nedläggningen av Dalby – Bjärsjölagård 1955 trafikerades spåren i Harlösa endast av godståg och stationen fyllde inte längre någon funktion. Fram till 1982 använde SJ stationsbyggnaden till skola för beredskapspersonal. Eslövs kommun förvärvade därefter byggnaden som nu används som bibliotek.

Skivarp.

Skivarp är en tätort i Skurups kommun i Skåne län.

Historia:

Skivarps kyrka är från 1100-talet. Skivarps gästgivargård tillkom på 1680-talet. Den nuvarande byggnaden härstammar från 1770-talet.

Strax intill kyrkan byggdes omkring 1850 en väderkvarn (mölla) av holländsk typ på en höjd i landskapet.

Kvarnen brann ner till grunden 2010.
Skivarps stationssamhälle, beläget i Vemmenhögs härad utvecklades efter tillkomsten av Trelleborg-Rydsgårds järnväg (TRJ) 1895, vilken hade stationer i Skivarp och Skivarps sockerbruk. 1901 öppnades även Ystad-Skivarps järnväg (YSJ), vilken hade sträckan Ystad-Charlottenlund gemensam med Malmö-Ystads järnväg (MYJ). YSJ blev dock en ekonomisk katastrof och nedlades redan 1919.

Vid Skivarpsån anlades 1901 Skivarps sockerbruk. TRJ förstatligades 1943 och persontrafiken nedlades 1956. Godstrafiken på sträckan Klagstorp-Skivarps sockerbruk upphörde 1963 och Skivarps sockerbruk-Rydsgård 1970. Skivarps landskommun uppgick i Vemmenhögs kommun 1952. Skivarps sockerbruk lades ned 1960.

Brålanda.

Brålanda är en tätort i Brålanda socken i Vänersborgs kommun.

Tätorten är belägen c:a 24 km norr om Vänersborg.

I Brålanda finns en stor spannmålssilo som utvisar att det är centralorten för landsbygden på Dalboslätten, slättområdet i södra Dalsland ned mot Vänern. Genom Brålanda går E45.

Brålanda kyrka ligger dock cirka 1 km norr om tätorten helt nära europavägen och vid Frändeforsån.

Näringsliv:

Trakten kring Brålanda är traditionellt en jordbruksbygd och jordbruket är fortfarande en av de viktigaste näringarna i området. På senare tid har även stora satsningar gjorts för att öka produktionen av förnyelsebar energi i form av vindkraft och biogas. Däribland projektet Biogas Brålanda.

Historiskt sett har Topp Livsmedelsprodukter, tidigare Toppfrys, varit en av de större arbetsgivarna på orten. Företaget, som främst producerar djupfrysta grönsaker och pommes frites, startades redan 1969 av Carl Axel Topp. Sedan dess har företaget genomgått en rad ägarbyten och rekonstruktioner.

Finska Chips-koncernen, som ägt företaget sedan 2000, beslutade om nedläggning av verksamheten i Brålanda under 2007. Sedan dess drivs delar av verksamheten under namnet Topp i Brålanda AB medan produktionen av djupfrysta ärtor, som alltid varit en viktig del av verksamheten, drivs under namnet Toppfrys AB. Båda bolagen ägs av lokala intressenter.

Vägkrogs- och motellskedjan Rasta hade tidigare sitt huvudkontor i Brålanda och Riks-Rasta är den första Rasta-anläggningen.

Historia:
Orten växte snabbt till sedan järnvägen drogs fram genom Dalsland på 1870-talet. Från den 23 maj 1935 till och med nyårsafton 1956 hade Brålanda status av municipalsamhälle.

Orten kan sägas vara ett typiskt järnvägssamhälle som växte upp kring en järnvägsstation. Järnvägsstationen är dock nerlagd och hotades på 1970-talet av rivning. Brålandaborna motsatte sig dock kommunens beslut och stationen används idag som umgängeslokal och bostäder. År 1974 sammanlades Brålanda med Vänersborgs kommun.

Önnestad.

Önnestad är en tätort i Kristianstads kommun i Skåne län, belägen 14 kilometer väster om Kristianstad.

Önnestad har bra kommunikationer i form av cykelväg till Kristianstad och buss till Kristianstad och Hässleholm.

I Önnestad finns bibliotek, bank, förskola, 0-9 skola, affär, bensinmack, byggmarknad m.m.

Grannskapet präglas av jordbruksnäringen, men i samhället finns också verkstadsindustri som Smekab AB, DB Schenker, Swerock (bergtäkt och betongstation) och Skanska (bergtäkt och asfaltverk).

I Önnestad finns också en av landets äldsta folkhögskolor samt en gymnasieskola med inriktning mot jordbruk och hästskötsel. De sista åren har Önnestad fått ökad attraktionskraft och nybyggnation i form av nya villor är ett påtagligt bevis på detta.

Önnestad ligger utmed Skånebanan och inom ramen för Pågatåg Nordost så ingår Önnestad bland de orter som ska få tågstopp, vilket beräknas ske december 2013. Trafikverket utreder därför hur stationsområdet ska byggas.

I dag ligger mötesspåret i Önnestad utanför samhället och därför kommer mötesspåret att förlängas med cirka 700 meter så att stationen får ett mer centralt läge.

Med under 10 minuters pendlingstid med tåg till Kristianstad och cirka 15 minuter till Hässleholm skulle ett tågstopp kunna göra Önnestad till en mycket viktig bostadsort i Kristianstads kommun och nordöstra Skåne.
I samhället är också fotbollsklubben Önnestads BI verksam, vilken spelar sina hemmamatcher på Önnevallen.

Kalix.

Kalix är centralort och en tätort i Kalix kommun.

Omkring hälften av kommunens 17 300 invånare bor i tätorten.

Centralortens största sevärdhet är den senmedeltida stenkyrkan, som är Sveriges nordligaste. Kalix centrum, tidigare präglat av idyllisk trähusbebyggelse och med stadsplan av den kände arkitekten Per Olof Hallman, har sedan 1960-talet genomgått en stor omvandling. Kalix ligger 5 mil från finska gränsen och känner av de affärsmöjligheter som IKEA-bygget betytt för Haparanda.

Stora privata företag i eller nära tätorten Kalix är Billerud Karlsborg AB (1 mil öster om Kalix), Part AB, Kalix Tele 24 AB, Silja Line/Tallink AB och Rolfs Såg och hyvleri AB.

Haparandabanans nya sträckning kommer att gå via Kalix.
På finska heter Kalix Kainuu och på meänkieli Kainus. Orten är dock traditionellt svenskspråkig men har sedan 1960-talet en betydande sverigefinsk och meänkieli-talande befolkningsminoritet.

Orten har tillkommit förhållandevis sent då en numera försvunnen kyrkstad utvecklats till ett kommuncentrum.

IFK Kalix spelar i Div 3 Norra. Assi IF spelar i Div 2 Norra. ASSI IF herrar spelar i Div 3 Norra.

Historia:

Som socken omtalas Kalix för första gången 1482. 1543 fanns 27 byar och 142 gårdar i det som idag är Kalix kommun. 1732 och 1749 besökte Carl von Linné och Lars Montin Kalix marknad. Kalix drabbades hårt av kriget 1808-1809. Det som är känt som kapitulationen i Kalix från tiden skrevs egentligen i Säivis och Månsbyn. Under 1700-talet var skeppsbyggeri en stor näring i Kalix. Omkring 1660 började man bryta och bearbeta malm, och man anlade Kalix kopparbruk vid Moån söder om Bodträsk. Man startade Björkfors bruk under 1700-talets slut och järnbruket i Törefors 1801.

1800-talet innebar en ökning av orten Kalix. Hantverkare och köpmän började då bosätta sig där. Under 1930- och 1940-talet moderniserades orten, och 1970-talet och 1980-talet innebar en stor ökning av skolor, daghem och så vidare. Som ett resultat av olika satsningar rörande kommunalskatten utsågs år 2002 Kalix till Sveriges första IT-kommun.

Åkarp.

Åkarp är en tätort i Burlövs kommun, vid järnvägen mellan Malmö och Lund, med hållplats för pågatågen.

Namnet Åkarp skrevs 1120 Acathorp och det kommer av mansnamnet Åke och torp. Ortnamnet utvecklas via Ågarp på 1400-talet och Ågerup på 1500-talet till dagens namn Åkarp, som nämns första gången år 1770.

Åkarp, beläget i Bara härad, fick järnvägsförbindelse redan 1856 genom tillkomsten av första etappen av Södra stambanan. 1913 bildades Åkarps municipalsamhälle, av vilket huvuddelen låg i Burlövs kommun och mindre delen i Tottarps kommun (Tottarp är sedan 1952 en del av Staffanstorps kommun). Municipalsamhället upplöstes vid årsskiftet 1958/59.

Bebyggelsen består till övervägande del av villor. Åkarp ligger norr om trafikplats Kronetorp och nordost om Arlöv och Malmö. Till Burlöv center i norra Arlöv är det bara någon kilometer till Åkarps södra del. Norra delen av Åkarp ligger i sin tur någon kilometer från Hjärup i Staffanstorps kommun. Från västra änden av Åkarp är det cirka en kilometer till Alnarp och Alnarpsparken.

Carl von Linné stannade till i Åkarp under sin Skånska resa 1749. Där antecknade Linné bl.a. några ord ur det lokala språket "som brukas besynnerligen i Skåne" som på den tiden var dansk-språkigt. "Kelen", skrev han, var på svenska "nästan som klemig". Att vara "Ke" (uttalas "Tje") vid någonting, betydde att vara ledsen. På modern standard-danska stavas dessa uttryck kælen respektive at være ked af noget.

Den kände tonsättaren Lars-Erik Larsson föddes i Åkarp 1908. Här bodde även tonsättarna Svea och Waldemar Welander. Familjen Tönnesson, ägare till Bra Böcker AB, residerar i samhället. Författaren och bibliotekarien Gull Åkerblom arbetade i 25 år som bibliotekarie i Åkarp och hennes son regissören Lukas Moodysson är uppväxt i Åkarp. Även TV-komikern Robin Paulsson är uppväxt i byn.

På Möllegården i Åkarp finns Charlotte Weibulls berömda Folklivscenter med utställningar av antika samlingar av folkdräkter, dräktsilver och vävnader.
Åkarp har fyra grundskolor: Stora Dalslundskolan (5-9), Lilla Dalslundskolan (F-4), Svanetorpskolan (F-3) och Södervångskolan (F-4). Hvilan Utbildning ligger här, likaså Folkhögskolan Hvilan. Mitt i byn ligger Erikshjälpens lokaler som säljer secondhandartiklar till förmån för nödlidande i världen.

I Åkarp finns en fotbollsförening vid namn Åkarp IF, bildad 1919, som spelar i division 4.

Arvidsjaur.

Arvidsjaur är en tätort i Lappland och centralort i Arvidsjaurs kommun, Norrbottens län.

Arvidsjaur är ett stort center för Europas bilindustri, som på vinterhalvåret utför biltester i vintermiljö. Det bedrivs också en större turistverksamhet med skoterfärder, vandring och fiske.

I samhället finns det en skidanläggning förlagd på Prästberget, och utanför tätorten finner man även Vittjåkk skidanläggning.

Om allt går enligt planerna kommer turistattraktionen Storälgen att byggas i Arvidsjaurs kommun.

Geografi:

Arvidsjaur är beläget 11 mil söder om polcirkeln och 16 mil väster om Luleå, i mellersta Lappland och tillhör Norrbottens län. I centralorten Arvidsjaur bor det 4 678 invånare och i hela kommunen bor det 6 751 personer år 2009. Se vidare Arvidsjaurs kommun.

Kommunikationer:

Orten ligger vid E45 och Riksväg 95, Silvervägen, samt har en flygplats med ICAP-status, varifrån det går dagliga turer till Stockholm. I Arvidsjaur finns Arvidsjaurs Järnvägsförening. Föreningen har sin verksamhet i lokstallet. På sommaren bedriver de ångloksturer mellan Arvidsjaur och Slagnäs tur och retur. Det kostar 175 kr per person. Barn upp till 16 år åker gratis i målsmans sällskap.

Ortnamnet:

Arvidsjaur har inte med mansnamnet Arvid att göra. I stället är det en försvenskning av det umesamiska ordet árviesjávrrie, härlett av árvies (”givmild” eller ”den som ger rikligt”) och jávrrie (”sjö”), och syftande på fisket i den närbelägna sjön med samma namn. Aruens järff by var 1607 namnet på den sameby, invid vilken Arvidsjaurs kyrka uppfördes.

Fagersta.

Fagersta är en tätort i Västmanland och centralort i Fagersta kommun, Västmanlands län.

Fagersta bruk grundas:

Fagersta har anor i medeltiden, och flera järnframställningsplatser från denna tid finns runt om i kommunen.

Ortnamnet (1486 Fadherstha hyttha, 1539 Fagerstad) innehåller antingen mansnamnet Fadhir eller adjektivet fager samt antingen stad 'båtplats' eller ett ursprungligt hyttostadher 'plats för hytta'. En stångjärnshammare anlades 1611 vid Kolbäcksån, vilket blev början till det som sedan skulle bli Fagersta bruk. Runt järnbruket växte ett samhälle upp, men fortfarande på 1700-talet bodde endast 80 personer i Fagersta.

Först i samband med industrialiseringen och utvecklingen av götstålsprocesserna under 1800-talets slut kom järnbruket växa i större omfattning. 1874 ombildades järnbruket till aktiebolag. Bostadsbebyggelsen runt bruket förtätades alltmer, och år 1900 hade Fagersta 1 600 invånare Stora områden med arbetarbostäder byggdes i brukets regi och egnahemsrörelsen gjorde att samhället växte till ytan.

Västanfors och Fagersta bildar stad:

Den närliggande bruks- och kyrkorten Västanfors hade liksom Fagersta en bakgrund i ett mindre järnbruk, men kom efter industrialiseringen främst att utvecklas som serviceort åt bruket i Fagersta med bl.a. järnvägsstation. Västanfors, med främst bebyggelsen runt stationen, avskildes som municipalsamhälle 1927 med ca 1 500 invånare. Den 1 januari 1944 ombildades Västanfors landskommun med ca 10 000 invånare till stad under namnet Fagersta stad. I den nya staden ingick såväl industriorten Fagersta som municipalsamhället Västanfors, vilket var det större av de två samhällena vid stadsbildningen.

Utvecklingen efter 1950:

Under 1950-talet lades grunden för dagens centrala Fagersta. Målet var att skapa ett idealsamhälle som kretsade kring industrin. Staden genomgick stora förändringar också under 1960- och 70-talet då drömmen om en storstad ännu var aktuell. Mycket av den gamla bebyggelsen revs då till förmån för ny. Denna utveckling fortsatte fram till 1970-talets början, då den första stålkrisen kom. Tillväxten blev därefter beskedligare, samtidigt som industrin gick tillbaka och serviceverksamheterna ökatde i betydelse. Det gamla bruksföretaget (från 1971 under namnet Fagersta AB) upphörde att existera som enhet 1984.

Idag finns dock ett antal ståltillverkare i Fagersta med anknytning till det gamla företaget. Seco Tools är idag (2006) den viktigaste industrin på orten, men även Atlas Copco (tidigare Secoroc) är en viktig arbetsgivare för bygden. Atlas Copco meddelade 2007 att man kommer under de närmaste 3 åren att investera 227 miljoner i Fagersta-fabriken. Fagerstas kommunalråd Stig Henriksson är en av de ledande personerna inom Vägval Vänster. Kulturellt var Fagersta hem till rockmusikfestivalen Bergslagsrocken under en period på 1990-talet, en festival där många internationellt kända band spelade innan sitt genombrott (till exempel Green Day).

Brunflo.

Brunflo är en tätort i Brunflo församling i Östersunds kommun. Orten ligger cirka 16 km sydost om Östersund, i inre delen av Brunfloviken av Storsjön och är Jämtlands näst största tätort.

År 1324 skrevs ortnamnet Brunnflo, vilket antas vara en sammansatt pluralform av ordet brunn i betydelsen "källa", med efterledet flo efter "sank myr". Historiskt har med detta avseetts flera flera källsprång. Bland dessa har funnits en Sankt-Olof-källa norr om kyrkan.
Brunflo består av byarna Södergård, Backen, Viken och Änge.

Tidigare var orten ett stationssamhälle med tidstypisk bebyggelse. Brunflo ligger naturskönt med fin utsikt över Storsjöbygden med åkrar, skog och sjö. Till Brunflo kan man resa med lokaltåg (Mittnabotåget) eller buss från Östersund. Det går även fjärrbussar från Sundsvall, Mora och Stockholm. E45 och E14 passerar genom orten.

Brunflo kyrka och kastal ligger strax utanför centrum. Kastalen kan räknas till norra Sveriges märkligare byggnadsverk från medeltiden, 1100-talet. Under 1600-talets många krig kom kastalen även att nyttjas som försvarsverk, 1644, då strider rasade kring kyrkan och lagmansgården, som låg 500 m norr om kyrkan. Jämtlands lagmansgård Hagnastadha är från folkvandringstiden och kom under medeltiden att bli säte för alla lagmän i Jämtland fram till 1645, då Jämtland blev ett svenskt landskap.

Den lokala industrin har under en längre tid dominerats av brytningen av den lokala ordovisiska kalkstenen. Gusta stenmuseum skildrar Brunflos tradition att bryta kalksten.

Grebbestad.

Grebbestad är en tätort i Tanums kommun i Bohuslän i Västra Götalands län. Det är en av västkustens populärare badorter.

Någon kilometer söder om samhället ligger turistanläggningen Tanumstrand. Fortfarande finns flera trålare som har Grebbestad som hemmahamn. Fångsten är i huvudsak räkor och kräftor.

Här finns Grebbestads folkhögskola med huvudsaklig inriktning mot hantverk.
Grebbestads kyrka är en kyrka i nygotisk stil i granit. Kyrkan invigdes 1892.

Historia:

Området har varit bebott sedan lång tid tillbaka. Strax intill finns flera fornminnen, bland annat Greby gravfält från järnåldern, en stenlabyrint och en fornborg.
Första gången det vi idag kallar Grebbestad dyker upp i historiska källor är början av 1600-talet. Då sätter grebbestadsborna spår efter sig i skattelängder och som bosättningsmarkeringar på kartor. När Pehr Kalm på 1740-talet besöker Grebbestad träffar han en befolkning av strandsittare, som han menar mår tämligen väl.

Under 1800-talet utvecklades samhället och näringar som handel, sjöfart, konserv- och fiskeindustri tog över. Timmer och spannmål skeppades ut. År 1858 fanns sju fraktfartyg i samhället och någon gång kring 1870 startade en konservfabrik nedanför Stöberget. Karakteristiskt var de många och stora hamnmagasinen för denna typ av kusthandel, men de finns tyvärr inte längre kvar. Under sista årtiondet av 1800-talet startade stenindustrin. Många stenhuggare flyttade in, bland annat från Blekinge.

Numera har dessa näringar spelat ut sin roll och det är istället turismen, som ger samhället dess huvudsakliga inkomst. Grebbestad blev badort redan 1844. Då var gyttjekurer en specialitet eftersom gyttjan i havsviken ansågs vara hälsobringande. Grebbestad hade under denna period både kall- och varmbadhus. Längst bevarades kallbadhuset som revs 1974. Platsen för detta var stranden nedanför Grebbestads Camping, vid samhällets södra infart.
Grebbestad utgjorde ett municipalsamhälle inom Tanums landskommun under perioden 1890-1928. 1929 blev samhället Grebbestads köping och därmed en egen kommun. 1952 upphörde dock köpingen och Grebbestad blev en del av nybildade Tanums storkommun.

Sveriges första motordrivna busslinje invigdes 1911. Den gick mellan Grebbestad och Tanums station.

Eksjö.

Eksjö är en tätort i Småland och centralort i Eksjö kommun, Jönköpings län.

Staden har sedan lång tid tillbaka inhyst betydelsefulla inrättningar såsom lasarett, ting och militärexercis.

Efter 1860-talet tappade platsen dock snabbt i betydelse när Södra stambanan inte drogs över de gamla städerna Växjö-Vetlanda-Eksjö utan istället över Alvesta-Sävsjö-Nässjö.

Efter en tid fick staden dock en viss betydelse som järnvägsstad i och med egenskapen av järnvägsknut mellan bibanorna Nässjö-Oskarshamn järnväg och Eksjö-Österbymo Järnväg. I sjukvårds- och statsförvaltningssyfte har dock Eksjö alltid varit av stor betydelse för områdena på och ikring Småländska höglandet.

Historia:

Eksjö finns omnämnd som tingsplats redan på 1300-talet, på den tiden kallades platsen för "Ekesiö". I Eksjö löpte vägen mellan biskopssätena Linköping i norr, och Växjö och Kalmar i söder, samman med vägen från Västergötland mot Östersjökusten. Platsen blev en naturlig samlingsplats för handel och tingsförättningar.

Eksjö stad fick sina stadsrättigheter år 1403 av Erik av Pommern. Det medeltida Eksjö låg cirka 500 meter sydväst om den nuvarande stadskärnan, mellan Breviksvägen och Bykvarn. Som stad betraktat var den förmodligen av oansenlig storlek, sannolikt bara en liten bondby. På den tiden fanns sex städer i Småland: Jönköping, Kalmar, Vimmerby, Västervik, Växjö och Eksjö.

Det Nordiska sjuårskriget 1563-1570 innebar den första katastrofen för Eksjö stad. I samband med den danske fältherren Daniel Rantzaus fälttåg brändes staden ner av befolkningen år 1568. Samma år skickade Erik XIV ett brev till sin slottsbyggare i Vadstena, flamländaren Arendt de Roy, där han befalldes att skyndsamt bege sig till Eksjö. Där stakade han ut hur den nya staden skulle byggas och på Erik XIV:s befallning flyttades staden till den ås där stads- och sockenkyrkan var belägen sedan medeltiden. År 1602 fick Eksjö sin första skola.

Eksjö har genom åren haft många olika borgmästare och en av de mer kända är Johan Lorentz Munthe. Han var borgmästare i Eksjö under 1756-1785 och det är om honom som Alice Tegnérs barnvisa Borgmästar Munthe handlar om.
År 1856 inträffar en ny katastrof i staden. Stadsdelen söder om kyrkan brinner ner nästan helt fullständigt efter att en vårdslös gesäll torkat sina kläder framför öppen eld. Den norra stadsdelen räddades efter att befolkningen gjort en brandgata genom att riva bort hälften av ett hus. Byggnaden kallas därefter för Halvan. År 1857 upprättades en ny stadsplan för den brunna stadsdelen. Det blev en stadsplan som gick efter den tidens tankar om stadsplanering; ljus och luft samt betoning på brandsäkerhet och hygien. De olika stadsplanerna har gjort att det är en tydlig skillnad mellan de olika tidsepokerna i stadsbilden.

Gamla stan:

Den del av staden som ligger norr om kyrkan vid Stora Torget, har sedan den uppfördes fått leva sitt liv utan svårare bränder eller andra katastrofer. Den oregelbundna rutnätsplan som idag är utmärkande för Gamla stan är till stor del samma som de Arendt de Roy drog upp i sin stadsplan. Ytterligare en stadsdel tillfogades under loppet av 1600-talet. Eksjö kom därmed att få den utsträckning som i huvudsak blev bestående fram till 1800-talets slut. De gamla trähusen som finns att se idag är främst från 1600- och 1700-talet.

I gamla stan finns ett sextiotal byggnadsminnesförklarade byggnader. Gamla stan är ett framträdande exempel på hur trästäderna såg ut på den tiden och därför är stora delar av stadsdelen K-märkt. Eksjö stad marknadsför sig ofta som "den unika trästaden" och man samarbetar med Hjo och Nora i projektet "Tre Trästäder".

En besökare i Eksjö på 1870-talet prisade den södra stadsdelen med dess breda och rymliga trottoarer, medan den norra stadsdelen beskrevs mera negativt med krokiga smala gator och mörka gränder. De styrande vid denna tid delade denna uppfattning, vilket kom till uttryck i en stadsplan för norr 1877. Planen föreskrev, utan hänsyn till befintlig bebyggelse, en fortsättning av södra stadsdelens rätvinkliga rutplan över norra stadsdelen. Lyckligtvis fick planen en sådan utformning att den istället för att skapa förutsättningar för förändringar, konserverade den norra stadsdelen. Ytterligare en betydelsefull faktor för Eksjös bevarande var att återuppbyggnaden av den södra stadsdelen helt tog i anspråk de ekonomiska resurser som fanns i Eksjö fram till 1890.

En saneringsåtgärd i tidens anda genomfördes 1887, då församlingen lät riva den mörka stadskyrkan från medeltiden. En ny ljus och luftig kyrka byggdes på samma plats. Eksjöborna kom ganska snart att sakna den gamla församlingskyrkan med sin rika barockinredning. Successivt började inredningsdetaljerna från den gamla kyrkan återplaceras i den nya. Rivningen medförde ett begynnande intresse hos stadens mera inflytelserika borgare om värdet av Eksjös traditioner och bebyggelse. 1896 påbörjades arbete med en ny stadsplan, som dock blev antagen först 1924. Vid den omfattande utvidgningen av planlagt område utgick man ifrån den befintliga bebyggelsen på norr.

1945 fanns långtgående planer på att riva en handelsgård, Krusagården, med anor från 1600-talet för att uppföra en modern affärsbyggnad. Genom en kraftig opinion och ett ingripande från en av stadens byggmästare renoverades istället gården. 1963 förhindrade dåvarande stadsarkitekten rivningen av ett helt kvarter i gamla stan i norr.

Avsikten var att bereda plats för den nya tidens varuhus.
Detta faktum bidrog bl.a. till att Gamla stan i Eksjö 1997 tilldelades Europa Nostras diplom "för utomordentlig renovering av denna betydelsefulla samling av äldre trähusbebyggelse som har givit nytt liv till den gamla stadskärnan."

Malung.

Malung är en tätort i Dalarna och centralort i Malung-Sälens kommun, Dalarnas län, med drygt 5 000 invånare (år 2005).

Malung är främst känt för sin skinnindustri och för Jofa. Det finns ett 20-tal skinnaffärer på orten.

Ur Malungs kluster av skinnindustrier är företaget Jofa sprunget.

Idag ledande tillverkare av ishockeyhjälmar. Inom näringslivet som helhet har företagen i orten Malung en omsättning på cirka 2 miljarder kr/år, i nivå med Sälen.

I Malung ligger Malung-Sälens gymnasieskola som är Sveriges första ishockeygymnasium för tjejer. Malungs folkhögskola har kurser i bland annat folkmusik.

Svenska dansbandsveckan sätter sin prägel på Malung en gång per år, och bygdespelet Skinnarspelet framförs varje sommar.Världens största LAN-party, Dreamhack startades i Malung.

Vägarna E45 och 71 möts i Malung. Persontågen på Västerdalsbanan har sin ändstation i Malung. Genom Malung flyter Västerdalälven.