Avslappningsmusik...

Varg

Varg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över en stor del av världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. En fullvuxen varg väger 30 till 50 kg.[3] På grund av vargens stora utbredningsområde finns stora skillnader i djurets storlek. De största vargar som förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa är ungefär 160 centimeter långa och vid skuldran 80 centimeter höga. En ca 50 centimeter lång svans tillkommer. Deras vikt kan gå upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt. Pälsens färg är mycket variabel. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos. Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10-12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är faktiskt inte större än en grå- eller jämthunds. Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna. Rimligen torde förvildade hundar med tiden bli mer "lugna" (mindre lekfulla) i beteendet och därmed svårare att skilja från varg på spår. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar. Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit. Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens. Men det finns en stor skillnad i alla fall. Hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme (hundtikar urinerar hukande). roza_hrefReplace("48052134d6e8f96f8771707b4e245f37"); // -->

lördag 27 augusti 2011

Eksjö.

Eksjö är en tätort i Småland och centralort i Eksjö kommun, Jönköpings län.


Staden har sedan lång tid tillbaka inhyst betydelsefulla inrättningar såsom lasarett, ting och militärexercis.

Efter 1860-talet tappade platsen dock snabbt i betydelse när Södra stambanan inte drogs över de gamla städerna Växjö-Vetlanda-Eksjö utan istället över Alvesta-Sävsjö-Nässjö.

Efter en tid fick staden dock en viss betydelse som järnvägsstad i och med egenskapen av järnvägsknut mellan bibanorna Nässjö-Oskarshamn järnväg och Eksjö-Österbymo Järnväg. I sjukvårds- och statsförvaltningssyfte har dock Eksjö alltid varit av stor betydelse för områdena på och ikring Småländska höglandet.

Historia:

Eksjö finns omnämnd som tingsplats redan på 1300-talet, på den tiden kallades platsen för "Ekesiö". I Eksjö löpte vägen mellan biskopssätena Linköping i norr, och Växjö och Kalmar i söder, samman med vägen från Västergötland mot Östersjökusten. Platsen blev en naturlig samlingsplats för handel och tingsförättningar.

Eksjö stad fick sina stadsrättigheter år 1403 av Erik av Pommern. Det medeltida Eksjö låg cirka 500 meter sydväst om den nuvarande stadskärnan, mellan Breviksvägen och Bykvarn. Som stad betraktat var den förmodligen av oansenlig storlek, sannolikt bara en liten bondby. På den tiden fanns sex städer i Småland: Jönköping, Kalmar, Vimmerby, Västervik, Växjö och Eksjö.

Det Nordiska sjuårskriget 1563-1570 innebar den första katastrofen för Eksjö stad. I samband med den danske fältherren Daniel Rantzaus fälttåg brändes staden ner av befolkningen år 1568. Samma år skickade Erik XIV ett brev till sin slottsbyggare i Vadstena, flamländaren Arendt de Roy, där han befalldes att skyndsamt bege sig till Eksjö. Där stakade han ut hur den nya staden skulle byggas och på Erik XIV:s befallning flyttades staden till den ås där stads- och sockenkyrkan var belägen sedan medeltiden. År 1602 fick Eksjö sin första skola.

Eksjö har genom åren haft många olika borgmästare och en av de mer kända är Johan Lorentz Munthe. Han var borgmästare i Eksjö under 1756-1785 och det är om honom som Alice Tegnérs barnvisa Borgmästar Munthe handlar om.
År 1856 inträffar en ny katastrof i staden. Stadsdelen söder om kyrkan brinner ner nästan helt fullständigt efter att en vårdslös gesäll torkat sina kläder framför öppen eld. Den norra stadsdelen räddades efter att befolkningen gjort en brandgata genom att riva bort hälften av ett hus. Byggnaden kallas därefter för Halvan. År 1857 upprättades en ny stadsplan för den brunna stadsdelen. Det blev en stadsplan som gick efter den tidens tankar om stadsplanering; ljus och luft samt betoning på brandsäkerhet och hygien. De olika stadsplanerna har gjort att det är en tydlig skillnad mellan de olika tidsepokerna i stadsbilden.

Gamla stan:

Den del av staden som ligger norr om kyrkan vid Stora Torget, har sedan den uppfördes fått leva sitt liv utan svårare bränder eller andra katastrofer. Den oregelbundna rutnätsplan som idag är utmärkande för Gamla stan är till stor del samma som de Arendt de Roy drog upp i sin stadsplan. Ytterligare en stadsdel tillfogades under loppet av 1600-talet. Eksjö kom därmed att få den utsträckning som i huvudsak blev bestående fram till 1800-talets slut. De gamla trähusen som finns att se idag är främst från 1600- och 1700-talet.

I gamla stan finns ett sextiotal byggnadsminnesförklarade byggnader. Gamla stan är ett framträdande exempel på hur trästäderna såg ut på den tiden och därför är stora delar av stadsdelen K-märkt. Eksjö stad marknadsför sig ofta som "den unika trästaden" och man samarbetar med Hjo och Nora i projektet "Tre Trästäder".

En besökare i Eksjö på 1870-talet prisade den södra stadsdelen med dess breda och rymliga trottoarer, medan den norra stadsdelen beskrevs mera negativt med krokiga smala gator och mörka gränder. De styrande vid denna tid delade denna uppfattning, vilket kom till uttryck i en stadsplan för norr 1877. Planen föreskrev, utan hänsyn till befintlig bebyggelse, en fortsättning av södra stadsdelens rätvinkliga rutplan över norra stadsdelen. Lyckligtvis fick planen en sådan utformning att den istället för att skapa förutsättningar för förändringar, konserverade den norra stadsdelen. Ytterligare en betydelsefull faktor för Eksjös bevarande var att återuppbyggnaden av den södra stadsdelen helt tog i anspråk de ekonomiska resurser som fanns i Eksjö fram till 1890.

En saneringsåtgärd i tidens anda genomfördes 1887, då församlingen lät riva den mörka stadskyrkan från medeltiden. En ny ljus och luftig kyrka byggdes på samma plats. Eksjöborna kom ganska snart att sakna den gamla församlingskyrkan med sin rika barockinredning. Successivt började inredningsdetaljerna från den gamla kyrkan återplaceras i den nya. Rivningen medförde ett begynnande intresse hos stadens mera inflytelserika borgare om värdet av Eksjös traditioner och bebyggelse. 1896 påbörjades arbete med en ny stadsplan, som dock blev antagen först 1924. Vid den omfattande utvidgningen av planlagt område utgick man ifrån den befintliga bebyggelsen på norr.

1945 fanns långtgående planer på att riva en handelsgård, Krusagården, med anor från 1600-talet för att uppföra en modern affärsbyggnad. Genom en kraftig opinion och ett ingripande från en av stadens byggmästare renoverades istället gården. 1963 förhindrade dåvarande stadsarkitekten rivningen av ett helt kvarter i gamla stan i norr.

Avsikten var att bereda plats för den nya tidens varuhus.
Detta faktum bidrog bl.a. till att Gamla stan i Eksjö 1997 tilldelades Europa Nostras diplom "för utomordentlig renovering av denna betydelsefulla samling av äldre trähusbebyggelse som har givit nytt liv till den gamla stadskärnan."

Inga kommentarer: