Avslappningsmusik...

Varg

Varg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över en stor del av världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. En fullvuxen varg väger 30 till 50 kg.[3] På grund av vargens stora utbredningsområde finns stora skillnader i djurets storlek. De största vargar som förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa är ungefär 160 centimeter långa och vid skuldran 80 centimeter höga. En ca 50 centimeter lång svans tillkommer. Deras vikt kan gå upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt. Pälsens färg är mycket variabel. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos. Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10-12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är faktiskt inte större än en grå- eller jämthunds. Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna. Rimligen torde förvildade hundar med tiden bli mer "lugna" (mindre lekfulla) i beteendet och därmed svårare att skilja från varg på spår. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar. Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit. Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens. Men det finns en stor skillnad i alla fall. Hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme (hundtikar urinerar hukande). roza_hrefReplace("48052134d6e8f96f8771707b4e245f37"); // -->

söndag 28 augusti 2011

Lucca. (Italien)

Lucca (latin Luca) är en stad och huvudort i provinsen Lucca i regionen Toscana i Italien.


Staden har 90 000 invånare och Giacomo Puccini föddes här.
Mellan 1815 och 1847 var Lucca ett suveränt hertigdöme. Därefter förenades det med Toscana, blev huvudstad i den 1860 bildade provinsen i det nya kungariket Italien, sedermera republiken Italien.

Stadsbild:

Lucca är belägen på en bördig slätt nära Serchio och inte långt från Tyrrenska havet. Staden är berömd såväl för det omgivande landskapets skönhet som för sina historiska minnen.

Den är omgiven av vallar från 1500- och 1600-talen, som nu utgör promenadstråk. Bland torgen märks Piazza grande, med en minnesvård över hertiginnan Maria Lovisa, som var Luccas härskarinna 1815-24, samt det angränsande Piazza del Giglio med staty av Garibaldi. På västra sidan av det förra ligger Palazzo provinciale (grundat 1578, ofullbordat), med en värdefull tavelsamling.

Av stadens omkring 40 kyrkor finns flera vilkas ålder går tillbaka till åttonde och sjunde århundradena och som uppvisar en egendomlig förening av bysantinska, italienska och gotiska former. Mest anmärkningsvärd är katedralen S. Martino från elfte århundradet, rik på konstskatter. I dess mittskepp finns ett litet åttahörnigt kapell, il Tempietto (från 1484), som innehåller ett gammalt krucifix av cederträ, kallat Volto santo, vilket enligt traditionen skall vara ett verk av den helige Nikodemus och 782 på ett mirakulöst sätt kommit från österlandet till Lucca.

Staden är sedan 1726 säte för en ärkebiskop, och för biskop sedan 300-talet. Den har två vetenskapsakademier (den ena stiftad 1584), en konstakademi (från 1640) och ett offentligt bibliotek, och dessutom statsarkivet och ärkebiskopspalatset som båda innehåller värdefulla samlingar. I Lucca finns prästseminarium.
Minnen av den gamla staden Luca är ruinerna av en teater och av en amfiteater från den äldre kejsartiden. I närheten av staden ligger många villor och 25 km. därifrån de berömda baden vid Lucca.

I juli varje år anordnar Lucca sommarfestival vid Piazza Napoleon då flera världsberömda artister brukar uppträda.

Historia:

Lucca är sannolikt av liguriskt ursprung. År 177 f.Kr. blev det en romersk koloni. Julius Caesar hade år 56 vinterkvarter där under galliska kriget samt förnyade där sitt förbund med Crassus och Pompejus. Efter romerska rikets fall bytte Lucca ofta härskarmakter liksom det övriga Italien, hade under langobarderna egna hertigar och började under då bilda ett självständigt samhälle som slog egna mynt.

Under 1000-talet förekom en betydande silkeshandel i Lucca. Det blev senare residensstad för markgreven av Toscana, och ingick pro forma i Heliga romerska riket, men var i praktiken mer eller mindre självständigt. Efter markgrevinnan Matildas död blev Lucca så småningom en självständig republik (comune) - dess första författning är från 1160 - men feodalherrarna i trakten ägde långtgående rättsliga befogenheter. Av den anledningen vistades för övrigt den landsflyktige och dödsdömde Dante länge i Lucca.

Genom partistrider mellan guelfer och ghibelliner försvagades staden, så att den 1314 tvingades underkasta sig härskaren i Pisa, Uguccione della Faggiuola. Några år därefter kom den i händerna på Castruccio Castracani, som även härskade över Pisa och Pistoia och som av Ludvig av Bayern utnämndes till hertig av Lucca.
Med hans död 1328 avtog Luccas makt, och staden gick ur hand i hand, tills den 1369 återköptes sin frihet av Karl IV.

Denna självständighet behöll den sedan ända till 1797, då staden erövrades av fransmännen och förenades med kungariket Etrurien. Napoleon Bonaparte gav Lucca och Piombino 1805 som furstendöme åt sin svåger Bacciochi, men Wienkongressen överlämnade det 1815 med titel hertigdöme åt före detta drottningen av Etrurien, infantinnan Maria Lovisa av huset Bourbon, och hennes barn med full suveränitet, tills hon med sin familj kom i besittning av Parma som Napoleons gemål Marie-Louise fått på livstid, då Lucca skulle tillfalla Toscana, vilket skedde 1847.

Inga kommentarer: