Avslappningsmusik...

Varg

Varg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över en stor del av världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. En fullvuxen varg väger 30 till 50 kg.[3] På grund av vargens stora utbredningsområde finns stora skillnader i djurets storlek. De största vargar som förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa är ungefär 160 centimeter långa och vid skuldran 80 centimeter höga. En ca 50 centimeter lång svans tillkommer. Deras vikt kan gå upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt. Pälsens färg är mycket variabel. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos. Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10-12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är faktiskt inte större än en grå- eller jämthunds. Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna. Rimligen torde förvildade hundar med tiden bli mer "lugna" (mindre lekfulla) i beteendet och därmed svårare att skilja från varg på spår. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar. Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit. Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens. Men det finns en stor skillnad i alla fall. Hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme (hundtikar urinerar hukande). roza_hrefReplace("48052134d6e8f96f8771707b4e245f37"); // -->

söndag 8 januari 2012

R.I.P Steve Clark - du är grymt saknad.



Stephen Maynard Clark: Född 1960-04-23 - Död 1991-01-08.
Idag är det 21 år sedan "The Riffmeister" avled av en blandning av antidepressiva läkemedel, smärtstillande tabletter och alkohol den 8 januari 1991, vid 30 års ålder.


Den blyge och tystlåtne gitarristen i Def Leppard, Steve Clark var definitivt ingen bländande tekniker, men hans förmåga att skriva grymma låtar och sätta sin högst personliga prägel på sitt gitarrspelande tog mig verkligen med storm och fick mig att älska honom som gitarrist.

Sättet att hålla sin Gibson i knähöjd och få till det, som verkligen blev och var det riktiga ”Def Leppard”-soundet gjorde honom till en unik artist och person.

Tillsammas med Phil Collen så bildade de enheten ”Terror Twins” och kompletterade varandra perfekt både på scenen, likväl som på skiva.

Phil var den energiska och tekniskt mer kunniga av dem två.
Steve stod för det smått melankoliska gitarrspelet och mera känslosamma sidan av bandet.

Steve tragiska bortgång, medförde ett mkt större problem för Def Leppard än Rick Allens bilolycka någonsin hade gjort, detta stod klart ganska så tidigt. Adrenalize höll fortfarande enormt hög klass, men så hade också Steve bidragit med sina låtskrivar-talanger på majoriteten av låtarna på plattan.
Men bortser b-sidesamlingen ”Retroactive” som kom ut 1993, så har bandet aldrig riktigt hämtat sig, från den tunga förlusten av Steve.

På ”Retroactive” spelar förövrigt Steve på de två ”nya” låtarna ”Desert Song” och ”Fractured Love”, som förövrigt spelades in under perioden mellan Pyromania och Hysteria.

Det var något väldigt speciellt att höra hans gitarr ljuda igen, mer än 2 år efter Steve´s frånfälle sas.

Nu har ju inte Def Leppard varit dåliga de senaste 20 åren heller, utan de är fortfarande ett av det största och mest ledande banden i sin genre. Men pricken över i:et försvann tyvärr med Steve…..

För de som inte läst biografin ”Animal Instinct”, så rekommenderar jag den boken skarpt.

Filmen om Def Leppard är också ganska så intressant, så den kan ni också kolla in.
Men framförallt, om ni av någon utgrundlig anledning missat Def Leppards stora låtskatt, så se till att ändra på det snarast.

RIP Steve, du är grymt saknad av miljontals fans, inklusive mig.

Upplagd av Bengt kl. söndag, januari 08, 2012

Etiketter:

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)