Avslappningsmusik...

Varg

Varg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över en stor del av världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. En fullvuxen varg väger 30 till 50 kg.[3] På grund av vargens stora utbredningsområde finns stora skillnader i djurets storlek. De största vargar som förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa är ungefär 160 centimeter långa och vid skuldran 80 centimeter höga. En ca 50 centimeter lång svans tillkommer. Deras vikt kan gå upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt. Pälsens färg är mycket variabel. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos. Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10-12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är faktiskt inte större än en grå- eller jämthunds. Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna. Rimligen torde förvildade hundar med tiden bli mer "lugna" (mindre lekfulla) i beteendet och därmed svårare att skilja från varg på spår. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar. Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit. Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens. Men det finns en stor skillnad i alla fall. Hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme (hundtikar urinerar hukande). roza_hrefReplace("48052134d6e8f96f8771707b4e245f37"); // -->

lördag 31 oktober 2009

Ostra. Södermanlands Län.

Södermanland, även kallat Sörmland, är ett landskap i östra Svealand. Namnet betyder Södermännens land. Södermännen var det folk som bodde söder om Mälaren. Landskapets yta är 8 388 kvadratkilometer och antalet invånare drygt 1,1 miljoner.
Störst befolkningsmängd finns i Stockholmsområdet. Eskilstuna kommun är den kommun som har störst invånarantal inom Södermanlands län.
Södermanland är mycket rikt på fornlämningar; cirka 96 000 är kända inom landskapet.
Södermanlands landskapsvapen är en svart grip på gul botten.Landskapet Södermanland avser inte samma område som Södermanlands län. Landskapet har till skillnad från länet gränser som inte ändras. Landskapet består av områden som i dag tillhör Östergötlands (Kolmården), Västmanlands (Kungsör), Stockholms och Södermanlands län. Landskapet gränsar i söder till Östergötland, i väster till Närke, i nordväst till Västmanland, i nordost till Uppland och i ost och sydost till Östersjön.
Landskapet Södermanland består av:
hela Södermanlands län, utom östra delen (Oknön och Marby) av Aspö socken, som ligger i Uppland
södra delen av Stockholms län, det vill säga
Södertörn med socknarna Österhaninge, Ornö, Utö, Nämdö, Tyresö, Dalarö, Västerhaninge, Muskö, Ösmo, Sorunda, Torö, Nynäshamn, Botkyrka, Grödinge, Huddinge, Nacka och Salem
Öknebo härad, med Södertälje stad och socknarna Västertälje, Östertälje, Tveta, Överjärna, Ytterjärna, Vårdinge och Turinge)
Ekerö socken i Färentuna härad
Den södra delen av Stockholms stad, det vill säga gamla Brännkyrka socken och stadsdelarna Södermalm och Långholmen
Säterbo, Kung Karls och Torpa socknar, som numera hör till Västmanlands län.
Kvarsebo socken i Norrköpings kommun, Östergötlands län
En äldre gräns mellan Uppland och Södermanland markeras i Gamla stan i Stockholm; en gränssten inmurad mellan "Upland och Sudermannaland" finns på huset Västerlånggatan 27. Dagens gräns drogs på 1600-talet vid Slussen.
Nacka kommuns västra del ingår i landskapet, men den del som ligger öster om Skurusundet ligger i Uppland.Södermanland är ett lågland. Endast obetydliga områden ligger över 100 meter över havet. Landskapet utmärker sig genom en småkuperad terräng med otaliga större och mindre skogbevuxna höjder som ligger mellan sänkor, som ibland utgörs av sjöar, ibland av torvmossar eller små lerslätter. Den enda större slätten är Vingåkersslätten söder om Hjälmaren. De största sjöarna i Södermanland är Mälaren och Hjälmaren, men dessa sjöar ligger inte uteslutande i Södermanland. Den största sjön som ligger helt och hållet i landskapet är Båven. Bland övriga stora sjöar kan nämnas Yngaren, Långhalsen, Tisnaren (på gränsen till Östergötland), Öljaren och Viren. De största åarna i Södermanland är Eskilstunaån och Nyköpingsån.
Den karakteristiska landskapstypen har bildats genom en kombination av förkastningar som huvudsakligen går i riktning från öst till väst, och stora floddalar. Genom dessa förkastningar sänktes landskapet trappstegsformigt från syd till nord, så att utmed förkastningssprickan den norra sidan sjunkit, medan den södra står kvar. Det bildades även kvarstående höjdpartier, så kallade horstar. Den mest framträdande av dessa är den ås som går ungefär mitt genom Södermanland, den sörmländska landhöjden, som utgör den nuvarande vattendelaren mellan Hjälmaren-Mälaren å ena sidan och Östersjön å den andra. Denna ås har en höjd av 60-90 meter.
Den ostligaste delen av Södermanland är en stor halvö kallad Södertörn. Södermanland har en omfattande skärgård, dels den sydliga delen av Stockholms skärgård (öster om Södertörn), dels den skärgård som ligger utanför stora delar av den övriga Södermanlandskusten.
Berggrunden utgörs till större delen av gnejser.Följande städer i landskapet med gamla stadsprivilegier inrättades som stadskommuner när 1862 års kommunalförordningar trädde i kraft: Eskilstuna (1659), Mariefred (1605), Nyköping (1187), Stockholm (1252, södra delen), Strängnäs (1336), Södertälje (1000), Torshälla (1317) och Trosa (1300). Under 1900-talet fick en del framväxande industri- och stationssamhällen även stadsstatus, nämligen Katrineholm (1917), Nynäshamn (1946), Flen och Nacka (1949) samt Oxelösund (1950). Dessa sentida stadsbildningar fick ingen egen jurisdiktion utan lydde fortsatt under respektive häradsrätt. Även många av de mindre städerna förlorade sina rådhusrätter. I samband med kommunreformen 1971 upphörde städernas kommunala särställning och de inlemmades i större enheter. De flesta av dem är i dag centralorter i de kommuner som bär deras namn. Undantagen är Mariefred (i Strängnäs kommun) och Torshälla (i Eskilstuna kommun). Åren 1974-1991 var Trosa beläget i Nyköpings kommun.Följande orter har haft annan typ av kommunal status:
Södermanland har haft fem köpingar: Malmköping och Gnesta mellan 1955-1974 i Södermanlands län, Kungsör i Västmanlands län, och Nynäshamn 1911-1945 som blev stad 1946 samt Saltsjöbaden i Stockholms län. Landskapet har haft många municipalsamhällen, varav de allra flesta funnits i Stockholms län. I Södermanlands län har följande tre städer varit municipalsamhällen innan de blev stad, Flen, Katrineholm och Oxelösund. Övriga är Gnesta som blev köping 1955, Nyfors fram till 1906 då det blev en stadsdel i Eskilstuna, Vingåker, Valla samt Sparreholm. I Stockholms län har följande orter varit municipalsamhällen: Dalarö, Fullersta, Huddinge, Igelsta, Järna, Liljeholmen, Rönninge, Snättringe, Stuvsta, Tumba samt Örsta.

Bengt-Livethrdaskola.Blogspot.com

Inga kommentarer: