Avslappningsmusik...

Varg

Varg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över en stor del av världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. En fullvuxen varg väger 30 till 50 kg.[3] På grund av vargens stora utbredningsområde finns stora skillnader i djurets storlek. De största vargar som förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa är ungefär 160 centimeter långa och vid skuldran 80 centimeter höga. En ca 50 centimeter lång svans tillkommer. Deras vikt kan gå upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt. Pälsens färg är mycket variabel. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos. Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10-12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är faktiskt inte större än en grå- eller jämthunds. Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna. Rimligen torde förvildade hundar med tiden bli mer "lugna" (mindre lekfulla) i beteendet och därmed svårare att skilja från varg på spår. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar. Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit. Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens. Men det finns en stor skillnad i alla fall. Hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme (hundtikar urinerar hukande). roza_hrefReplace("48052134d6e8f96f8771707b4e245f37"); // -->

tisdag 18 januari 2011

York. (England)

York är en stad i Yorkshire i norra England. Den har drygt 180.000 invånare (2002) och en yta på 270 kvadratkilometer. Tätorten (urban area) har 137 505 invånare.
York har genom historien ofta spelat en betydande roll i Storbritanniens historia. Den ligger där floden Foss möter floden Ouse. Staden har indirekt givit namn åt New York.
Staden York grundades under romersk tid år 71 e.Kr som Eboracum. Senare var staden känd som Eoferwic medan vikingarna kallade staden Jórvík. Sedan omkring år 1000 har staden kallats York.

Staden grundades av romarna som Eboracum och var då en militärbas. Namnet kommer från keltiska Eborakon som betyder idegransplats. Kejsare Septimius Severus dog här 211, liksom kejsare Constantius I Chlorus 306. Den senares son, Konstantin den store blev här av trupperna utnämnd till kejsare. Han kom senare att bli den förste kejsaren som tillät kristendomen. Han var även den som flyttade huvudstaden från Rom till Istanbul (Konstantinopel).
Staden kristnades på 600-talet när kung Edwin av Northumbria konverterade till kristendomen. Staden blev då även säte för en av Storbritanniens två ärkebiskopar (den andra har sitt säte i Canterbury. Anglosaxarna gav staden namnet Eoforwic.
År 866 anföll en stor vikingflotta staden, och tio år senare bosatte sig vikingar permanent här. Vikingaeran fortsatte till 954 då staden återtogs av anglosaxarna. Under vikingarna växte staden till sig, och den var vid det förra millennieskiftet den näst största staden på de brittiska öarna.
I samband med normandernas erövring av England kom staden och dess omgivning att drabbas hårt som hämnd för att de 1069 gjorde uppror. Staden behöll dock sin betydelse och var under 1200- och 1300-talet tidvis huvudstad. Då tillkom också York Minster.
Under beskydd av sheriffen kom en relativt betydande judisk bosättning att ske. Den 16 mars 1190 kom de dock att massakreras genom att de jagades in i sheriffens träslott, som sedan tändes på.

Upplagd av Bengt kl. tisdag, januari 18, 2011

Etiketter:

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)