Avslappningsmusik...

Varg

Varg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över en stor del av världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. En fullvuxen varg väger 30 till 50 kg.[3] På grund av vargens stora utbredningsområde finns stora skillnader i djurets storlek. De största vargar som förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa är ungefär 160 centimeter långa och vid skuldran 80 centimeter höga. En ca 50 centimeter lång svans tillkommer. Deras vikt kan gå upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt. Pälsens färg är mycket variabel. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos. Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10-12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är faktiskt inte större än en grå- eller jämthunds. Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna. Rimligen torde förvildade hundar med tiden bli mer "lugna" (mindre lekfulla) i beteendet och därmed svårare att skilja från varg på spår. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar. Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit. Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens. Men det finns en stor skillnad i alla fall. Hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme (hundtikar urinerar hukande). roza_hrefReplace("48052134d6e8f96f8771707b4e245f37"); // -->

torsdag 28 januari 2010

Sjöelefant.

Sjöelefanter (Mirounga) är ett släkte inom familjen öronlösa sälar med två stora liknande arter. Den nordliga sjöelefanten (Mirounga angustirostris) vid västkusten av Nordamerika och den sydliga sjöelefanten (Mirounga leonina) på öar och kuster runt Antarktis. Typiskt för sjöelefanter är nosen hos hannen som är väldigt stor och liknar en snabel. Unga hannar har den inte. Först efter åtta år är nosen full utvecklad. Under parningstiden blir snabeln större när hannen andas mycket luft.
Hannar är markant större än honor. En hanne är omkring 6,5 m lång och en hona bara 3,5 meter. Hannen kan nå en vikt av 3500 kg och en hona maximalt 900 kg. Den maximala storleken är större hos sydlig sjöelefant jämfört med den nordliga arten. Skillnaden är dock liten. Utanför parningstiden lever sjöelefanter ensamma, men under parningstiden bildar de stora flockar med en hanne per 10 till 20 honor. Mellan hannarna utkämpas häftiga strider och de svaga hannarna måste flytta till flockens kant. Men de försöker alltid att komma tillbaka. Parningen sker ungefär en vecka efter födseln av de unga sälarna. Många ungar dör när de hamnar mellan kämpade hannar.
Som föda tar sjöelefanter fiskar och blötdjur. Därför dyker de till 900 meters djup. Före dykningen sparar sjöelefanten mycket syrgas i sitt blod. Som naturliga fiender har sjöelefanter späckhuggaren och hajar. Denna art fanns tidigare utefter hela Nordamerikas västkust från Alaska till Kalifornien. Under 1800-talet utsattes sjöelefanter för hård jakt för deras trans skull. Ett tag trodde man att sälarten var utdöd, men på en mexikanisk ö hittade man senare en flock med mindre än hundra djur. Flocken fridlystes, och beståndet ökade. Under 1930-talet kom första paret till en kalifornisk ö. Populationen har nu ökat med omkring 15% och har spridits till Vancouver Island. Nu anses arten inte längre hotad. Sydliga sjöelefanter finns huvudsakligen på öar runt Antarktis som Sydgeorgien, Prins Edwardöarna Kerguelen och Heard- och McDonaldsöarna. Utanför parningstiden vandrar några djur till Sydafrikas, Sydamerikas, Australiens eller Nya Zeelands kuster. Sydliga sjöelefanter blev vid 1800-talet också jagade men arten var aldrig så starkt hotad som den Nordliga sjöelefanten. Beståndet uppgår till omkring 750 000 individer, med mer än hälften på Sydgeorgien.

Upplagd av Bengt kl. torsdag, januari 28, 2010

Etiketter:

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)