Avslappningsmusik...

Varg

Varg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över en stor del av världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. En fullvuxen varg väger 30 till 50 kg.[3] På grund av vargens stora utbredningsområde finns stora skillnader i djurets storlek. De största vargar som förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa är ungefär 160 centimeter långa och vid skuldran 80 centimeter höga. En ca 50 centimeter lång svans tillkommer. Deras vikt kan gå upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt. Pälsens färg är mycket variabel. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos. Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10-12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är faktiskt inte större än en grå- eller jämthunds. Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna. Rimligen torde förvildade hundar med tiden bli mer "lugna" (mindre lekfulla) i beteendet och därmed svårare att skilja från varg på spår. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar. Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit. Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens. Men det finns en stor skillnad i alla fall. Hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme (hundtikar urinerar hukande). roza_hrefReplace("48052134d6e8f96f8771707b4e245f37"); // -->

onsdag 25 november 2009

Grav dold under sanden.

En kammare som har legat orörd i 2500 år innehåller 30 mumier. De har kanske tillhört en välbärgad egyptisk släkt. Trots att arkeologerna har grävt i Egypten i omkring 200 år, gör man fortfarande anmärkningsvärda fynd. I början av året rapporteras upptäckten av en gravkammare nio meter under jorden. 30 mumier varav de flesta är placerade i nischer. Kammaren är daterad till cirka 640 f Kr och tillhör därmed Nya riket – den sista egyptiska dynastin, ­innan landet övertogs av främmande makter. Det är ovanligt att man hittar mumier från denna period i nischer.
Mumie Fyndet görs söder om Kairo i Sakkara, som är en känd begravningsplats för staden Memfis – huvudstaden för Gamla rikets faraoner och en viktig administrationsstad under senare perioder. Tjugotvå av mumierna ligger täckta av sand i fyra nischer, men de är dessvärre i ganska dåligt skick. Flera har bara kraniet och enstaka skelettdelar kvar, och de flesta mumielindor är förstörda. Arkeologerna kan emellertid avgöra att flera är barn, och det finns också en hund­mumie, som sannolikt skulle följa sin ägare efter döden. Det kan tyda på att det är frågan om en familje- gravplats. Förutom nischmumierna står det åtta kistor i gravkammaren, några av kalksten, andra av trä. Två dagar efter nyheten låter Zahi Hawass, som är den ledande egyptiske arkeologen, öppna en av kalkstenskistorna i skenet från brinnande facklor. Det är första gången som någon rör vid locket sedan det stängdes över den döde för över 2500 år sedan. Då måste locket ha spruckit, för det visar sig vara invändigt reparerat med murbruk.
Mumien är svept i lindor av linne, som har mörka fläckar efter de många åren under jorden, men trots det är den välbevarad. Zahi Hawass och hans kollegor avgör att det måste röra sig om en välbärgad egyptier. Stenkistan är nämligen tillverkad av kalksten som är uthuggen i Thebe flera hundra kilometer längre söderut vid nuvarande Luxor, och den har varit dyr att transportera. Enligt planerna skall mumien från stenkistan senare skannas tillsammans med andra av de mest välbevarade mumierna. Skanningen kommer kanske att kunna avslöja mer om den döde, till exempel dödsorsaken. Samtidigt kommer den att avslöja om guldamuletter finns gömda mellan lindorna. Amuletter lades nämligen ibland vid den döde.
Arkeologerna sätter sin tillit till skanningarna, för det finns inte mycket information att hämta i gravkammaren. Endast en av kistorna är försedd med ett namn, ”Badi N Huri”, men det finns inga titlar eller annat som kan hjälpa forskarna. Skanningarna blir dock komplicerade, då det är svårt att lyfta upp mumierna utan att skada dem.

Inga kommentarer: