Avslappningsmusik...

Varg

Varg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över en stor del av världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. En fullvuxen varg väger 30 till 50 kg.[3] På grund av vargens stora utbredningsområde finns stora skillnader i djurets storlek. De största vargar som förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa är ungefär 160 centimeter långa och vid skuldran 80 centimeter höga. En ca 50 centimeter lång svans tillkommer. Deras vikt kan gå upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt. Pälsens färg är mycket variabel. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos. Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10-12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är faktiskt inte större än en grå- eller jämthunds. Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna. Rimligen torde förvildade hundar med tiden bli mer "lugna" (mindre lekfulla) i beteendet och därmed svårare att skilja från varg på spår. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar. Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit. Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens. Men det finns en stor skillnad i alla fall. Hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme (hundtikar urinerar hukande). roza_hrefReplace("48052134d6e8f96f8771707b4e245f37"); // -->

onsdag 25 november 2009

Jädraås.

Jädraås är en tätort i Ockelbo kommun, Gävleborgs län (Gästrikland). Samhället ligger ca. 30 km nordväst om Sandviken och hade år 2005 243 inv. Förbi Jädraås går länsväg 542. Runt Jädraås ligger byarna Gammelboning, Ulvtorp, Ivantjärn.

Här på Jädraås fiskeområde finner du ett underbart och spännande fiske i naturskön miljö sommar som vinter. Hos oss kan du välja bland ett stort urval av vatten att fiska i. Här finns allt från fina tjänar till små bäckar och åar. Lämpliga för mete, flugfiske, spinnfiske, pimpling och angling. Jädraås ligger i västra Gästrikland i Ockelbo kommun.
Jädraås har något att erbjuda alla, i alla åldrar;
-historia och kultur - ett levande brukssamhälle
med Hytta och Smedja bevarade, här finns
bostäder ritade av den berömde arkitekten
Ralph Erskine. Gå bruksvandringen genom byn
för att upptäcka hus och miljöer.
-en museijärnväg som bevarats och drivs
aktivt under sommaren.
-vacker, fjällik natur med ett rikt djurliv med björn
lodjur, varg och älg i skogarna runt omkring
-gå Gästrikeleden och upptäck vår vackra natur
eller ta en promenad längs den Naturstig som
som finns i närheten
-prova din fiskelycka i någon/något av
våra fina sjöar och vattendrag
vintertid har vi oräkneliga mil skoterled där
du kan ta dig fram och vi har även
jättefina skidspår vid JAIK - vallen att utnyttja.

Jädraås bruk anlades 1857 av ägaren till Ockelboverken, Joh. Alb. Salomon Åberg. Ockelboverken hade grundats på 1670-talet och järnhanteringen bedrevs på flera platser. 1857 lades hyttan vid Åbron ned och en ny uppfördes 1856-57 vid Jädraås, vilket låg närmare gruvorna i Vintjärn samt hade god tillgång till vattenkraft. Transportmöjligheterna mellan gruvor och bruk förbättrades i slutet av 1800-talet genom utbyggnades av Dala-Ockelbo-Norrsundets järnväg (DONJ). Jädraås kom att bli järnvägen administrativa centrum med reparationsverkstäder, snickeriverkstad, målarverkstad, lokstallar och ett förhållandevis stort stationshus.
Efter Åbergs död år (1885) sålde arvingarna 1887 Ockelboverken, där Jädraås ingick, till Kopparbergs och Hofors Sågverks AB (namnändrat til Kopparfors AB 1937). Jädraås kom med tiden att växa till förhållandevis stort järnbruk, på bekostnad av ett antal mindre som istället lades ned. Hyttan från 1857 byggdes om ett flertal gånger innan den fick sitt slutliga utseende genom olika ombyggnader under perioden 1905-1915. 1905 togs en lancashiresmedja med fem lancashirehärdar och en ångsmälthammare i bruk. 1912 tillkom ett råskensverk från Brattfors bruk, och två år senare utbyggdes smedjan med ytterligare fem lancashirehärdar och en ångsmälthammare. Lancashiresmedjan i Jädraås var därmed en av de största i av detta slag i landet. Brukets storhetstid var dock över redan i början av 1930-talet. Lönsamheten för bolagets järnindustri försämrades, vilket resulterades i att masugnen lades ned den 22 augusti 1930. Driften vid lancashiresmedjan kom att fortsätta ännu i ett par år, men minskade efterhand för att helt upphöra 1942. Därefter tog skogsbruket över som huvudnäring i Jädraås.
I samband med att Kopparfors AB 1967 började klargöra att Dala-Ockelbo-Norrsundets Järnväg (DONJ) skulle läggas ned, väcktes tanken bland flera järnvägsintresserade om en museijärnväg mellan Jädraås och Tallås. Det är en sträcka på drygt fyra kilometer, som utökades med ytterligare drygt en kilometer i slutet på 90-talet, då man förlängde sträckningen till Svartbäcken Nedre. Efter att järnvägen lagts ned 1969-70 sparades sträckan mellan Jädraås och Tallås och museiföreningen Jädraås-Tallås Järnväg (JTJ) bildades.

Inga kommentarer: