Avslappningsmusik...

Varg

Varg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över en stor del av världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. En fullvuxen varg väger 30 till 50 kg.[3] På grund av vargens stora utbredningsområde finns stora skillnader i djurets storlek. De största vargar som förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa är ungefär 160 centimeter långa och vid skuldran 80 centimeter höga. En ca 50 centimeter lång svans tillkommer. Deras vikt kan gå upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt. Pälsens färg är mycket variabel. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos. Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10-12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är faktiskt inte större än en grå- eller jämthunds. Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna. Rimligen torde förvildade hundar med tiden bli mer "lugna" (mindre lekfulla) i beteendet och därmed svårare att skilja från varg på spår. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar. Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit. Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens. Men det finns en stor skillnad i alla fall. Hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme (hundtikar urinerar hukande). roza_hrefReplace("48052134d6e8f96f8771707b4e245f37"); // -->

onsdag 25 november 2009

Samer.

Samer (äldre benämning även lappar, vilket ofta uppfattas som nedsättande) är en etnisk minoritet i Norge, Sverige och Finland och på Kolahalvön i Ryssland. Det område som samer bebor brukar benämnas Sápmi (ibland Sameland). Samerna i Sverige har sedan 1993 en egen statlig institution med folkvalda (se Sametinget). ILO har förklarat samer som ursprungsbefolkning i juridisk mening. Dock är samerna inte ursprungsbefolkning i den mening att de är ättlingar till de första grupper som bosatte sig i Sverige eller i Norrland förre Istiden. Samerna har bott i Sápmi i över 2500 år, långt mer än andra etniska grupper i området och därför anses det som ursprungsbefolkning där. Samerna invandrade från öster för mellan 8000 och 5000 år sedan anser del forskare. Det finns idag uppemot 17 000 samer i Sverige.
Trots att samer till stor del har en gemensam kultur är de inte en enda homogen grupp. Det finns flera undergrupper med liknande språk och något annorlunda traditioner. De olika varianterna eller dialekterna av samiska är så pass olika att de ibland betraktas som olika men nära besläktade språk inom det finsk-ugriska språkträdet. Ord som finnar och fenni kan fram till 1700-talets Sverige sannolikt ha betecknat även samer. Språkbruket i Norge var liknande, och att Norges nordligaste län, som numera ofta betraktas som samernas område heter Finnmark kan bero på detta. Småningom övergick orden same/lapp och finne till den betydelse vi känner idag.
Ordet lapp är troligen av finskt ursprung. I dansk litteratur från 1200-talet används ordet lapfenni för att urskilja grupper som levde utmed kusten eller i skogen; trots detta är dess betydelse dunkel. I central- och västeuropa är dock termen lapp snarare förknippad med "exotisk", något som etablerades under och 1500- och 1600-talet, speciellt med Schefferus bok Lapponia. Det är vanligt att tro att alla samer är renskötare, men även historiskt har stora delar av samerna levt på fiske eller andra näringar. Idag lever en del av samerna på turism, men den allra största majoriteten arbetar med samma typ av arbeten som övriga befolkningen. Samer har rösträtt i Sametinget, som har en del kriterier uppställda för hur en same ska definieras. Flest samer bor i Norge, ungefär 50 000. I Sverige finns ungefär 20 000, i Finland 6 000 och Ryssland 2 000 samer. Eftersom inte alla samer är upptagna i sametinget är det svårt att säga var i Sverige de flesta samer bor. Vissa hävdar att de flesta bor i Stockholm, därför sägs det ibland skämtsamt att Stockholm är Sveriges största sameby. I rennäringen använder man numera ofta snöskoter för att ta sig fram, men man fångar renar på samma sätt som i gamla tider. Man använder kasttöm (lasso), på samiska suohpan. Hundrasen Lapphund (Sámebena), har använts av samer sedan urminnes tider och kom förmodligen med samerna i samband med att de vandrade upp till Skandinavien som jägarfolk. Hunden användes då antagligen som jakthund. När samerna övergick till renskötsel blev hundens huvudsyssla renvallning, och som slädhundar. Numera är lapphunden även populär som sällskapshund (se svensk lapphund, finsk lapphund, och lapsk vallhund). En annan djurras som är särskild för regionen är lappgeten, av vilken det idag endast finns sextiofem levande exemplar (maj 2008).
De traditionella samedräkterna används mest vid högtidliga tillfällen. De färgrika dräkterna med röd, blå, gul och grön visar härkomst och släktskap. Dräkten har revärer med de samiska färgerna på ställen såsom axlarna, övre ryggen, kragen och runtom längst ut på ärmarna. Dekorationen är sydd på mörkt tyg, ofta grå blå eller svart. Mångfald i mönster, färg och bredd på revärerna visar samhörigheten. Vissa dräkter är dessutom utsmyckade med tenn- eller silvertråd. Skillnader mellan olika regioner är tydlig; den välbekanta mössan med stor röd tofs som närmast blivit symbolen för "lappmössa" hör ursprungligen hemma hos samerna längst i norr, som i Sverige ofta benämnts karesuandolappar. I andra trakter är den traditionella dräkten mindre färgsprakande, och kvinnans mössa kan exempelvis bestå av en enkel mörk hätta med en relativt diskret bård (se fotot av Borg Mesch). Hos finländska samer förekommer en mössa med fyra hörn, som ibland benämns fyra vindars mössa.
Den traditionella mytologin, som numera är närmast utdöd, hade troligtvis starka inslag av schamanism. Samernas schaman kallades nåjd, noajdde på samiska. Till skillnad från de sibiriska schamanerna, som ofta felaktigt betraktats som arketypen för schamanism, spelade de flesta familjeöverhuvuden denna roll för sin familj. En ringtrumma, meavrresgárri, hade en religiös betydelse och användes som "spåinstrument". Det finns två olika trummor, som vriltrumman goavddis och sveptrumman geavrris, som är större. Man slog med en speciell hammare på trumman och kunde utläsa spådomar med en "visare", árpá. Biejvve var solgudinnan i den samiska mytologin, och som i dag betyder "sol", men även "dag". Under 1800-talet blev den kristna inriktningen laestadianismen stor hos samerna, liksom hos tornedalingarna - i de laestadianska församlingarna har man predikat inte bara på svenska, utan även på finska och samiska.
Förutom trumman är flöjten fadno ett av de traditionella musikinstrumenten. Den melodisk-rytmiska stilen jojk lever fortfarande kvar än idag, och har återpopuläriserats med 1960-talets rockmusik. Senare har Mari Boine spritt jojk i moderna kläder över världen.

Inga kommentarer: