Avslappningsmusik...

Varg

Varg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över en stor del av världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. En fullvuxen varg väger 30 till 50 kg.[3] På grund av vargens stora utbredningsområde finns stora skillnader i djurets storlek. De största vargar som förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa är ungefär 160 centimeter långa och vid skuldran 80 centimeter höga. En ca 50 centimeter lång svans tillkommer. Deras vikt kan gå upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt. Pälsens färg är mycket variabel. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos. Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10-12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är faktiskt inte större än en grå- eller jämthunds. Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna. Rimligen torde förvildade hundar med tiden bli mer "lugna" (mindre lekfulla) i beteendet och därmed svårare att skilja från varg på spår. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar. Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit. Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens. Men det finns en stor skillnad i alla fall. Hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme (hundtikar urinerar hukande). roza_hrefReplace("48052134d6e8f96f8771707b4e245f37"); // -->

måndag 23 november 2009

Myror.

Ända sedan dinosauriernas tid har myror funnits på vår jord.


Det äldsta fyndet på en bevarad myra är 92 miljoner år gammalt. Man hade länge trott att myrorna var runt 50 miljoner år gamla, då det var det längsta man kunde datera dem till. Detta 92 miljoner år gamla fossilet, hittat av några forskare på det Amerikanska Naturhistoriska Museet, bevisar dock deras höga ålder.

Myror utgör en stor del av jordens natur idag och är en viktig del av ekosystemet. Anledningen till deras storhet är just deras samhällssystem och deras otroliga uthållighet. Myror finns nästan överallt på vår jord, och har lyckats anpassa sig till de mest sargade och hårda landskapen. Bara i Sverige beräknas det att vi har cirka 75 olika arter. Hela världen har 12000 arter.

Myrorna tros till en början ha varit en sorts geting med vingar. Dessa ”myrgetingar” sägs sakta utvecklats från egna individer till små familjer. Vi vet alla hur det gick efter det. Familjerna utökades och blev större, och större. Med tiden lyckades myrorna som art utveckla ett otroligt samhällssystem och en stark kommunikationsmodell.

Utvecklingen stannade dock inte där. Hur skulle ett sådant stort samhälle kunna kommunicera på ett enkelt sätt? Med hjälp av speciella doftämnen, så kallade feromoner, kunde myrorna kommunicera med varandra och dela upp samhällets arbetsuppgifter. Dessa feromoner hjälper kolonierna också att hålla ihop och kunna identifiera sina vänner, och fiender.

En nyckel till myrornas dominans är deras olika tekniker att bygga bon. Med hjälp av en mängd olika bostrukturer kan de olika myrarterna lätt anpassa sig till nya miljöer. Myrorna har till skillnad från många andra insekter och djur ett skydd att dra sig tillbaka till. Boet fungerar som en fästning, där de skyddar sina viktigaste skatter, drottningen och äggen.

Varje myrart har ett avancerat samhällssystem där alla myror är indelade i så kallade kaster. Det finns flera olika kaster i varje samhälle, exempelvis drottning, arbetare och krigare. Då alla myror har en speciell livsuppgift effektiviseras arbetet avsevärt. Till exempel kan drottningen fokusera på att bara lägga ägg, och därmed utveckla sina äggläggningsmuskler ytterligare. På detta sätt kan drottningen lägga fler ägg. Samma sak gäller med arbetare, krigare och andra kaster.

Myrorna är här för att stanna. Om man tittar på exempelvis Finland utgör myrorna där ungefär 10 procent av den totala djurbiomassan. Att myror finns är inte någon hemlighet för någon, inte heller att vi behöver dem. Men frågan är, behöver de oss? Och kommer de någonsin att gå om oss i utvecklingen? Borde vi känna oss hotade?

Myrarten Mycocepurus smithii har överraskat forskarna. Nya DNA-prover visar dels att samtliga myror av denna art är honor, dels att myrorna förökar sig på asexuell väg.

Alla myror i en familj är nämligen kloner – alltså genetiskt identiska kopior – av familjens överhuvud, drottningen. Det visar undersökningar av en grupp myror från Amazonas, som gjorts av biologen Anna Himler vid University of Arizona.
Kloning av honor har aldrig setts förr.

Man känner till asexuell reproduktion av hannar hos andra djurarter, men en sådan typ av reproduktion av honor har aldrig tidigare observerats. När forskarna undersökte myrornas könsorgan, kunde de se att flera organ som normalt används för reproduktion saknas hos Mycocepurus smithii.

Inga kommentarer: