Avslappningsmusik...

Varg

Varg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över en stor del av världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. En fullvuxen varg väger 30 till 50 kg.[3] På grund av vargens stora utbredningsområde finns stora skillnader i djurets storlek. De största vargar som förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa är ungefär 160 centimeter långa och vid skuldran 80 centimeter höga. En ca 50 centimeter lång svans tillkommer. Deras vikt kan gå upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt. Pälsens färg är mycket variabel. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos. Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10-12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är faktiskt inte större än en grå- eller jämthunds. Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna. Rimligen torde förvildade hundar med tiden bli mer "lugna" (mindre lekfulla) i beteendet och därmed svårare att skilja från varg på spår. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar. Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit. Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens. Men det finns en stor skillnad i alla fall. Hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme (hundtikar urinerar hukande). roza_hrefReplace("48052134d6e8f96f8771707b4e245f37"); // -->

lördag 21 november 2009

Alunda.

Alunda är en tätort i Östhammars kommun i Uppsala län och huvudort i Alunda församling och socken. Befolkningen uppgick 2005 till 2224 personer och antalet är växande. Adhelunda finns nämnt redan 1291, och 1314 såsom hörande till Olands härad, och tillika såsom prebende till domkapitlet, varvid det verkar ha förblivit hela medeltiden igenom. Gårdarna Kingi och Hadabergha är nämnda under denna tid.
En kyrkoherdes namn förekommer redan 1264. Från reformationen utgjorde socknen, tillika med Morkarla socken, ett eget pastorat, och från 1788 var det ett personellt prebende för professorer i Uppsala, först för E. M. Fant, därpå för J. Svanberg.
Komministrar nämns från 1593. Kyrkan är till en del mycket gammal, men ombyggd under åren 1780-87, och uppkallad efter Gustav IV Adolf. Den är tämligen stor, och försedd med högt torn. I kyrkan förvaras flera dyrbarheter från äldre sekler. Utanför kyrkan finns några runstenar. Flera runstenar finns i grannskapet.
Genom tidierna har Alunda varit en relativt välmående jordbruksbygd. I dag finns emellertid inte så mycket kvar av de forna jordbruken utan större delen av Alundas befolkning pendlar till Uppsala.
Alunda är känt för Alundaälgen, en vapenyxa från den yngre stenåldern föreställande en älg.
Alunda har en egen sång, Alundavisan som handlar om bygden, med text av Arvid August Afzelius (1785-1871).
Alunda har tidigare haft en järnvägsstation vid den numera nedlagda Faringe-Gimo Järnväg. Det gamla stationshuset finns ännu kvar.
Alunda är även känt för sin hårdrocksscen, som trots den begränsade arealen innefattar band såsom Azhubham Haani, Mortau och Anguish. Alunda är Sveriges fornlämningsrikaste socken. Det finns över 5000 kända lämningar av skilda slag, från såväl förhistoria som senare tider. Det finns många olika former bland dessa, men de mest framträdande är gravfälten, ca 170 stycken, med mer än 4000 gravar. De flesta av dessa är från den yngre järnåldern. Alundas gravfält kom tidigt i blickpunkten för den arkeologiska forskningen och de kan till och med sägas vara den grund på vilken all senare forskning inom svensk bebyggelsearkeologi vilar. De allra högsta delarna av Alunda socken bör ha stuckit upp som grynnor och skär i det omgivande havet någon gång under slutet av den äldre stenåldern. Först mot slutet av yngre stenålder skapas större sammanhängande landområden. Vid slutet av stenåldern stod havet ca 25 meter över dagens nivå. Den västra delen av socknen var då en del av fastlandets kust medan de östra delarna utgjordes av mindre öar och grynnor i ett skärgårdslandskap. Den nuvarande Kilbyslätten utgjorde en större fjärd. Två större vikar skar in i landet, en i söder vid Lyan, och en i norr vid Lunda och in mot Morkarla. Rastsjön var redan avsnörd och var en del av ett större insjöområde med många förgreningar.

Inga kommentarer: