Avslappningsmusik...

Varg

Varg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över en stor del av världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. En fullvuxen varg väger 30 till 50 kg.[3] På grund av vargens stora utbredningsområde finns stora skillnader i djurets storlek. De största vargar som förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa är ungefär 160 centimeter långa och vid skuldran 80 centimeter höga. En ca 50 centimeter lång svans tillkommer. Deras vikt kan gå upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt. Pälsens färg är mycket variabel. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos. Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10-12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är faktiskt inte större än en grå- eller jämthunds. Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna. Rimligen torde förvildade hundar med tiden bli mer "lugna" (mindre lekfulla) i beteendet och därmed svårare att skilja från varg på spår. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar. Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit. Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens. Men det finns en stor skillnad i alla fall. Hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme (hundtikar urinerar hukande). roza_hrefReplace("48052134d6e8f96f8771707b4e245f37"); // -->

torsdag 8 juli 2010

Isen bryts - Grönland i förändring

Grönland är vid första anblicken en enda stor, bländande vit yta.


När min helikopter flyger lågt över landet fångas min blick dock även av andra färger. Inlandsisen omges av kilometerlånga band av blått smältvatten.

Vita vidder klyvs av floder, ärras av glaciärsprickor och täcks av sjöar. Där finns även is som tycks vara varken vit eller blå utan snarare brun eller till och med svart – färgad av ett material som kallas kryokonit.
Sedimentet, som liknar lera, är något av det som mina fyra reskamrater kommit för att titta närmare på. Sällskapet består av fotografen James Balog och hans assistent Adam LeWinter samt geofysikern Marco Tedes co och doktoranden Nick Steiner, båda från City College-universitetet i New York.

James Balog fotograferar is – och de platser isen varit på. År 2006 startade han fotoprojektet Extreme Ice Survey (EIS) ”för att skapa ett arkiv över sådant som håller på att försvinna”. EIS har ställt upp fler än 35 soldrivna, snö stormssäkrade kameror, som har objektiven riktade mot glaciärer i Alaska och Montana i USA, samt Island och Grönland, och tar bilder dag ut och dag in. Kamerorna är programmera de att ta mellan 4000 och 12000 foton om året och registrerar tidens gång som ”små surrogat ögon, som håller koll på världen åt oss”, säger James Balog. Vi slår läger sju mil in i landet i höjd med staden Ilulissat på den grönländska västkusten.

Platsen ligger i den så kallade av smältningszonen, där ned brytningen av inlandsisens översta lager blottar det som kallas blå is. Denna uråldriga is är så komprimerad att de flesta av de luftbubblor som normalt bryter ljuset, och ger den ett mjölkaktigt eller vitt utseen de, är borta. När det inte finns så många bubblor, absorberar isen ljuset från spektrumets röda del, så att det blå ljuset reflekteras. Beroende på vilka spratt solljuset spelar oss kan blå is även se helt vit ut, precis som den gör på flera platser omkring oss.

Lägret ligger vid sidan av en jättestor smältvattensjö. Marco Tedesco och Nick Steiner studerar dess djup och tänker jämföra sina data med satellit mätningar av djupet på andra sjöar ovanpå inlandsisen. Varje morgon skickar de iväg en liten farkost för att samla in information. Farkos ten är fjärrstyrd och är utrustad med en datorstyrd spektrometer, GPS, ekolod, termometer och undervattenskamera.
Smältvattensjöarna i Grönland töms ofta oväntat och snabbt (därför är Marco Tedescos forskningsfarkost obemannad). James Balog har en gång sett en sjö tömmas från en dag till nästa. Bottnen i en glaciärbrunn – ett lodrätt schakt i isen – öppnade sig och sög ned hela sjön i djupet. År 2006 dokumenterade ett forskarlag tömningen av en fem kvadratkilometer stor sjö på inlandsisen.

Mer än 40 miljoner kubikmeter vatten sjönk ned i en glaciärbrunn på 84 minu ter. Vattnet rann snabbare än det gör i Niagarafallet på gränsen mellan USA och Kanada.

Inga kommentarer: