Avslappningsmusik...

Varg

Varg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över en stor del av världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. En fullvuxen varg väger 30 till 50 kg.[3] På grund av vargens stora utbredningsområde finns stora skillnader i djurets storlek. De största vargar som förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa är ungefär 160 centimeter långa och vid skuldran 80 centimeter höga. En ca 50 centimeter lång svans tillkommer. Deras vikt kan gå upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt. Pälsens färg är mycket variabel. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos. Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10-12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är faktiskt inte större än en grå- eller jämthunds. Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna. Rimligen torde förvildade hundar med tiden bli mer "lugna" (mindre lekfulla) i beteendet och därmed svårare att skilja från varg på spår. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar. Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit. Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens. Men det finns en stor skillnad i alla fall. Hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme (hundtikar urinerar hukande). roza_hrefReplace("48052134d6e8f96f8771707b4e245f37"); // -->

tisdag 16 november 2010

Amerikanerna hotade sig in.

När den europeiska koloniseringen spred sig i Asien, blev det svårt för Japan att upprätthålla sin isolering. I slutet av 1700-talet började Ryssland pressa på för att öppna handeln, och under 1800-talet gjorde Europa och USA detsamma. Genombrottet kom, när den amerikanske amiralen Matthew Perry seglade in i Uraga hamn utanför Tokyo den 8 juli 1853 och krävde att få tillstånd till handel.
Perry försåg japanerna med några vita flaggor och riktade sedan sina kanoner, de bästa som stod att få, mot byggnaderna i hamnen. På så sätt visade Perry med all önskvärd tydlighet att västvärldens militära styrka var vida överlägsen japanernas, och att han kunde slå ut Japans försvar bara genom att knäppa med fingrarna.
Detta innebar ett hopplöst dilemma för shogunen. Om han startade krig mot handelsmakterna skulle nederlaget bli både förödmjukande och oundvikligt. Och om han gick med på deras villkor, riskerade han att förlora sin makt. Till sist gav han dock vika för påtryckningarna och undertecknade år 1858 fem han­delsavtal, som tillsammans går under namnet Anseitraktaten. Det blev början till slutet för shogunatet. Traktaten om­fattade betydande handelsrättigheter för köpmän från väst. Fem av Japans största hamnar öppnades. Nu fick utlänningar lov att bosätta sig och driva företag där – samtidigt som de fortsatte att lyda under sina hemländers lagar. Den japanska regimen fråntogs också sin möjlighet att skydda nationella intressen och att reglera handeln genom skatter. I stället bestämdes import- och exportskatter på internationell nivå till en mycket låg procentsats.
Traktaten mötte hårt motstånd. Japans kejsare, som i århundraden nöjt sig med sin roll som andlig landsfader, väckte stor uppmärksamhet när han anslöt sig till de upproriska grupperna. År 1863 utfärdade kejsaren en order om att alla utlänningar skulle utvisas – i strid mot Anseitraktaten – under devisen ”utvisa barbarerna”.
Döda västerlänningarna!
Särskilt i de södra provinserna Satsuma och Chochu pyrde upprorsstämningen, och även ronin, herrelösa samurajer, anslöt sig till rebellerna. Paradoxalt nog inledde Satsuma ett nära samarbete med britterna, som försåg provinsen med moderna vapen och stödde idén om ett enat Japan under kejsaren. Shogunatet­ stöddes av Frankrike så även brittiska handelsintressen stod på spel i maktkampen mellan kejsaren och shogunatet. Det hårdaste motståndet kom från unga samurajer av låg rang, som kände sig förödmjukade och maktlösa under västländernas inflytande.
Under 1860-talet utförde de flera mord på politiska motståndare och personer med kopplingar till utlänningar. Deras offer var alltifrån västvänliga studenter till högt uppsatta regeringsrådgivare. Efter morden visades de avhuggna huvudena upp på gammaldags samurajmanér. De flesta av gärningsmännen var i 25-årsåldern och gick under namn som ”Genzai dråparen” och ”Lönnmördarnas kapten”. Västerlänningarna såg förfärade på, och morden blev en ständig utmaning för européernas vilja att driva igenom öppnandet av Japan. Saigo var en av de samurajer som förfasade sig över utvecklingen. Han var son till en fattig men respekterad samuraj. Hans egen karriär var däremot något av ett mysterium. Han började sin bana som underordnad tjänsteman men blev förvånansvärt snabbt befordrad till närmaste rådgivare åt en mäktig storman, Nariakira. Därigenom kastades Saigo rakt in i den japanska politikens centrum.
Nariakira, Saigos herre, var även han motståndare till utvecklingen. När han 1858 plötsligt dog av sjukdom, skrev Saigo i ett brev till en nära vän:”Jag känner mig som en man utan skepp, strandsatt på en ö.”
Saigo övervägde att begå självmord på sin herres grav enligt gammal samurajtradition, men i stället bestämde han sig för att kämpa för sin döde herres sak. När konflikten mellan kejsaren och de södra provinserna å ena sidan, och shogunen å den andra, år 1868 övergick i öppet krig, var det Saigo som ledde Satsumaprovinsens samurajarmé och bidrog till att tvinga shogunen att lämna ifrån sig makten till kejsaren år 1868.

Inga kommentarer: