Avslappningsmusik...

Varg

Varg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över en stor del av världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. En fullvuxen varg väger 30 till 50 kg.[3] På grund av vargens stora utbredningsområde finns stora skillnader i djurets storlek. De största vargar som förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa är ungefär 160 centimeter långa och vid skuldran 80 centimeter höga. En ca 50 centimeter lång svans tillkommer. Deras vikt kan gå upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt. Pälsens färg är mycket variabel. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos. Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10-12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är faktiskt inte större än en grå- eller jämthunds. Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna. Rimligen torde förvildade hundar med tiden bli mer "lugna" (mindre lekfulla) i beteendet och därmed svårare att skilja från varg på spår. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar. Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit. Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens. Men det finns en stor skillnad i alla fall. Hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme (hundtikar urinerar hukande). roza_hrefReplace("48052134d6e8f96f8771707b4e245f37"); // -->

fredag 26 november 2010

Stavern. (Norge)

Stavern är en liten norsk stad belägen i kommunen Larvik, söder om staden Larvik i Vestfold.

Hamnen och flottbasen i Stavern (fram till 1930 som heter Fredriksvern) grundades som en kommun 1 januari 1838.


Även om det var en viktig hamn Det var först hänsyn till dess ställning som en stad (kjøpstad) 1 juli 1942. Den lilla staden och kommunen Stavern slogs samman med den större staden Larvik 1 januari 1988.

Staden var platsen för en viktig norska flottbas, Fredriksvern, från 1677 till 2002. Hjalmar Hjorth Boyesen, norsk-amerikansk författare, föddes i Fredriksvern.

Stavern har förmodligen varit en hamn sedan urminnes tider. Namnet finns i skriftliga källor från 11-talet och 12-talet där det nämns som en god fiskehamn. Förutom att vara en viktig militär hamn, Stavern i 17 och 18 talet var också en viktig hamn för civil fartygstrafik från Norge till Danmark och Sverige.

Dess namn kan komma av att namnet på den anläggning som tidigare ligger där, Staurheim. Det kan också komma från köpmän seglar från frisiska staden Stavoren. En sista möjlig förklaring är att den härstammar från ett fornnordiskt namn för branta klippor eller berg, Staferni eller Stafr, som korrekt beskriver landskapet runt staden.

Företagets tidigare och nuvarande namn är Stavern, men från 1799 till 1930 även den civila delen av staden var titeln Fredriksværn som sin enda funktion var som plats för denna marinbas.

Från 1942 var staden Norges minsta tills den slogs samman med Larvik 1988 och förlorade sin stad status. Under 1999 Stavern åter upphöjdes till stad status.

För närvarande finns cirka 3000 invånare i Stavern. Det är en liten stad där turismen är en av de viktigaste inkomstkällorna. Under sommaren ökar befolkningen till cirka 30,000-40,000 människor på grund av campingplatser och stugor runt stadskärnan liksom båtar besöker hamnen.

Under 20-talet blev Stavern en älskad plats för konstnärer och hantverkare. Poeten Herman Wildenvey, författaren Jonas Lie samt målare Hans Gude och Christian Krohg alla bodde i Stavern någon gång i sitt liv. Idag staden är välkänt i södra Norge för sina många utställningar och konstgallerier.

Stavern är platsen för den norska nationella minnesmärke för fallna sjömän i första världskriget och andra världskriget och en staty av 18th century sjöhjälten Peder Tordenskjold.

Inga kommentarer: