Avslappningsmusik...

Varg

Varg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över en stor del av världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. En fullvuxen varg väger 30 till 50 kg.[3] På grund av vargens stora utbredningsområde finns stora skillnader i djurets storlek. De största vargar som förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa är ungefär 160 centimeter långa och vid skuldran 80 centimeter höga. En ca 50 centimeter lång svans tillkommer. Deras vikt kan gå upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt. Pälsens färg är mycket variabel. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos. Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10-12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är faktiskt inte större än en grå- eller jämthunds. Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna. Rimligen torde förvildade hundar med tiden bli mer "lugna" (mindre lekfulla) i beteendet och därmed svårare att skilja från varg på spår. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar. Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit. Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens. Men det finns en stor skillnad i alla fall. Hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme (hundtikar urinerar hukande). roza_hrefReplace("48052134d6e8f96f8771707b4e245f37"); // -->

onsdag 25 februari 2009

Solna kommun.


Solnas äldsta historia liknar de omkringliggande kommunerna i länet och börjar med inlandsisens smältande för ca 10 000 år sedan. Solna var då ett kargt ytterskärgårdslandskap med enbart tillfälliga jägare som invånare; spår av dessa har hittats på diverse platser i kommunen.
Från bronsåldern finns bevarat ett antal metallföremål av hallstattkaraktär funna djupt ner i blålera under diverse byggnadsprojekt främst kring Råsundaområdet. Dessa har antagligen tappats ner i de sund och fjärdar som fanns i området eller alternativt offrats i kultiskt syfte. Det är också från denna tid som den äldsta kända bosättningen tillkommer vid nuvarande Norra Haga grindar som möjligtvis skulle kunna vara den ursprungliga Solna by då det är den närmaste bekräftade byn till kyrkan. Byn grävdes ut i samband med breddning av E4;an under tidigt 1900-tal och visade sig bestå av ett antal lämningar efter stockhus.
Under järnåldern tillkommer ett flertal bosättningar, de största var Järva och Bolstomta (det nuvarande ortnamnet Tomteboda är en medveten förvrängning av detta namn) med tillhörande mycket stora gravfält. Av de senare finns enbart gravfältet vid Järva kvar med skeppssättning, relativt stora högar och gravtrianglar av brandgravskaraktär. Gravfältet vid Bolstomta läg vid nuvarande järnvägskorsningen vid Hedvigsdal och visade sig vid utgrävningen innehålla mestadels brandgravar. I samband med konstruerandet av Postens huvudkontor vid Tomteboda så grävdes vintern 2001 även det lilla gravfältet vid gamla Polisskolan ut. Gravarna innehöll inte som förväntat brandgravar från vikingatiden utan skelettgravar från folkvandringstiden, ca 500-700 f.Kr. Ett flertal svärd, många pärlor, kammar och även fragment av en bildsten med urnordiska runor påträffades under den korta utgrävningstiden som försvårades av tidsbrist och besvärligt väder. Fynden tyder på att detta var en begravningsplats för den styrande välmående eliten i det närliggande Bolstomta.
I och med den tidiga medeltidens ökade mängd kristnade i Mälardalen så byggs under 1100-talet en kyrka på den plats där näset mellan Brunnsviken och Ulvsundasjön var som smalast. Den ursprungliga träkyrkan ersätts under slutet av seklet med en försvarskyrka av rundkyrkomodell, antagligen i samband med esternas härjningar i området under denna tid (andra rundkyrkor i området är Bromma kyrka i Stockholm och Munsö kyrka i Ekerö kommun).
Fram till och med Stockholms grundande på Stockholmen i dåvarande centrala Solna så innefattade församlingen även Kungsholmen, Gärdet, Kaknäs, Djurgården, södra Lidingön, Sicklalandet, Gamla Stan och Södermalm vilket är förklaringen till kyrkans något märkliga placering i den nuvarande kommunens sydöstra hörn. Det var också först i och med reformationen som domkyrkoprosten i Storkyrkan slutade att vara överhuvud för både församlingen i själva staden och för den i Solna.
Mot slutet av 1800-talet växte flera förortssamhällen fram i Solna, bl.a. Hagalund, Huvudsta, Råsunda och Lilla Alby, vilka kring sekelskiftet inrättades som municipalsamhällen. 1943 bildades Solna stad, som då hade ca 30 000 invånare. Fortsatt stark expansion har lett till att dess bebyggelse successivt har växt samman med Stockholm.
Solna gränsar till Stockholm vid Norrtull. Järnvägarna norrut från Stockholm möjliggjorde framväxten av arbetarförstäder. Från Råsunda fanns 1908–1959 spårvägsförbindelse in till centrum. Stora bostads- och arbetsplatsområden byggdes i Solna under perioden 1950–1970.
Solna Centrum, som nåddes av tunnelbanan 1975, invigdes 1965 och byggdes om till en överglasad flervåningsgalleria 1986–1990. I övrigt består bebyggelsen främst av friliggande flerbostadshus, men det finns även sluten, mer stadsmässig bebyggelse. Inom Solna ligger Råsunda Stadion samt slotten Karlberg, Haga och Ulriksdal.
Från slutet av 1990-talet har en helt ny stadsdel tagit form, Frösunda. Bygget av Frösunda fortgår till omkring 2010 då nästan 2 500 lägenheter har färdigställts. Från 2006 utvecklas ytterligare en stadsdel, Järvastaden med drygt 4 500 lägenheter, som delas med Sundbybergs kommun.

Inga kommentarer: