Helsingborg är en tätort och centralort i Helsingborgs stad i Skåne län, belägen vid Öresunds smalaste del. Endast fyra kilometer skiljer Helsingborg från Danmark och Helsingör. Tre rederier trafikerar linjen med avgångar dygnet runt. Helsingborg är Sveriges åttonde största tätort och en del av den transnationella ÖresundsregionenStadens geografi domineras av abrasionsbranten landborgen, som löper, något indragen, längs Öresundskusten. Kontakten mellan strandterrassen och landborgsterrassen förmedlas av ett antal raviner som främst bildats under den senaste istiden. Arkitekturen i centrum karaktäriseras av en tätbyggd stenstad, med ett monumentalt och storstadsmässigt uttryck mot paradgatorna Drottninggatan och Järnvägsgatan, samt mot Stortorget, Sankt Jörgens plats och Trädgårdsgatan. I gatorna bakom denna bebyggelse är dock arkitekturen mer småskalig och intim.
Helsingborgs historia sträcker sig tillbaka till vikingatiden. Dess viktiga plats där Öresund är som smalast har gett staden en strategisk position under lång tid. På medeltiden var staden och dess slott ett av Nordens mäktigaste fästen och därmed inblandat i mycket av den tidens maktspel. Under århundradena har Helsingborg varit skådeplats för flera politiska konflikter och stridigheter. De ständiga krigen har också gått hårt åt staden och dess bebyggelse. Sedan 1700-talet har dock staden levt en relativt fredlig tillvaro och på 1800-talet lyckades Helsingborg återhämta sig ordentligt genom att bli en av Sveriges snabbast växande städer som en viktig hamn- och industristad.
Industrin i Helsingborg domineras inte av några stora privata arbetsgivare utan består av flera mindre företag. Den största privata arbetsgivaren är Ikea, vars svenska huvudkontor är baserat i staden. I övrigt ligger tyngdpunkten på handel och kommunikationer, samt livsmedel, kemi och läkemedelsteknik. Stadens goda läge har också gjort att det finns flera åkeriföretag och distrubitionscentraler. Hamnen är Sveriges näst största containerhamn.
Smeknamn: Sundets pärla alternativt Pärlan vid Sundet
Helsingborg är en av Nordens äldsta städer. Det har troligen funnits bebyggelse i form av en mindre befästning uppe på landborgen redan i slutet av 900-talet för att betrygga överfarten mellan Skåne och Själland.
Stadens namn tros härledas från ordet helsing som är en avledning till hals och betecknar den smala passagen i Öresund mellan Helsingborg och Helsingör. På 1070-talet omnämns staden i ett brev av Adam av Bremen och den 21 maj 1085 omnämns Helsingborg (då skrivet Helsingaburgh) i ett gåvobrev från den danske kungen Knut den helige och detta datum ses som stadens officiella födelsedag.
Den tidigaste bebyggelsen uppe på landborgen var de tre kyrkorna S:t Clemens, S:t Petri och S:t Olai. På 1100-talet ersattes den enkla befästningen av ett större slott i sandsten. Detta dominerades av ett runt torn med drygt fyra meter tjocka väggar. I takt med att staden växte började folk bosätta sig på stranden nedanför landborgen. På 1300-talet var Helsingborg en av Danmarks mest betydelsefulla städer, mest på grund av att slottet, som detta århundrade byggts om till det försvarstorn i tegel som numera kallas Kärnan, var ett av Nordens starkaste fästen. Även den nybyggda Mariakyrkan nedanför landborgen berättar om stadens betydelse då den var en av Danmarks största stadskyrkor vid denna tidpunkt.
1332 köpte den svenske kungen Magnus Eriksson Helsingborg och hela Skåne samt Blekinge genom att överta en pant på 34 000 mark silver. Den danske kungen Valdemar Atterdag återerövrade de förlorade landskapen 1360 till stor del genom att komma över Helsingborgs slott. På 1400- och 1500-talen minskade Helsingborgs betydelse i och med att slottet Kronborg (då vid namn Krogen) i Helsingör byggdes, vilket var en betydligt modernare fästning.
Vid freden i Roskilde år 1658 blev Helsingborg svenskt och samma år inkvarteras en svensk garnison i Helsingborgs slott. De svensk-danska krigen under 1600- och 1700-talen härjade staden svårt och vid flera tillfällen fick befolkningen fly och bebyggelsen skövlades och brändes. Störst skada gjorde skånska kriget (1676-1679) under vilket nästan hela stadens bebyggelse ödelades och vid krigsslutet när danskarna intog staden vid två tillfällen. Detta fick Karl XI att vid krigsslutet riva stadens befästningar och det mesta av slottet. Det enda som lämnades kvar var Kärnan.
Stadens namn tros härledas från ordet helsing som är en avledning till hals och betecknar den smala passagen i Öresund mellan Helsingborg och Helsingör. På 1070-talet omnämns staden i ett brev av Adam av Bremen och den 21 maj 1085 omnämns Helsingborg (då skrivet Helsingaburgh) i ett gåvobrev från den danske kungen Knut den helige och detta datum ses som stadens officiella födelsedag.
Den tidigaste bebyggelsen uppe på landborgen var de tre kyrkorna S:t Clemens, S:t Petri och S:t Olai. På 1100-talet ersattes den enkla befästningen av ett större slott i sandsten. Detta dominerades av ett runt torn med drygt fyra meter tjocka väggar. I takt med att staden växte började folk bosätta sig på stranden nedanför landborgen. På 1300-talet var Helsingborg en av Danmarks mest betydelsefulla städer, mest på grund av att slottet, som detta århundrade byggts om till det försvarstorn i tegel som numera kallas Kärnan, var ett av Nordens starkaste fästen. Även den nybyggda Mariakyrkan nedanför landborgen berättar om stadens betydelse då den var en av Danmarks största stadskyrkor vid denna tidpunkt.
1332 köpte den svenske kungen Magnus Eriksson Helsingborg och hela Skåne samt Blekinge genom att överta en pant på 34 000 mark silver. Den danske kungen Valdemar Atterdag återerövrade de förlorade landskapen 1360 till stor del genom att komma över Helsingborgs slott. På 1400- och 1500-talen minskade Helsingborgs betydelse i och med att slottet Kronborg (då vid namn Krogen) i Helsingör byggdes, vilket var en betydligt modernare fästning.
Vid freden i Roskilde år 1658 blev Helsingborg svenskt och samma år inkvarteras en svensk garnison i Helsingborgs slott. De svensk-danska krigen under 1600- och 1700-talen härjade staden svårt och vid flera tillfällen fick befolkningen fly och bebyggelsen skövlades och brändes. Störst skada gjorde skånska kriget (1676-1679) under vilket nästan hela stadens bebyggelse ödelades och vid krigsslutet när danskarna intog staden vid två tillfällen. Detta fick Karl XI att vid krigsslutet riva stadens befästningar och det mesta av slottet. Det enda som lämnades kvar var Kärnan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar