Lidköping är en tätort (stad) och centralort i Lidköpings kommun. Lidköping ligger söder om den sydöstra del av Vänern som kallas Kinneviken. Övriga sidor om staden är jordbruksbygd. Staden delas i två delar av ån Lidan. Den östra sidan benämns gamla staden och den västra sidan nya staden. Tidigare var gamla och nya staden två oberoende städer med var sitt rådhus. På nya stadens torg står nya stadens grundare Magnus Gabriel De la Gardie staty samt hans jaktslott, vilket tidigare användes som rådhus.
Lidköping fick sina första kända stadsprivilegier år 1446 av Sveriges dåvarande kung, Kristofer av Bayern, och blev därmed den första staden vid Vänern. Privilegierna gjorde i sig själva ingen större skillnad för stadens utveckling, men vid ungefär samma tid hade ett nytt element i stadens ekonomiska liv börjat växa fram, nämligen sjöfarten på Vänern. Genom den begynnande träexporten från skogarna runt Vänern började Lidköping förvandlas från inlandsstad till sjöstad.
År 1533 drabbades staden av en omfattande brand som lade större delen av den i aska. Eftersom Gustav Vasa ville grunda en ny stad vid "Huffudnaes", den plats där senare Vänersborg skulle anläggas, påbjöd han 1560 att alla invånare flytta dit, och att ingen köpenskap skulle tillåtas i Lidköping. Flyttningen blev ej av utan staden återuppbyggdes och livet fortsatte på handelsplatsen vid Lidans utlopp.
År 1615 belönades Jacob De la Gardie efter sina stora framgångar i De la Gardieska fälttåget med ett grevskap med säte i Läckö. Han fick dessutom rätt att inom detta anlägga en stad, vilket han dock aldrig utnyttjade. Drottning Kristina tilldelade honom 1651 i stället staden Lidköping "till grevskapets förökande". År 1655 fick grevskapets dåvarande innehavare, Jakobs son Magnus Gabriel, se staden återgå till kronan som en del av fjärdepartsräfsten. Han fick dock samtidigt tillstånd att inom grevskapet anlägga en ny stad. Lidans västra strand, mitt för det gamla Lidköping, utsågs till denna nya stads läge. Månesköldarna på Ågården, som ägde marken, hindrade dock till en början hans planer, och först år 1670 genomfördes ett markbyte som gjorde att den eftertraktade marken kom i hans händer, och 1672 började staden byggas upp efter den geometriska stadsplan greven själv fastställt.
De la Gardie uppmuntrade alla som ville bygga i staden genom att ge pengar, trä och sten, upplåta platser till kålgårdar samt fördela andelar i skogen. Grevens jaktslott på Traneberg på Kållandsö fraktades på båtar till Lidans mynning, varefter det det uppställdes mitt på det stora torget för att tjäna som rådhus. Lidköping bestod alltså vid denna tid av två små städer på var sin strand av Lidan. På 1680-talet fanns i dessa städer flera hantverkare: skomakare, skräddare, snickare, kanngjutare, pistolsmeder, skinnberedare och karduansmakare.
Redan genom reduktionen lades år 1683 Lidköping åter som en enhet under kronan, men de bägge städerna hade ända fram till 1705 var sin borgmästare. Under sin livstid höll greve Magnus sin hand över både det gamla Lidköping och sin egen stad. Han inrättade skola och barnhus, restaurerade kyrkan och stödde på många sätt handel, hantverk och andra näringar.
1849 förstördes i stort sett hela den gamla staden igen av en förödande brand. Branden startade vid Lidans omedelbara närhet på östra sidan, där ett minnesmärke efter branden restes 1949. Det enda som blev kvar av dåtidens gamla stad var ett kvarter som i dag går under namnet Limtorget.
Under 1980-talet och 1990-talet var man i Lidköping trött på att staden förväxlades med Linköping, och man försökte då byta namn till Lidköping-Vänern, och senare Lidköping vid Vänern, ungefär som Stratford-upon-Avon och Frankfurt am Main. Man fick avslag av flera olika skäl, främst då sådana namn ansågs sakna tradition i Sverige.
År 1533 drabbades staden av en omfattande brand som lade större delen av den i aska. Eftersom Gustav Vasa ville grunda en ny stad vid "Huffudnaes", den plats där senare Vänersborg skulle anläggas, påbjöd han 1560 att alla invånare flytta dit, och att ingen köpenskap skulle tillåtas i Lidköping. Flyttningen blev ej av utan staden återuppbyggdes och livet fortsatte på handelsplatsen vid Lidans utlopp.
År 1615 belönades Jacob De la Gardie efter sina stora framgångar i De la Gardieska fälttåget med ett grevskap med säte i Läckö. Han fick dessutom rätt att inom detta anlägga en stad, vilket han dock aldrig utnyttjade. Drottning Kristina tilldelade honom 1651 i stället staden Lidköping "till grevskapets förökande". År 1655 fick grevskapets dåvarande innehavare, Jakobs son Magnus Gabriel, se staden återgå till kronan som en del av fjärdepartsräfsten. Han fick dock samtidigt tillstånd att inom grevskapet anlägga en ny stad. Lidans västra strand, mitt för det gamla Lidköping, utsågs till denna nya stads läge. Månesköldarna på Ågården, som ägde marken, hindrade dock till en början hans planer, och först år 1670 genomfördes ett markbyte som gjorde att den eftertraktade marken kom i hans händer, och 1672 började staden byggas upp efter den geometriska stadsplan greven själv fastställt.
De la Gardie uppmuntrade alla som ville bygga i staden genom att ge pengar, trä och sten, upplåta platser till kålgårdar samt fördela andelar i skogen. Grevens jaktslott på Traneberg på Kållandsö fraktades på båtar till Lidans mynning, varefter det det uppställdes mitt på det stora torget för att tjäna som rådhus. Lidköping bestod alltså vid denna tid av två små städer på var sin strand av Lidan. På 1680-talet fanns i dessa städer flera hantverkare: skomakare, skräddare, snickare, kanngjutare, pistolsmeder, skinnberedare och karduansmakare.
Redan genom reduktionen lades år 1683 Lidköping åter som en enhet under kronan, men de bägge städerna hade ända fram till 1705 var sin borgmästare. Under sin livstid höll greve Magnus sin hand över både det gamla Lidköping och sin egen stad. Han inrättade skola och barnhus, restaurerade kyrkan och stödde på många sätt handel, hantverk och andra näringar.
1849 förstördes i stort sett hela den gamla staden igen av en förödande brand. Branden startade vid Lidans omedelbara närhet på östra sidan, där ett minnesmärke efter branden restes 1949. Det enda som blev kvar av dåtidens gamla stad var ett kvarter som i dag går under namnet Limtorget.
Under 1980-talet och 1990-talet var man i Lidköping trött på att staden förväxlades med Linköping, och man försökte då byta namn till Lidköping-Vänern, och senare Lidköping vid Vänern, ungefär som Stratford-upon-Avon och Frankfurt am Main. Man fick avslag av flera olika skäl, främst då sådana namn ansågs sakna tradition i Sverige.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar