Avslappningsmusik...

Varg

Varg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över en stor del av världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. En fullvuxen varg väger 30 till 50 kg.[3] På grund av vargens stora utbredningsområde finns stora skillnader i djurets storlek. De största vargar som förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa är ungefär 160 centimeter långa och vid skuldran 80 centimeter höga. En ca 50 centimeter lång svans tillkommer. Deras vikt kan gå upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt. Pälsens färg är mycket variabel. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos. Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10-12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är faktiskt inte större än en grå- eller jämthunds. Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna. Rimligen torde förvildade hundar med tiden bli mer "lugna" (mindre lekfulla) i beteendet och därmed svårare att skilja från varg på spår. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar. Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit. Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens. Men det finns en stor skillnad i alla fall. Hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme (hundtikar urinerar hukande). roza_hrefReplace("48052134d6e8f96f8771707b4e245f37"); // -->

måndag 22 februari 2010

Hur byggdes hans slott?

Det mystiska slottet Coral Castle i södra Florida är ett av solskensstatens ovanligare utflyktsmål. På ett förhållandevis litet område, som totalt täcker några tusen kvad­ratmeter, kan man vandra runt mellan tjocka murar, flera ton tunga portar och torn bestående av gigantiska stenblock.
Anläggningen är byggd av en enda man, den lettiske immigranten Edward Leedskalnin, som 1920 började på projektet för att komma över förlusten av ungdomskärleken − hans livs stora kärlek − som hade övergivit honom vid altaret. De följande 31 åren av hans liv, till hans död, lade han på slottet.
Exakt vilken teknik han använde är ett mysterium. Även om Leedskalnin gärna visade runt besökare, ansträngde han sig för att hindra människor från att se vad som egentligen hände, när han arbetade.
Dramatiska myter om svävande stenar
Några pojkar, som en gång smög in på byggplatsen, påstod senare att Leedskalnin hade fått de stora stenarna att sväva som helium­ballonger. Inför allmänheten nöjde han sig med att konstatera att han hade en bra förståelse för hur hävstänger fungerar. Mot denna bakgrund växte den ena mer dramatiska myten efter den andra fram: han hade återupptäckt de gamla egyptiernas byggmetoder, han hade fått hjälp av rymdvarelser, om det inte rent av var så att han hade hittat vishetens källa.
Än i dag är slottsbygget en olöst gåta. Stenarna har inte murats med murbruk eller liknande utan hålls samman enbart av sin egen vikt. De är extremt exakt tillhuggna, och i många fall passar de så bra i fogarna att man inte ens kan pressa in ett knivblad mellan dem. Med moderna maskiner, lastbilar och kranar skulle det kanske vara möjligt att upprepa Leedskalnins bedrift, men faktumär att han, en liten och ganska klent byggd man på 50–60 kilo, arbetade ensam och utan några som helst maskiner. Nio ton tung port i perfekt balans
År 1986 fick omvärlden en inblick i Leedskalnins metoder. En av huvudattraktionerna hade varit en stor port, vars stendörr, som väger omkring nio ton, var så fint balanserad att ett litet barn kunde öppna den med en hand. Av en eller annan anledning satt porten fast, och den skulle repareras.
Det visade sig att Leedskalnin hade borrat ett hål lodrätt ned genom stendörren. I hålet hade han satt en metallstång, som nederst vilade på ett lager från en lastbil. Lagret var trasigt, och därför kunde porten inte öppnas. Porten ställdes upp igen, men den har aldrig återfått sin silkesmjuka balans. I dag krävs det mer än en knuff för att öppna den.

Inga kommentarer: