Avslappningsmusik...

Varg

Varg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över en stor del av världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. En fullvuxen varg väger 30 till 50 kg.[3] På grund av vargens stora utbredningsområde finns stora skillnader i djurets storlek. De största vargar som förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa är ungefär 160 centimeter långa och vid skuldran 80 centimeter höga. En ca 50 centimeter lång svans tillkommer. Deras vikt kan gå upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt. Pälsens färg är mycket variabel. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos. Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10-12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är faktiskt inte större än en grå- eller jämthunds. Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna. Rimligen torde förvildade hundar med tiden bli mer "lugna" (mindre lekfulla) i beteendet och därmed svårare att skilja från varg på spår. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar. Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit. Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens. Men det finns en stor skillnad i alla fall. Hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme (hundtikar urinerar hukande). roza_hrefReplace("48052134d6e8f96f8771707b4e245f37"); // -->

fredag 19 februari 2010

Mård.

Mård, skogsmård eller trädmård (Martes martes) är ett skogslevande mellanstort rovdjur i familjen Mustelidae (mårddjur) som förekommer i större delen av Europa och Asien.
Mården är inte detsamma som mårdhunden. Den senare räknas inte ens till familjen mårddjur, utan till hunddjuren. Pälsen är mörk, brun eller brungrå med en ljust gulvit hakklapp. En fullvuxen mård mäter 35-55 cm, därtill svanslängden om 20-25 cm. Vikten ligger på 1,3 - 1,9 (2,2) kg för hanen, 0,7 - 1,2 kg för honan. I Sverige finns den i skogar i hela landet utom på Gotland. I övrigt finns den i större delen av Europa utom Island, Spanien söder om Pyrenéerna, Portugal och Grekland. I Storbritannien finns den endast fläckvis. Mård tar gnagare inklusive ekorre och hare, fågelägg, insekter och bär. Den hamstrar också fågelägg under sommaren för att äta senare och när det är ont om föda äter den även as. Mården undviker öppna ytor och jagar inte på öppna fältet eftersom risken för predation är större där. Mården är skicklig klättrare, men föredrar trots det att vistas på marknivå. Mården trivs bäst i varierad, gammal skog där tillgången på föda är stor.
Det är känt att mård inte trivs tillsammans med räv. Många forskare menar att detta beror på att räven är en direkt predator på mård, andra på att de är födokonkurrenter. Mårdstammen gick upp under 80-talet när rävstammen drabbades hårt av rävskabb, men har nu gått tillbaka i och med att räven återhämtat sig. Förökningstakten för mård är förhållandevis låg.
Mården har jagats sedan urgammal tid för sitt fina skinn, och av håren görs penselborst.
Mård i Sverige anses inte hotad och jakt är tillåten säsongsvis. Jakt sker via fällor och vid snö kan den även spåras upp till sin daglega. Parningssäsongen äger rum i juni till augusti. Likt de flesta mårddjur har den fördröjd fosterutveckling, och de 2-6 (vanligen omkring 3) ungarna föds i mars till maj. De blir könsmogna vid ungefär 1 års ålder. Många honor får dock inte ungar förrän omkring 3 års ålder. I sverige finns uppskattningsvis knappt 100 000 mårdar.

Upplagd av Bengt kl. fredag, februari 19, 2010

Etiketter:

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)