Avslappningsmusik...

Varg

Varg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över en stor del av världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. En fullvuxen varg väger 30 till 50 kg.[3] På grund av vargens stora utbredningsområde finns stora skillnader i djurets storlek. De största vargar som förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa är ungefär 160 centimeter långa och vid skuldran 80 centimeter höga. En ca 50 centimeter lång svans tillkommer. Deras vikt kan gå upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt. Pälsens färg är mycket variabel. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos. Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10-12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är faktiskt inte större än en grå- eller jämthunds. Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna. Rimligen torde förvildade hundar med tiden bli mer "lugna" (mindre lekfulla) i beteendet och därmed svårare att skilja från varg på spår. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar. Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit. Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens. Men det finns en stor skillnad i alla fall. Hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme (hundtikar urinerar hukande). roza_hrefReplace("48052134d6e8f96f8771707b4e245f37"); // -->

tisdag 23 februari 2010

Magnettågets idé.

Tänk dig ett flera hundra tons tåg framrusande på en vanlig järnvägsräls i 350 km/tim. Det har ett enormt starkt lok med en massa passiva vagnar efter sig. Då inser du problemet. Det går bra om spåren är extremt raka. Om något går på tok kan varje vagn med sin levande kraft skapa lika mycket förödelse som ett störtande flygplan.
I höga farter handlar det om spårets förmåga att hålla kontroll på varje vagn mer än om att ha ett starkt lok och en räls med låg friktion. Det är här den stora nyheten med magnetsvävartågen ligger. Spårets magneter håller tag i varje vagn.
Med spåret som det primära blir också godsvagnarna mer lika lastbilar, som kan styras dit man vill individuellt. Med precision kan vagnarna styras till fasta lastplatser, som kan utrustas för helautomatisk lossning och lastning. Kopplat med helautomatiska lagersystem och helst även helautomatiska lokaltrafiksystem (som nu testas på en provbana i Uppsala) kan mindre containrar och lastpallar föras från dörr till dörr på räls. Med magnettåget finns därför möjligheten att få tillbaka mycket av godset på spåren igen.
Anledningen till att magnetsvävartågen över huvud taget utvecklades var transportutredningar i Tyskland på 1960-talet, som visade att man behövde komma upp i hastigheter på minst 400 km/t för att på allvar få bukt med framtida trafikinfarkter av godstrafik på vägarna. Eftersom detta är omöjligt med hjuldrivna tåg, startade tyskarna då en bred forskningssatsning på magnetsvävarteknik, som det tyska Transrapidsystemet i dag bygger på. Japanerna arbetar med två system, ett liknande det tyska och ett som har motorn i vagnen.
I Transrapid sitter drivmotorn i rälsen i form av en linjär elmotor. En sådan brukar beskrivas som en vanlig roterande elmotor, vilken har fläkts upp så att ellindningarna ligger på linje efter varandra i spåret, medan elmotorns passiva roterande järnkärna motsvaras av järn på den passiva vagnen. Precis som strömmen i lindningarna i en elmotor kan öka och minska rotationen på järnkärnan, kan spåret verka mot vagnen med total kontroll.
Eftersom elmotorn bara kan gå åt ett håll i taget kan vagnarna inte köras mot varandra. Kollisionsrisk mellan tåg som drivs fram på samma spår är därför tekniskt utesluten. Genom att motorn sitter i rälsen kan vagnarna göras lättare och spåret hållas upp av stolpar. Därmed undviks dessutom den mesta risken för att kollidera med hinder på spåret.
Med spåret huvudsakligen upphöjt på stolpar klyver det inte landskapet i två delar. Trafik, människor och djur kan röra sig fritt under spåret. Per meter dubbelspår behövs endast två kvadratmeter mark jämfört med 14 för ett höghastighetståg med banvall.
Magnetsvävartåg på stolpar har lättare att få plats när nya höghastighetsbanor skall byggas ända in i städerna. Sveriges trängsta passage, Stockholms s.k. getingmidja, har definitivt ingen plats och därför har man redan bestämt att bygga den s.k. Citytunneln med nya spår, som definitivt borde byggas för magnettågen.
Bullret från rälsen försvinner också helt, eftersom tåget svävar ovanför spåret utan direkt kontakt med detta. Endast ljudet från fartvinden återstår, men det kan undvikas i tätbebyggda områden genom att hastigheten sänks till 200 km/t.
Elförbrukningen mätt i Wh per säte och km är en tredjedel lägre än med höghastighetståg på hjul. Den mesta kraften går åt till att hålla farten, inte att lyfta tåget över banan. Detta tillsammans med det faktum att vagnarna inte kan slita på ett spår som de inte har någon kontakt med, gör att de totala drift- och underhållskostnaderna för ett magnetsvävarsystem bara blir en tredjedel. Även driftsäkerheten är väsentligt bättre, speciellt vintertid och vid dåligt väder.
Den stora kostnaden ligger i att bygga spåret, men är ändå ungefär densamma som för ett höghastighetståg på hjul. Det gäller på relativt platt mark. Magnetsvävartågets kontroll över vagnarna gör att spåret kan byggas mycket brantare (10 procents stigning jämfört med de hjuldrivna tågens 4 procent) och kurvorna mycket snävare. I kuperad terräng blir magnetsvävartåget väsentligt billigare, eftersom det mycket lättare kan ta sig över och runt berg och dalar, jämfört med de ständiga tunnlar och högbroar som hjulbundna höghastighetståg kräver. I Alperna eller Norges fjordlandskap är magnettågen oslagbara.
Just spårets suveräna kontroll på vagnarna gör att magnetsvävartåg kan starta och stanna mycket snabbare och oftare, vilket gör att många fler städer kan betjänas än med höghastighetstågen på hjul. I Shanghai är sträckan bara 30 km, men ändå kommer tåget upp i 431 km/t i hastighet!

Inga kommentarer: