Avslappningsmusik...

Varg

Varg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över en stor del av världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. En fullvuxen varg väger 30 till 50 kg.[3] På grund av vargens stora utbredningsområde finns stora skillnader i djurets storlek. De största vargar som förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa är ungefär 160 centimeter långa och vid skuldran 80 centimeter höga. En ca 50 centimeter lång svans tillkommer. Deras vikt kan gå upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt. Pälsens färg är mycket variabel. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos. Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10-12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är faktiskt inte större än en grå- eller jämthunds. Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna. Rimligen torde förvildade hundar med tiden bli mer "lugna" (mindre lekfulla) i beteendet och därmed svårare att skilja från varg på spår. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar. Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit. Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens. Men det finns en stor skillnad i alla fall. Hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme (hundtikar urinerar hukande). roza_hrefReplace("48052134d6e8f96f8771707b4e245f37"); // -->

onsdag 17 februari 2010

Mårdhund.

Mårdhunden (Nyctereutes procyonoides) är en art i familjen hunddjur. Det är den enda arten i släktet Nyctereutes.
Trots namnlikheten är mårdhunden inte nära släkt med mården (skogsmård). Båda räknas till ordningen rovdjur (carnivora), men de tillhör olika familjer. Djuret ser ut som en blandning mellan hund och tvättbjörn. Det har också beskrivits som en tjock räv med korta ben. Kroppen är 55 till 80 centimeter lång och skulderhöjden ligger runt 20 centimeter. Till detta tillkommer en 15 till 25 centimeter lång svans. Pälsen är gulbrun vid buken och sidorna och svartbrun på ryggen. Pälsen är under vintern tätare och tjockare men har samma färg. Vikten är mellan 5 till 12 kilogram, den högre vikten framför allt på hösten inför vintervilan. Mårdhundens ursprungliga levnadsområde ligger i östra Sibirien, i norra Kina och i Japan. Under 1800-talet fördes några individer till västra Ryssland för att uppfödas i pälsfarmer. Snart upptäckte man att djuret utvecklar den efterlängtade vinterpälsen bara i naturen. Därför sattes i Ukraina mellan 1928 och 1950 omkring 10 000 individer ut i naturen. Därifrån vandrade arten åt väst. I Finland hittade man de första mårdhundarna 1931, i Sverige 1945, i Rumänien 1951, i Polen 1955 och i Tyskland 1960.
Mårdhunden har ingen livkraftig population i Sverige men det finns ett fåtal i Norrbotten. Arten föredrar skogar med tät undervegetation och områden med snårigt buskage.
Som enda medlem i familjen hunddjur går mårdhunden i ide. Den sover inte någon egentlig vintersömn, men har en kraftigt nedsatt aktivitet. Fettlagret som den har skaffat sig under hösten räcker länge så att den lämnar boet bara tillfälligt under vintern. Vid andra årstider är mårdhunden aktiv på natten och mycket skygg.
Föda:
Mårdhundar är allätare, vilket inte minst deras för hunddjur ovanligt långa tarm vittnar om. Till deras föda räknas smågnagare, fåglar, fiskar, groddjur, snäckor och insekter samt nötter, bär och frukter. Ofta äter djuret ägg från fåglar som häckar på marken och den tar även as.
Fortplantning.

Arten lever monogamt och har samma partner hela livet. Parningstiden sträcker sig mellan februari till april - ännu senare kalla vårar. Efter en dräktighetstid på omkring 60 dagar föds sex till tio nakna ungar. De blir seende efter knappt två veckor. Ungarna diar upp till två månader. Bägge föräldrarna tar tillsammans hand om ungarna.
Landets sydligaste mårdhund fångades och avlivades i veckan i Mjällom, Ångermanland.
Det var i måndags som mårdhunden fångades och avlivades. Djuret var en hane på 3,7 kilo som var kraftigt avmagrad, saknade en stor del av svansen och var i allmänt dålig kondition.
Den avlivade mårdhunden är den sydligaste bekräftade observationen av mårdhund i Sverige, skriver Jägareförbundet i ett pressmeddelande.
Enligt förbundet ställer mårdhunden till med stor skada på den inhemska faunan och kan sprida allvarliga sjukdomar. I Sverige pågår ett projekt mellan Jägareförbundet, Sveriges lantbruksuniversitet, Naturvårdsverket och ett flertal länsstyrelser med syfte att förhindra att mårdhunden sprider sig i landet.

Upplagd av Bengt kl. onsdag, februari 17, 2010

Etiketter:

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)