Avslappningsmusik...

Varg

Varg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över en stor del av världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. En fullvuxen varg väger 30 till 50 kg.[3] På grund av vargens stora utbredningsområde finns stora skillnader i djurets storlek. De största vargar som förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa är ungefär 160 centimeter långa och vid skuldran 80 centimeter höga. En ca 50 centimeter lång svans tillkommer. Deras vikt kan gå upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt. Pälsens färg är mycket variabel. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos. Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10-12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är faktiskt inte större än en grå- eller jämthunds. Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna. Rimligen torde förvildade hundar med tiden bli mer "lugna" (mindre lekfulla) i beteendet och därmed svårare att skilja från varg på spår. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar. Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit. Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens. Men det finns en stor skillnad i alla fall. Hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme (hundtikar urinerar hukande). roza_hrefReplace("48052134d6e8f96f8771707b4e245f37"); // -->

söndag 3 oktober 2010

Dubrovnik. (Kroatien)

Dubrovnik (latin: Rausium, senare Ragusium, italienska: Ragusa, tyska: Ragus), stad i Dalmatien i den sydligaste delen av Kroatien. Den är belägen vid Adriatiska havet och är framför allt ett turistiskt och kulturellt centrum. Staden har ca 50 000 invånare, men antalet besökare räknas i miljoner, främst från Tyskland och andra länder på kontinenten.

Dubrovnik är mest berömt för sin arkitektoniska skönhet, byggnader och parker i allmänhet, och de bastanta, upp till sex meter tjocka murarna från 1400-talet, som omger staden. I kombination av det behagliga klimatet med många soltimmar och blommande persikoträd och havets närhet kan den upplevas som paradisisk.

1979 sattes Dubrovniks historiska delar upp på UNESCO:s världsarvslista.

Staden grundades på 300-talet f.Kr av romerska flyktingar från en närliggande besittning. Dessa i sin tur var avskilda från varandra genom en smal bäckfåra som ledde ut till en halvö på det Adriatiska havet. Redan på Jesu tid fylldes fåran igen, och är idag huvudgatan i Dubrovnik, Stradun.

I mitten av 600-talet slog sig flyktingar från de av avarerna förstörda Epidaurum och Salona ner i staden. Under följande tiden införlivades även ett slaviskt element med befolkningen, och sålunda blev staden en länk mellan två civilisationer. Staden gav skydd åt flyktingar av alla nationer, förde i allmänhet en fredlig politik samt ingick fördrag med och erlade tribut åt flera främmande makter. Mellan 1205 och 1358 erkände den Republiken Venedigs överhöghet, och mellan 1358 och 1526 var den vasall åt Ungern.

Efter Venedigs föredöme utbildade den sig till en aristokratisk republik och blev mäktig genom sin handelsflotta, som var en av de största på Medelhavet; på 1500-talet färdades stadens köpmän både till Indien och till Amerika. Republikens område utgjorde dock aldrig mer än 1 375 m2. Pest och upprepade jordskalv (1520, 1521, 1536, 1639 och 1667) hemsökte staden, och efter jordskalvet 1667, som lade en stor del av staden i grus, återvann den aldrig sitt forna välstånd.

1806 besattes den av fransmännen, som 1808 berövade den dess självständighet och 1809 förenade den med Illyriska provinserna. 1814 intogs staden av österrikarna, som genom Wienkongressens beslut 1815 kom i besittning av såväl Dubrovnik som de Illyriska provinserna.

Dubrovnik skadades svårt under Serbiens försök under början av 1990-talet att separera den sydligaste delen av Dalmatien från Kroatien. Huvuddelen av skadorna är i dag reparerade vilket också har inverkat positivt på turismen.

Upplagd av Bengt kl. söndag, oktober 03, 2010

Etiketter:

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)