Avslappningsmusik...

Varg

Varg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över en stor del av världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. En fullvuxen varg väger 30 till 50 kg.[3] På grund av vargens stora utbredningsområde finns stora skillnader i djurets storlek. De största vargar som förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa är ungefär 160 centimeter långa och vid skuldran 80 centimeter höga. En ca 50 centimeter lång svans tillkommer. Deras vikt kan gå upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt. Pälsens färg är mycket variabel. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos. Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10-12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är faktiskt inte större än en grå- eller jämthunds. Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna. Rimligen torde förvildade hundar med tiden bli mer "lugna" (mindre lekfulla) i beteendet och därmed svårare att skilja från varg på spår. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar. Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit. Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens. Men det finns en stor skillnad i alla fall. Hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme (hundtikar urinerar hukande). roza_hrefReplace("48052134d6e8f96f8771707b4e245f37"); // -->

tisdag 26 oktober 2010

Montenegro. (Balkan)

Montenegro är en republik belägen vid Adriatiska havet på Balkan. Montenegro gränsar till Kroatien, Bosnien–Hercegovina, Serbien, Kosovo, samt Albanien. Huvudstad är Podgorica (tidigare kallad Titograd).


Landets invånare benämns montenegriner. Namnet Montenegro kommer från den venetiansk italienska översättning av det montenegrinska namnet Crna Gora som betyder "Svarta berget".

I mitten av 1000-talet fick flera serbiska riken självständighet från Bysans; området som skulle bli Montenegro blev då en del av serbiska furstendömet Duklja. År 1186 införlivades Duklja som en provins i det serbiska kungadömet av storfursten Stefan Nemanja. En senmedeltida föregångare till dagens Montenegro var det serbiska furstendömet Zeta, som blev självständigt från Serbien 1371, även om det redan sedan 1356 hade haft visst självstyre under furst Balša I. Området erövrades av Osmanska riket år 1496. Den serbiska befolkningen i området Zeta fortsatte dock att strida mot de osmanska ockupanterna, och lyckades under flera perioder hålla området självständigt, mycket tack den svårtillgängliga terrängen.

En av de egentliga grundläggarna av Montenegro var den serbiska biskopen Danilo Petrović-Njegoš (1697-1735), som avskaffade den folkliga valrätten, så att varje vladika (prins-biskop) själv fick utse sin efterträdare. Därefter kom huset Petrović-Njegoš regera i Montenegro fram till 1918 då landet anslöt sig till Serbien. Danilo hade nära förbindelser med Ryssland och på så sätt fick landet sin framtida inriktning. Hans dynasti härskade sedan i Montenegro fram till landets utplånande som självständig stat 1918 efter första världskriget.

Bland härskarna märks Peter I, som var regerande biskop 1781-1830 samt dennes brorson Peter II (1813-1851; regerande biskop 1830-1851). Peter II efterträddes av sin brorson Danilo I (född 1826, furste från 1851). Under hans regeringstid genomfördes såväl administrativa som militära reformer. Han avskaffade vladyka-ämbetets andliga karaktär och 1852 antog han titeln knjaz (furste). Danilo blev dödligt sårad den 12 augusti 1860 av den landsförvisade montenegrinen Todor Kadić och avled påföljande dag. Danilo var sedan 1855 var gift med Darinka Kvekić (död 1892) men hade ingen son. Han efterträddes av sin brorson, Nikola I.

Montenegro förklarades självständigt från Osmanska riket vid Berlinkongressen 1878.

Den första konstitutionen skrevs 1905 och den 28 augusti 1910 utropades Europas yngsta monarki och Nikola I kröntes kung. Landet utvidgades med framgång i Balkankrigen 1912 och 1913, då man stred tillsammans med Serbien mot det Osmanska riket. Under första världskriget led man svåra förluster mot den österrikiska armén då man ställt upp på de allierades sida. Den serbiska armén tillsammans med montenegriska enheter drev dock ut österrikarna i slutet av kriget och befriade Montenegro. 1918 anslöt sig Montenegro till den nybildade serbers, kroaters och sloveners kungarike, från 1929 kallat Jugoslavien.

I samband med Jugoslaviens upplösning i början av 1990-talet valde Montenegro (efter en folkomröstning) att stanna kvar i Jugoslavien tillsammans med Serbien. Dessa två republiker bildade det nya landet som hette förbundsrepubliken Jugoslavien. Slovenien, Kroatien, Bosnien-Hercegovina och Makedonien valde att lämna federationen, vilket ledde till flera krig, främst i Kroatien och Bosnien. Dessa krig brukar i folkmun kallas för de jugoslaviska krigen. Montenegro var tillsammans med Serbien en stridade part. Montenegrinska enheter stred främst i södra Kroatien och Bosnien mot kroatiska förband.

I början av 2000-talet frigjorde sig Montenegro emellertid alltmer från Serbien, och i februari 2003 ersattes federationen Jugoslavien med den lösa statsunionen Serbien och Montenegro. Montenegro tog därefter ytterligare symboliska steg mot ökad självständighet genom införandet av ny flagga och nationaldag 2004. I maj 2006 genomförde Montenegro en folkomröstning för att bryta unionen med Serbien. Självständighetsförespråkarna vann omröstningen med endast några få tusen rösters övervikt. Den 3 juni förklarade sig Montenegro självständigt; den 5 juni förklarade sig Serbien i sin tur självständigt från unionen, som därmed upplöstes, och den 15 juni erkändes Montengros självständighet av Serbien. Den 28 juni blev Montenegro upptagen som medlem av FN.

Montenegro skrev under EU:s stabiliserings- och associationsavtal den 15 mars 2007 och den 15 december 2008 lämnade landet in en ansökan om medlemskap i EU. Eventuell kandidatsstatus som framtida medlem av unionen, ett steg innan regelrätta medlemsförhandlingar kan påbörjas, beräknas tidigast under 2009.

Inga kommentarer: