Avslappningsmusik...

Varg

Varg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över en stor del av världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. En fullvuxen varg väger 30 till 50 kg.[3] På grund av vargens stora utbredningsområde finns stora skillnader i djurets storlek. De största vargar som förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa är ungefär 160 centimeter långa och vid skuldran 80 centimeter höga. En ca 50 centimeter lång svans tillkommer. Deras vikt kan gå upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt. Pälsens färg är mycket variabel. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos. Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10-12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är faktiskt inte större än en grå- eller jämthunds. Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna. Rimligen torde förvildade hundar med tiden bli mer "lugna" (mindre lekfulla) i beteendet och därmed svårare att skilja från varg på spår. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar. Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit. Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens. Men det finns en stor skillnad i alla fall. Hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme (hundtikar urinerar hukande). roza_hrefReplace("48052134d6e8f96f8771707b4e245f37"); // -->

lördag 23 oktober 2010

Österhaninge kyrka.

Österhaninge kyrka eller Sankta Gertruds kyrka är en kyrka i Österhaninge församling i Södertörns kontrakt i Stockholms stift. Kyrkan är belägen i Haninge kommun i Stockholms län i Södermanland.

Österhaninge kyrka är huvudsakligen uppförd under medeltiden, med smärre tillägg under senare tid. Planen består av ett rektangulärt långhus med fullbrett, rakslutet korparti, västtorn, sakristia i norr, vapenhus i söder samt ett polygonalt gravkor i öster. Ingång i väster och i söder genom vapenhuset. Långhusets murar härstammar från 1200-talet, liksom vissa partier av korets och sakristians östmur som återstår av det ursprungliga smalare koret och sakristian (grävningsundersökning gjordes vid restaureringen 1972).

Under 1400-talets andra hälft vidgades koret till långhusets bredd, nuvarande sakristia samt vapenhuset tillkom och långhuset fick sina tre stjärnvalv. Vid samma tid revs också den mur som avdelat kyrkans västparti; ett utrymme som sannolikt använts för Tyska Ordens behov. Tornet, vars murar står innanför långhusmurarna, byggdes på 1500-talet. 1663 uppfördes gravkoret för amiralen Klas Bielkenstierna på Årsta; det kan sägas vara en kopia av det Wrangelska gravkoret i Skoklosters kyrka.

Slutligen 1880 tillfogades ett bårhus på sakristians nordsida, nu inrett som småkyrka. De olika byggnadskropparna skiljer sig distinkt från varandra i exteriören. Långhuset och tornet har oputsade gråstensfasader; långhuset fick sina stora rundbågiga fönsteröppningar under 1800-talet. Tornets smala spira från 1587 är klädd med träspån, liksom långhusets sadeltak som är valmat i öster. Sakristian, med tillbyggnad, och vapenhuset har vitputsade fasader och sadeltak; intressant är vapenhusets gavelröste med öppning för talarstol samt del av ett gotiskt fönster. Det Bielkenstiernska gravkoret, i renässansstil, bryter av med sina röda tegelfasader, hörnkedjor och karnissvängda huv med lanternin.

Till formen är kyrkan en enskeppig salkyrka, med fullbrett korparti, rak altarvägg. Altare och gravkor i öster, sakristia i norr och torn i väster.

Varje byggnadsperiod har lämnat sitt bidrag till kyrkorummets utformning. De medeltida valven dekormålades vid en restaurering 1889, och målningen förnyades, enligt samma mönster, vid arkitekten Jörgen Fåks restaurering 1972–1973. Bänkinredning, altaranordning samt västpartiets inredning härrör också från 1972–1973, då även sakristian återfick sina medeltida fönsteröppningar. En dubbeltrappa leder upp till det Bielkenstiernska gravkoret som avskiljs genom ett smäckert, geometriskt utformat järngaller. I fonden utgör det Bielkenstiernska gravmonumentet ett dominerande inslag; den pampiga skulpturgruppen, utförd av den holländske mästaren Nicolaes Millich och insatt 1683, är ett högklassigt barockarbete. Predikstolen, dekorerad med kolonnetter, är från 1623. Dopfunten av gotländsk kalksten är från 1200-talet.

Inga kommentarer: