Avslappningsmusik...

Varg

Varg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över en stor del av världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. En fullvuxen varg väger 30 till 50 kg.[3] På grund av vargens stora utbredningsområde finns stora skillnader i djurets storlek. De största vargar som förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa är ungefär 160 centimeter långa och vid skuldran 80 centimeter höga. En ca 50 centimeter lång svans tillkommer. Deras vikt kan gå upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt. Pälsens färg är mycket variabel. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos. Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10-12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är faktiskt inte större än en grå- eller jämthunds. Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna. Rimligen torde förvildade hundar med tiden bli mer "lugna" (mindre lekfulla) i beteendet och därmed svårare att skilja från varg på spår. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar. Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit. Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens. Men det finns en stor skillnad i alla fall. Hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme (hundtikar urinerar hukande). roza_hrefReplace("48052134d6e8f96f8771707b4e245f37"); // -->

söndag 24 juli 2011

Kåge.

Kåge är en tätort i Skellefteå kommun i norra Västerbotten. Den ligger 14 kilometer norr om Skellefteå tätort, vid Bottenvikskusten och Europaväg 4.

Kåge, eller Storkåge, är uppkallat efter en man vid namn Kåge. Kåge är känt sedan 1505, då änkan Gunborg från Stockholm sålde det till prosten herr Andreas i Skellefteå.


Herr Andreas hade ett frillobarn, Malin, som ärkebiskop Jacob Ulfsson 1507 lät förklara äkta, varigenom hon fick arvsrätten till Kåge. Hon var gift med Anders Jacobsson från Bureätten, och Kåge blev sålunda deras arvejord. En av deras döttrar Anna Bure gifte sig med kyrkoherden Andreas Olai i Skellefteå, och blev mormor till Johannes Bureus.

1543 fanns elva hemman i Kåge. Byamännen hade dels gemensamt fiskerätt, dels hade Herr Andreas barnbarn eget fiskevatten.

I mitten av 1600-talet fanns planer på att anlägga en stad där Kåge ligger idag. Karl XI, utfärdade också privilegier till den nya staden, som skulle heta Hedvigstad. Planerna ändrades, och istället återuppbyggdes Piteå, ca sju mil längre norrut, som nästan helt brunnit ner något år tidigare. På 1830-talet kom frågan upp på nytt. Lantmätaren Johan Håkansson förordnades att verkställa syn och att rita en karta över området Öhn i Kåge, daterad juli 1841. Kåge ansågs ha en bra hamn, men prosten Nils Nordlander i Skellefteå argumenterade istället att medelpunkten skulle ligga vid kyrkan, och föreslog istället Norrböle by som plats för den nya staden. Länsstyrelsen instämde och Skellefteå blev istället ny stad 1845.

1937 inrättades Kåge som municipalsamhälle i Skellefteå landskommun. Municipalsamhället upplöstes 1964 och landskommunen tog åter hand om de ärenden som municipalsamhället hade rätt att besluta om. Sedan 1967, då Skellefteå landskommun tillsammans med Byske kommun, Jörns kommun och Bureå kommun uppgick i Skellefteå stad (sedermera Skellefteå kommun), har Kåge legat i Skellefteå kommun.

Invid E4:n ligger Kåge småbåtshamn där Kåge båtklubb har sin anläggning. Klubbstugan har tidigare varit färjeterminal för färjor till Finland. På området ligger även det nedlagda surströmmingssalteriet för Prima Kåge-Surströmming som var i gång fram till 1960-talet. På somrarna bedrivs också kaféverksamhet. Sommaren 2010 var det Hans Brettschneider, vinnare av Robinson 2009, som drev kaféet. Han hade också uthyrning av kanoter i Kåge hamn och flyttade även ut delar av sin legobutik dit. Brettschneider kommer att upprepa detta under sommaren 2011.

Det finns vissa planer på att flytta Skellefteå museums båtmuseum från Stackgrönnan till småbåtshamnen i Kåge, främst på grund av läget vid E4:n.

Upplagd av Bengt kl. söndag, juli 24, 2011

Etiketter:

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)