Avslappningsmusik...

Varg

Varg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över en stor del av världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. En fullvuxen varg väger 30 till 50 kg.[3] På grund av vargens stora utbredningsområde finns stora skillnader i djurets storlek. De största vargar som förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa är ungefär 160 centimeter långa och vid skuldran 80 centimeter höga. En ca 50 centimeter lång svans tillkommer. Deras vikt kan gå upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt. Pälsens färg är mycket variabel. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos. Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10-12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är faktiskt inte större än en grå- eller jämthunds. Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna. Rimligen torde förvildade hundar med tiden bli mer "lugna" (mindre lekfulla) i beteendet och därmed svårare att skilja från varg på spår. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar. Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit. Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens. Men det finns en stor skillnad i alla fall. Hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme (hundtikar urinerar hukande). roza_hrefReplace("48052134d6e8f96f8771707b4e245f37"); // -->

tisdag 16 november 2010

Väse.

Väse härad var ett historiskt härad i sydöstra Värmlands län inom nuvarande Karlstads kommun. Häradet ingick i Östersysslets domsaga och fögderi, och utgjorde ett eget tingslag tillsammans med Ölme och Visnums härader. Arealen omfattade knappt 473 km². Tingsplatsen flyttades ett flertal gånger och låg i bl.a. Ve, Torsgården och Väse prästgård, men kom efter en flytt 1860 till Lund i Östra Fågelviks socken sedermera att flyttas till staden Kristinehamn. Häradet var beläget vid Vänerns norra strand kring ån Glumman, c:a 1 mil öster om Karlstad och omfattade historiskt sett även Ölme och Nyeds härader. Häradssigillet visade en kyrka, men vapnet har med tiden inte kommit att användas för några andra administrativa enheter. Namnet Väse skrevs ursprungligen Wæshærad, men betecknade då även Väse socken, och tros komma från ett äldre namn för ån Glumman, således bygden vid Glumman.

Ännu på 1220-talet hade de värmländska bygderna en mellanställning i periferin av de norska och svenska politiska systemen. Vid mitten av 1200-talet, i samband med Birger jarls konsolidering av riket, blev Värmland inlemmat i det svenska rikets politiska system och häradsindelningen trädde definitivt i kraft, även för Väse härads vidkommande. Vid denna tid förekommer i Väse härad lagman Höld och hans hustru Margareta som tongivande på såväl lokal nivå som på riksnivå. I april 1268 utfärdade paret nämligen ett donationsbrev till Riseberga kloster. Donationen omfattade tolv gårdar, av vilka de flesta låg i sydöstra Värmland. Testamentet, som innefattade nu sagd donation, uppsattes på Arnön i Väse härad, där lagmansresidenset var beläget.

Upplagd av Bengt kl. tisdag, november 16, 2010

Etiketter:

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)