Avslappningsmusik...

Varg

Varg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över en stor del av världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. En fullvuxen varg väger 30 till 50 kg.[3] På grund av vargens stora utbredningsområde finns stora skillnader i djurets storlek. De största vargar som förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa är ungefär 160 centimeter långa och vid skuldran 80 centimeter höga. En ca 50 centimeter lång svans tillkommer. Deras vikt kan gå upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt. Pälsens färg är mycket variabel. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos. Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10-12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är faktiskt inte större än en grå- eller jämthunds. Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna. Rimligen torde förvildade hundar med tiden bli mer "lugna" (mindre lekfulla) i beteendet och därmed svårare att skilja från varg på spår. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar. Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit. Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens. Men det finns en stor skillnad i alla fall. Hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme (hundtikar urinerar hukande). roza_hrefReplace("48052134d6e8f96f8771707b4e245f37"); // -->

lördag 7 februari 2009

Kvissle-Nolby-Prästbolet



Den riksintressanta kulturmiljön Kvissle – Nolby – Prästbolet inom Njurunda socken vid Ljungans utlopp i Bottenhavet söder om Sundsvall bildar ett väl angränsat landskapsrum. Kulturmiljön är kringskuren av Ljungan med sin upptorkade älvgren, "kvisslet", medan den mäktiga Nolbykullen med historisk vårdkase och modern 3G-mast utgör fonden för detta "Norrlands Birka". Här börjar i geologisk bemärkelse Höga kusten. Landhöjningen präglar över huvud taget starkt hela riksintresseområdet med sina fornlämningar: Höjden över havet ger en horisontell stratigrafi i området och på så sätt illustreras ett tidsspann på tvåtusen år direkt i landskapet.

Monumentala storhögar vid Ljungans utlopp i Bottenhavet söder om Sundsvall. En skyltad arkeologistig tar besökare genom den rika kulturmiljön med 40 kända fornlämningslokaler och 114 separata anläggningar.
Redan vid 300- och 400-talet hade området en särställning i Norrland. Läget vid Ljungan innebar att den styrande ätten kunde kontrollera handeln med järn och skinn från inlandet, men framför allt att de kunde skeppa varorna vidare till sydligare nejder och de romerska provinserna.
Under loppet av ett par hundra år uppfördes tolv storhögar, varav en är Norrlands största. I samband med utbyggnaden av Ostkustbanan 1919 undersöktes en av storhögarna. Bland fynden fanns provinsialromerskt glas och en Vestlandskittel av brons med samma ursprung. Fynden påvisade förbindelser med romerska provinser i nuvarande Belgien och södra Tyskland, men också en transportled längs norska västkusten över Kölen och till Medelpad. De långväga kontakterna framstod än mer tydliga med fyndet av ett solidus präglat för kejsar Valens av Östrom 364–378 e.Kr.

Ruinen av Kvissle kapell, ett romanskt gårdskapell från omkr år 1200. Bakom syns storhögarna från folkvandringstid.
Kvissle – Nolby – Prästbolets långa kontinuitet som maktcentrum manifesteras överallt i landskapet. Alldeles i närheten av storhögarna finns till exempel ruinen av ett gårdskapell av sten från omkring år 1200. Patronatskyrkans uppförande innebar att prästgården förlades här i Tuna och inte vid sockenkyrkan ett par kilometer bort.
Ätten vid Ljungans utlopp hade redan under romansk tid vidmakthållit sin makt i minst tusen år. Spåren i landskapet vittnar om den ätten, om anfäder och arvingar, men också om generationer av undersåtar och om vidlyftiga handelsresor. Burestenen bär runor och kors från tiden för kristendomens införande, medan bönerna vid de vikingatida gravfälten riktades till asarna; järnålderns bostäder och åkrar ligger än i dag synliga som långhusterrasser och odlingsrösen med överlappande storhögar från folkvandringstiden.

Burestenen med runor och kors. "Bergsven och Sigfast och Fride reste denna sten efter Bure sin Fader. Och Fartegn ristade."
Det omgivande landskapet visar helheten och kontexten i en utveckling från regional överhöghet under järnåldern via medeltiden och begynnande nationell centralmakt fram till dagens globala samhälle. Maktens symboler finns här bevarade i sitt sammanhang, men också historierna om kungens och kyrkans män vid deras färder längs Norrstigen och deras möten med Ljungans färjkarlar.
Resenärerna längs lands- eller sjövägen tog sig genom ett levande landskap som kom att bevara sägner om dem. Vi kan därför än i dag höra på bygden (och i arkiven) om prästfrun Louise von Burghausens flykt från en turkisk furste, Carl von Linnés jakt på okända växter på Klockarberget och Nolbykullen samt kung Björns vikingatåg: "Björn var kung i Njurunda. Han gjorde ett vikingatåg söderut och hade stor framgång, varför han förde med sig många krigsfångar hem. Dessa voro kristna. Genom dem omvändes folket i Nolby och Wästbo och så blev kyrkan byggd."
Landskapet från förr lever också i nuet. Här finns en kontinuitet av mänskligt liv som sträcker sig över två tusen år. Åkrarna odlas fortfarande av traktens bönder och marken i Tuna ägs intill denna dag av församlingen. Delarna är i sig unika och markerar var för sig en framväxande centralbygd, handelscentrum och småkungadöme. Men summan av delarna, den välbevarade helheten, gör detta historiska landskap till ett av de märkligaste i Norrland och Sverige.

Inga kommentarer: