Avslappningsmusik...

Varg

Varg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över en stor del av världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. En fullvuxen varg väger 30 till 50 kg.[3] På grund av vargens stora utbredningsområde finns stora skillnader i djurets storlek. De största vargar som förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa är ungefär 160 centimeter långa och vid skuldran 80 centimeter höga. En ca 50 centimeter lång svans tillkommer. Deras vikt kan gå upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt. Pälsens färg är mycket variabel. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos. Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10-12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är faktiskt inte större än en grå- eller jämthunds. Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna. Rimligen torde förvildade hundar med tiden bli mer "lugna" (mindre lekfulla) i beteendet och därmed svårare att skilja från varg på spår. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar. Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit. Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens. Men det finns en stor skillnad i alla fall. Hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme (hundtikar urinerar hukande). roza_hrefReplace("48052134d6e8f96f8771707b4e245f37"); // -->

lördag 30 maj 2009

"Mördarsniglar"

En del har bara hört talas om den, andra har sett skadan den har gjort. Ingen vill ha den. Den spanska skogssnigeln "mördarsnigeln" ( Arion Lusitanicus )
Namnet mördarsnigel har den fått av att den är så glupsk. Den äter mycket mera än t.ex. den svenska svarta skogssniglar. Den kan även äta döda och gamla döende sniglar. I Danmark kallas den för "dräparsnigeln".
Utseende & artbestämning"Mördarsnigeln" kan variera lite i färg. Allt från röd-brun-orange, röd-brun, brun, brun-svart. Ser i övrigt ut som vår svenska svarta skogssnigel, och brukar fullvuxen vara ca 10-15 cm. Har man inte sett några "mördarsniglar" förut så är det inte lätt att exakt bestämma vilken snigel det är. Våra vanliga svenska sniglar, t.ex den svarta skogssnigeln som är vanlig i södra Sverige, håller mest till i utkanterna av trädgårdar och i mer skogsterräng, förutom när det är fuktigt på marken då en hel del kan komma krypandes in på trädgårdar och dess växter. Men börjar man se sniglar mer och mer regelbundet i trädgården och även vid torr väderlek och speciellt vid platser med ruttna växtdelar och fukt och då normalt när de svenska sniglarna brukar hålla sig borta, ja då kan man börja misstänka att det är "mördarsnigeln".
"Mördarsnigelns" svenska släktingar är svart skogssnigel (Arion empiricorum), brun skogssnigeln (Arion subfuscus) och brun åkersnigel (Agriolimax agrestis).
Sniglarna tillhör gruppen landlevande snäckor som andas med lungor (lungsnäckor). De har ett förkrymt inre skal täckt av sköldlik mantel. Och har två par antenner. Den hör hemma i Spanien och Portugal men den kom till Sverige 1975 och hittades först i västra skåne. Framtill mitten av 1980-talet så spreds den långsamt men de sista 10 åren har spridningen skett mycket snabbt. Varför det dröjde så länge (20-25 år) efter att den först sågs i Sverige tills nu, när den har blivit ett rejält gissel för många tomtägare, är en gåta. Den finns numera även i Danmark och Norge och de flesta länderna i Västeuropa tycks ha blivit drabbade. Se listan på spridningsområden i Sverige som folk har blivit drabbade av "mördarsnigeln".

Upplagd av Bengt kl. lördag, maj 30, 2009

Etiketter:

1 kommentar:

Lena sa...

Japp Bengt!
Det är ett elände med mördarsniglar. De skulle inte kunna sprida sig så snabbt om de inte fick hjälp, en trolig orsak till spridningen av mördarsniglarna är att de (äggen) kommer med i jorden när man köper blommor och växter.

1 juni 2009 kl. 17:06

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)