Avslappningsmusik...

Varg

Varg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över en stor del av världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. En fullvuxen varg väger 30 till 50 kg.[3] På grund av vargens stora utbredningsområde finns stora skillnader i djurets storlek. De största vargar som förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa är ungefär 160 centimeter långa och vid skuldran 80 centimeter höga. En ca 50 centimeter lång svans tillkommer. Deras vikt kan gå upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt. Pälsens färg är mycket variabel. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos. Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10-12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är faktiskt inte större än en grå- eller jämthunds. Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna. Rimligen torde förvildade hundar med tiden bli mer "lugna" (mindre lekfulla) i beteendet och därmed svårare att skilja från varg på spår. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar. Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit. Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens. Men det finns en stor skillnad i alla fall. Hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme (hundtikar urinerar hukande). roza_hrefReplace("48052134d6e8f96f8771707b4e245f37"); // -->

måndag 9 november 2009

Stenhamra.

Stenhamra är en gammal tätort i Ekerö kommun i Stockholms län på västra sidan av ön Färingsö i Mälaren. Mest känd är orten för sitt nedlagda stenbrott från 1800-talet med tillhörande brukssamhälle.
De flesta yrkesverksamma pendlar inom Stockholmsområdet. 1994 hade 64% av de förvärvsarbetande sin arbetsplats i Stockholm. Bussar går mellan Stenhamra och Brommaplan; på vardagar går ca sextio avgångar i vardera riktning (restid 25-35 minuter). Blåbusslinje 176 går mellan Stenhamra och Danderyd via Bromma och Solna.
I Stenhamra med omgivning bor ungefär 3 400 invånare (2001). Det finns två kommunala skolor: Stenhamraskolan (300 elever) och Uppgårdsskolan (400 elever). Vidare finns en båthamn, en dagligvarubutik, ett bibliotek och ett strandbad, Stockbybadet.

I det nedlagda stenbrottet i gamla Stenhamra har en stor del av Stockholms gat- och kantsten brutits. Verksamheten inleddes 1884 och fortgick till 1919 med full styrka. Omkring 130 arbetare sysselsattes året runt. Stenen sprängdes och bröts loss varifrån den transporterades i lastvagnar dragna av ett ånglok. Många arbetare omkom i sprängningsolyckor. Dessutom drabbade reumatism, tuberkulos och stendammslunga arbetarna. Den enda förbindelsen med Stockholm var sjövägen varför den färdighuggna stenen fraktades på pråmar. 1937 lades driften ned efter att billigare sten kunde inköpas från Blekinge och Bohuslän.
De tjänstebostäder som Stockholms stad tillhandahöll för stenhuggarnas familjer finns kvar i välbevarat skick. Stenbrottet, bostäderna, skolan och konsumbutiken ger tillsammans en sällsynt bild av hur en industrimiljö från slutet av 1800-talet kunde se ut och hur arbetsförhållandena var.
I stenbrottet, som numera är delvis vattenfyllt, har många filmscener (exempelvis för Pippi Långstrump, Bröderna Lejonhjärta Love Boogie, Sökarna och "Vägen till Klockrike" (1953)) spelats in pga. den speciella miljön som bildats när berget brutits och blivit synligt som ett stort ärr i landskapet. Enligt uppgifter lär en fornborg funnits på stenbrottets plats. Från det som kallas Högsta Toppen i stenbrottet kan man om vegetationen inte blivit för hög, se Stadshustornet i Stockholm, om sikten tillåter.

Upplagd av Bengt kl. måndag, november 09, 2009

Etiketter:

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)