Avslappningsmusik...

Varg

Varg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över en stor del av världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. En fullvuxen varg väger 30 till 50 kg.[3] På grund av vargens stora utbredningsområde finns stora skillnader i djurets storlek. De största vargar som förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa är ungefär 160 centimeter långa och vid skuldran 80 centimeter höga. En ca 50 centimeter lång svans tillkommer. Deras vikt kan gå upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt. Pälsens färg är mycket variabel. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos. Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10-12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är faktiskt inte större än en grå- eller jämthunds. Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna. Rimligen torde förvildade hundar med tiden bli mer "lugna" (mindre lekfulla) i beteendet och därmed svårare att skilja från varg på spår. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar. Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit. Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens. Men det finns en stor skillnad i alla fall. Hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme (hundtikar urinerar hukande). roza_hrefReplace("48052134d6e8f96f8771707b4e245f37"); // -->

lördag 9 januari 2010

Nordmark.

Nordmark är en tätort i Filipstads kommun. Nordmark är ett gammalt gruvsamhälle ca 1,5 mil norr om Filipstad. När järnmalmsbrytningen upptogs är okänt, men redan 1540 fanns tre hyttor i trakten som med största sannolikhet använde sig av Nordmarksmalm. Dessa var Fogdhyttan, Haborshyttan och Nordmarkshyttan. Den sistnämnda hyttan gick längst och lades ned år 1905. Ett femtontal gruvfält finns i Nordmarkstrakten och fyra fält drevs in i modern tid. Äldst av gruvfälten är Nordmarksberg, där ett stort antal byggnader från gruvepoken finns bevarade, bland annat två gruvlavar (byggnader över gruvschakt), spelhus, magasinbyggnad, gruvstugor (omklädningsrum för gruvarbetarna) med mera. Gruvbrytningen lades här ned 1962. Gruvan är mycket mineralrik och till och med små mängder guld och silver har hittats. Gruvan står på 360 meters djup i förbindelse med Tabergs gruvor genom en 1000 meter lång ort (gruvgång). Gruvfältet är lättillgängligt och informativa skyltar finns runt om i området. Vid Gubbortslaven kan man också bese två gamla gruvlok som transporterat malm långt nere i gruvan. Här finns också stora och spektakulära gruvöppningar som ger en bra bild av hur gruvarbetet kunde gå till förr i tiden.

Vid hembygdsgården i Nordmark (sväng öster från riksväg 246 mot Sandsjön och sedan till vänster ca 200 meter innan kyrkan i Nordmark) finns ett stort antal olika föremål från gruvdriften i trakten. Gruvmuseet ger en mycket bra bild av hur gruvarbetet kunde se ut förr i tiden. Ett flertal intressanta byggnader finns, bland annat Masmästargården, där chefen för Nordmarkshyttan bodde en gång i tiden, Bössmedja, Get-Annas stuga (hon levde på att sälja getmjölk under 1920-talet) Mineralmuseum, Gruvmuseum med mera. På sommaren finns också servering och möjlighet till guidning.

Upplagd av Bengt kl. lördag, januari 09, 2010

Etiketter:

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)