Avslappningsmusik...

Varg

Varg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över en stor del av världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. En fullvuxen varg väger 30 till 50 kg.[3] På grund av vargens stora utbredningsområde finns stora skillnader i djurets storlek. De största vargar som förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa är ungefär 160 centimeter långa och vid skuldran 80 centimeter höga. En ca 50 centimeter lång svans tillkommer. Deras vikt kan gå upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt. Pälsens färg är mycket variabel. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos. Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10-12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är faktiskt inte större än en grå- eller jämthunds. Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna. Rimligen torde förvildade hundar med tiden bli mer "lugna" (mindre lekfulla) i beteendet och därmed svårare att skilja från varg på spår. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar. Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit. Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens. Men det finns en stor skillnad i alla fall. Hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme (hundtikar urinerar hukande). roza_hrefReplace("48052134d6e8f96f8771707b4e245f37"); // -->

måndag 1 februari 2010

Docksta.

Docksta ligger i en liten församling som heter Vibyggerå som har ca 900 invånare, varav Docksta är den största orten. Här finns affärer, bank, skola, dagis och annan service för församlingens invånare runt om i dom mindre byarna. Vi kommer här att ta upp Vibyggerås historia mellan 1600 talet och 1900 talet, även andra tidsepoker finns det viss information om i länkarna till vänster. Den första bebyggelsen i Vibyggerå känner man inte till, teoretiskt sett kan jägare i ett arktiskt klimat ha besökt området redan 7000 f. Kr. Efter isavsmältningen mellan 7200 och 7000 f. Kr låg endast mindre delar av Vibyggerås inland ovan vatten. Skuleberget som idag har sin topp 294 m över havsytan stack bara upp som en liten kobbe en bit ut från den dåvarande kustlinjen.
De äldsta lämningarna efter människor som är kända inom Vibyggerås område är betydligt yngre än tiden runt isens tillbakadragande, sannolikt är dessa lämningar från 3000 – 2500 f. Kr dvs. från den tidigare delen av den yngre stenåldern. Därför är knappast de fynd som är gjorda de äldsta som ligger gömda i området.
Varifrån kom då de första människorna till Vibyggerå? Ja, sannolikt är att området under stenåldern fått befolkningsökning både från norr söder och öster. Att döma av de fornsaksmaterial som finns tillgängligt idag så har befolkningen som kom från söder varit den dominerande.
Var ligger då boplatserna och vilka naturtillgångar har använts under olika tider i Vibyggerå? Fyra platser är kända som forntida boplatser, men endast boplatsen i Edånger har blivit arkeologiskt utgrävd. Man kan med kol 14 metoden till 95% säkerhet fastställa att boplatsen i Edånger är inom tidsintervallet 1015 – 615 f. Kr.

Inga kommentarer: