Avslappningsmusik...

Varg

Varg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över en stor del av världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. En fullvuxen varg väger 30 till 50 kg.[3] På grund av vargens stora utbredningsområde finns stora skillnader i djurets storlek. De största vargar som förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa är ungefär 160 centimeter långa och vid skuldran 80 centimeter höga. En ca 50 centimeter lång svans tillkommer. Deras vikt kan gå upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt. Pälsens färg är mycket variabel. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos. Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10-12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är faktiskt inte större än en grå- eller jämthunds. Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna. Rimligen torde förvildade hundar med tiden bli mer "lugna" (mindre lekfulla) i beteendet och därmed svårare att skilja från varg på spår. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar. Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit. Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens. Men det finns en stor skillnad i alla fall. Hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme (hundtikar urinerar hukande). roza_hrefReplace("48052134d6e8f96f8771707b4e245f37"); // -->

tisdag 9 november 2010

Samurajen och samhället.

Det var vanligt att en samuraj föddes in i en krigarsläkt, men det var inte nödvändigt att han kom från en förnäm krigarfamilj för att uppnå hög status:
”Den ädle Yasumasa var inte en krigare som härstammade från ett militärt hus. Trots det var han på intet vis underlägsen någon sådan krigare. Han var frimodig i sinnet, duglig med sina händer och han besatt stor styrka”, heter det i en skrift om en krigare från 1100-talet.
Familjen spelade en viktig roll, och blodshämnd var en del av samurajens krigarideologi bushido. I fredstid arbetade samurajerna som ämbetsmän eller jordbrukare och levde tillsammans med sina familjer. Även om de flesta samurajer hade hustru och barn, var det mycket vanligt att de även hade manliga älskare. Homosexuella relationer förekom ganska ofta i det japanska samhället i stort, och kärlek mellan män betraktades som ädlare än kärlek mellan man och kvinna. Det var vanligt med homosexuella relationer mellan samurajer och deras lärlingar, och 13–19-åriga pojkar ansågs vara lämpliga partners. I takt med att västvärlden fick ökat inflytande i Japan minskade emellertid den öppna inställningen till homosexualitet.
År 1408 jämställdes shogunen med kejsaren. Trots det kunde samurajer och stormän inte hållas under kontroll. Även bönderna utbildades till samurajer, och många hade vapen med sig ute på risfälten, ständigt beredda på strid.
Japan plågades fortfarande av inbördeskrig, när nationen mötte västvärlden för första gången. År 1543 spolades en grupp skeppsbrutna portugisiska sjömän upp på Japans sydkust. De möttes med stor skepsis av lokalbefolkningen, men sjömännen hade lyckats rädda något ur fartygets last som fångade den lokale stormannens intresse: gevär. Stormannen blev så imponerad av sjömännens demonstration att han omedelbart beordrade sin vapensmed att tillverka kopior och bad portugiserna att lära honom hur vapnen skulle användas.
Gevären blev portugisernas inträdesbiljett till det slutna Japan. Stormännen var som tokiga i det nya, effektiva vapnet. I spåren av de skeppsbrutna följde andra portugisiska skepp, och snart hade européerna upprättat handelsstationer på flera platser i landet. Katolska missionärer följde med på fartygen, och 1549 grundades den första jesuitiska skolan i landet. Fulla av avsky såg jesuiterna hur samurajerna övade upp sina färdigheter med svärdet på avrättade brottslingar:
”Sedan de hackat kropparna i små­bitar med sina svärd, syr de ihop dem igen. Den fröjd och den glädje de känner över att hugga sönder kropparna är häpnadsväckande”, skrev jesuiten João Rodrigues.
Missionärerna lyckades omvända en del japaner till kristendomen. Bland dem fanns även samurajer, och många av dem gick till och med ut i strid för sina herrar med ett kors på ryggen.
När missionerandet tog fart på allvar, och omkring 200000 japaner hade kristnats, såg emellertid shogunen de krista som ett potentiellt hot – de kunde bli en farlig maktfaktor. År 1614 förbjöd han kristendomen. Hans sonson Tokugawa ­Iemitsu, som kom till makten 1623, gick ett steg längre. Han utvisade eller avrättade alla utlänningar – förutom några holländska och kinesiska köpmän som sattes under sträng bevakning.
Under de följande århundradena ­isolerade sig Japan nästan totalt från omvärlden. Inflytandet från väst betraktades som ett hot mot den unika japanska kulturen och skulle undvikas. Utlandsresor och utländska böcker förbjöds under en period, och handeln begränsades till Kina, Korea och Holland – och skepp härifrån fick endast anlöpa hamnen i Nagasaki.

Inga kommentarer: