Avslappningsmusik...

Varg

Varg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över en stor del av världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. En fullvuxen varg väger 30 till 50 kg.[3] På grund av vargens stora utbredningsområde finns stora skillnader i djurets storlek. De största vargar som förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa är ungefär 160 centimeter långa och vid skuldran 80 centimeter höga. En ca 50 centimeter lång svans tillkommer. Deras vikt kan gå upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt. Pälsens färg är mycket variabel. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos. Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10-12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är faktiskt inte större än en grå- eller jämthunds. Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna. Rimligen torde förvildade hundar med tiden bli mer "lugna" (mindre lekfulla) i beteendet och därmed svårare att skilja från varg på spår. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar. Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit. Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens. Men det finns en stor skillnad i alla fall. Hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme (hundtikar urinerar hukande). roza_hrefReplace("48052134d6e8f96f8771707b4e245f37"); // -->

torsdag 11 november 2010

Samurajerna går samman.

Den nya kejsarregimen med stöd från flera stormän i de södra provinserna levde emellertid inte upp till löftena.


Inga utlänningar kastades ut ur landet, och moderniseringsprocessen fortsatte i ännu snabbare takt än tidigare – till samurajernas stora besvikelse.

År 1867 efterträdde den blott 15 år gamle Mutsuhito sin far som kejsare, och 1868 deklarerade han att en ny era, mejii – ”upplyst styre” – hade börjat.

Kastsystemet avskaffades; nu var det individens enskilda insatser som blev avgörande för hans ställning i samhället. Västerländskt mode, liksom kaféer och butiker enligt västerländsk modell, förändrade gatubilden. Makten samlades hos kejsaren, som inte hade några tankar på att dela den med samurajerna. Den gamla krigarkasten hade med andra ord blivit överflödig, och 1873 förbjöds samu­rajerna att bära vapen – nu fick bara armén av värnpliktiga soldater ha vapen, allt enligt västerländsk förebild.

Tack vare sina insatser i kampen mot shogunen hade Saigo en hög position inom den nya regimen. Men liksom många andra kände han sig lurad och förfärades över att det västerländska inflytandet växte sig allt starkare i Japan.
Enligt traditionen skulle en samuraj vara sin herre trogen intill döden, men han levde också efter sin hederskodex, ”bushido”. Saigo hade en sak att kämpa för som var större än hans lojalitet gentemot kejsaren: det traditionella Japan som han älskade och var en del av.

Därför lämnade han sin tjänst och reste till sina hemtrakter för att lära unga män samurajernas stridskonst. När upproret bröt ut på allvar bland samurajerna, bad de Saigo gå i spetsen för en armé, som skulle strida mot kejsarens regim. Saigo sade ja.

Samurajernas sista slag
I det bleka gryningsljuset över Kagoshimabukten stormade Saigo ned från kullen mot fiendetrupperna. Föregående kväll hade han skrivit sin dödsdikt:”Om jag vore en daggdroppe, kunde jag söka tillflykt till spetsen på ett blad. Men då jag är en man, har jag ingen plats i denna världen.”
Därefter skålade Saigo i saké med ­sina närmaste officerskamrater och sjöng de sånger som samurajer i århundraden använt för att hålla modet uppe i mörka stunder.

En kort stund höll samurajerna stånd med sin svärdskonst mot de tungt beväpnade kejsartrupperna, men snart var de bara 40 man kvar. Tillsammans började de springa rakt mot motståndarna. Saigo visste vad som väntade. En skarp smärta i ljumsken stoppade honom, och han föll ihop, oförmögen att resa sig och kämpa vidare eller begå seppuku, rituellt självmord. Men Saigos samurajer stod beredda att ge honom en värdig väg ut ur nederlaget. Starka armar bar iväg honom och lade honom försiktigt på marken. Svärdet träffade Saigos hals med stor kraft och skilde huvudet från kroppen. Sedan tystnade dånen från gevären. Samurajernas sista slag var över.

Saigos nederlag blev slutet på en era. Samurajernas makt hade byggt på deras skicklighet som krigare, men nu hade kejsarens trupper bevisat att en modern värnpliktsarmé var överlägsen. Nu fanns det inte längre någonting som hindrade att Japan släppte in allt det nya och främmande från länderna i västvärlden.

Inga kommentarer: