Avslappningsmusik...

Varg

Varg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över en stor del av världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. En fullvuxen varg väger 30 till 50 kg.[3] På grund av vargens stora utbredningsområde finns stora skillnader i djurets storlek. De största vargar som förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa är ungefär 160 centimeter långa och vid skuldran 80 centimeter höga. En ca 50 centimeter lång svans tillkommer. Deras vikt kan gå upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt. Pälsens färg är mycket variabel. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos. Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10-12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är faktiskt inte större än en grå- eller jämthunds. Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna. Rimligen torde förvildade hundar med tiden bli mer "lugna" (mindre lekfulla) i beteendet och därmed svårare att skilja från varg på spår. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar. Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit. Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens. Men det finns en stor skillnad i alla fall. Hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme (hundtikar urinerar hukande). roza_hrefReplace("48052134d6e8f96f8771707b4e245f37"); // -->

måndag 8 november 2010

Samurajernas undergång.

År 1877 har moderna tider nått Japan, och samurajerna har blivit överflödiga. I ett sista försök att vända utvecklingen tar 400 samurajer upp kampen mot 30000 tungt beväpnade kejsartrogna soldater.
Ljudet av dundrande artillerield ekar i grottan där samurajerna har gömt sig undan de anfallande regeringstrupperna. Genom öppningen kan de ana den kyliga gryningen över Kagoshimabukten. Hungern sliter i magen på dem. De har ont om mat och ammunitionen är slut.

Klockan är strax före fyra den 24 september 1877, och samurajernas överbefälhavare Saigo vet att allt snart är över. I mer än sju månader har han lett sina samurajkrigare i kampen mot Japans kejserliga armé, som systematiskt har slagit ned upproret. I början förfogade han över en armé på nästan 20000 man – nu är de bara 400kvar.

Utanför grottan står 30000 soldater redo att anfalla – mer än 70 man för var och en av Saigos samurajer. Trots det har befälhavaren för de numerärt överlägsna trupperna inte tagit några risker. Soldaterna har ägnat dagar åt att gräva skyttegravar och förbereda sig för striden mot de sista samurajerna, som nu bara är beväpnade med svärd mot soldaternas skjutvapen. Men Saigo tänker inte ge upp. Den kraftige, två meter långe mannen med den fasta blicken reser sig och ber sina män följa honom i strid. Alla vet att detta kommer att bli samurajernas sista slag.

Ordet samuraj är känt sedan 700-talet och betyder ”den som tjänar”. Redan på den tiden var Japan ett kejsardöme, men landet var uppdelat mellan olika stormän, daimyo, som stred om makten och marken och hjälpte kejsaren att upprätthålla lag och ordning i det gamla riket.

Samurajerna var elitsoldater, som ursprungligen fungerade som kejsarens personliga vakter. Snart började emellertid stormännen att anlita de skickliga krigarna i sina egna strider om den eftertraktade jordbruksmarken.

Shogun var till en början en titel, som tilldelades den högste generalen i krigstider. Med tiden knöt dock stormännen så många samurajer till sig att de i praktiken kom att utgöra den militära makten i Japan. Efter ett våldsamt inbördeskrig permanentades titeln shogun år 1192 och tilldelades krigets segerherre, Yoritomo Minamoto.

Samurajernas vanligaste vapen var inledningsvis pil och båge; krigarna kallade sin krigsteknik ”bågens och pilens väg” eller ”hästens väg”. Ett slag inleddes med att ryttarna ställde upp mitt emot varandra. Därefter sköt en av ryttarna iväg en pil med perforerad spets, som gav ifrån sig ett högt, visslande ljud. Det var signalen till gudarna om att stordåd var i görningen. Därefter red ryttarna fram mot varandra, medan de högt rabblade upp sitt namn, sin rang och sina­ meriter i strid. När segern var i hamn skar samurajen huvudet av sin motståndare och tog det med sig till sin herre. På så vis kunde han bevisa att han fullföljt sitt uppdrag. Men om han led ett nederlag kunde den besegrade samurajen välja en ärorik död genom att begå seppuku. Då tog han sitt eget liv genom att skära upp magen i en komplicerad och plågsam ritual.

Med tiden fick samurajerna så stort inflytande vid hovet att de integrerades i den högsta aristokratin. Här fick de bl a lära sig kalligrafi, musik och poesi. Lärosatsen ”bun bu ryo do” – ”pennan och svärdet i förening” – var ett av samu­rajernas viktigaste bud. Deras poetiska talanger avspeglas bl a i den dikt som en samuraj enligt traditionen skulle formulera, när han kände döden närma sig. I sin dödsdikt sammanfattade samurajen livet och döden.

Inga kommentarer: